Region Norrbotten står inför milt sagt kraftfulla nedskärningar inom välfärdssektorn. Fram till 2025 måste regionen strypa en miljard kronor från en alltmer vårdbehövande befolkning. Bland annat planerar regionen att utföra mer vård i hemmen, vilket omgående väcker grå minnen till liv, där bland annat ambulanssjukvården i Gävleborg beordrades vara hemtjänst jämte att respondera.

Krönikan du nu har framför ögonen är vare sig en schlagermelodi eller en biografi – utan en krönika som ska försöka orientera sig kring ett allvarligt område: Den personliga beredskapen och behovet av tester och krav. 

Listorna med rödmärkta fordon (ambulanser som ej kan tjänstgöra av någon anledning) i Stockholms län har sedan driftstarten av det nya ambulansavtalet från den sista januari 2019, varit skrämmande långa.

När oroliga kollegor anonymt med kraftigt bildfilter, ljudförvrängning och fingerade namn slår larm om arbetsmiljön så är det samtidigt ett eko om den tystnadskultur som på flera håll cementerats inom ambulanssjukvården – där följsamhet av lagar, regler och välunderbyggda förbättringsförslag, inte sällan riskerar problem med anställningen för medarbetare.

Inom ambulanssjukvården har jag vid flera tillfällen erfarit hur person A kan ha 10 papp mer än person B i månadslön, trots att B både arbetat 10 år längre än A och därtill samlat på sig mer erfarenhet och utbildningar. Vi babblade också om stunder på 90-talet då personer (kanske vi själva) med sprudlande självförtroende traskat in till chefen för att med briljant kvickhet, självförtroende och vässade argument dikterat förträfflighet, lojalitet och förtjänster.