Med ledig nonchalans på ambulanssjukvårdens bakgata


Har ni också funderat kring fenomenet med bilder som man titt och tätt möter på sociala medier, där ambulanspersonal med precision stoppar uniformsbyxorna i kängorna och kavlar upp ärmarna på den i regel lite för trånga ambulanströjan, inte sällan ätandes på en smarrig glass invid ett vattendrag eller på en brygga. Ibland med klatschigt utryck som ”en dag på jobbet”. Kanske har ni också stött på close-up bilder där putande läppar på en solglasprydd person tonas upp av psykedeliska färger från någon spännande app. Eller kanske bilder på bländvita leenden kontrasterat mot ögonvitor som i jämförelse med kritvita gaddar framträder som gräddfärgad pannkaksmet.

Eller har ni kanske stött på ambulanspersonal med privata tröjor som pryds av budskap som: ”I’m Here to Save Your Ass Not Kiss It” eller som träder in hos patienten likt en surfare beträder en solig strand med ”hang lose” stil.

Nu tänker säkerligen några av er att krönikören roar sig med att retas och moralisera med individer som kanske har drag åt det narcissistiska eller ett illa dolt självhävdelsebehov de lux. Att gubben bara ska sätta tand för tunga och hålla flabben och minsann inte raljera över vare sig glassorgier i uniform eller projicerade puttande läppar. Eller nedstoppade uniformsbyxor som i väntan på syndaflodens ankomst.

Hav tröst gott folk, denna krönika handlar även om mig själv. När jag efter ett dygn på ambulansen har hunnit med att flexa min bredaxlade lekamen (om jag får säga det själv) med ambulansens siluett i motljus, och med ett ansträngt leende krypa upp i kollegors famnar i fikarummet på Södersjukhuset och med inspiration från Chuck Norris filmer måtta upp en kick framför kameran så det står härliga till. Eller den där gången en kollega och jag tätt intill varandra med romantiskt frosseri blickar ut över Riddarfjärden en tidig morgon.

Nåväl, ni förstår säkert att min avsikt med denna krönika är att någorlunda göra en ansats till att problematisera kring vad som kan vara lämpligt eller olämpligt att lägga ut på sociala medier, eller hur vi ska förhålla oss till våra arbetskläder, eller hur vårdsökande kan uppleva olika attribut.

Inom vissa skrån (branscher) och organisationer finns riktlinjer framtagna för hur medarbetare förväntas agera kopplat till sociala medier. Det finns även organisationer som har tydligt beskrivna uniformsbestämmelser. Det är sällan jag möter annan blåljuspersonal med sådan variation i klädstil som jag ofta stöter på inom ambulanssjukvården. Det ska sägas att det råder stora regionala skillnader, där jag tror att Stockholms län har den största variationen i utstyrsel.

En god vän som sedan många år livnär sig som knekt* i den svenska försvarsmakten har flera gånger frågat mig varför arbetsgivarna tillåter sådan variation i klädstil och klädkreationer. Jag har efter bästa förmåga försökt att förklara att det ibland saknats klädesplagg i rätt storlek samt att graden av individualism kan vara stor. Min vän knekten har ibland reagerat på hur bilder i anslutning till olyckor fått spridning, eller bilder på ambulanspersonal som svalkar fötterna i Mälaren mejslas ut på Instagram, Twitter och Facebook. För den utomstående måste det förstås te sig förvirrande att vissa ting tillåts. Som den där gången knekten stötte på ambulanspersonal, där den ena personen bar limegröna skosnören och den andra bar en tröja med texten ”I’m Here to Save Your Ass Not Kiss It”. SLL:s logga prydde ambulansen tillsammans med ett av ambulansbolagens namn. Knekten ringde och berättade med förvåning över det som skådats.

En annan vän som hela sitt liv arbetat inom teatervärlden har gjort en helt annan reflektion än knekten. Teatervännen menar att det är befriande att se att människor i uniform tillåts ge uttryck för sin egen stil och även visa upp en annan sida av ambulansyrket i sociala medier. Teatervännen tyckte det både såg avslappnat och lite mysigt punkigt välkomnande ut med ambulanspersonal prydda med kulörta skosnören och hemmagjorda tröjor.

Den skattefinansierade ambulanssjukvården utgör inte sällan den första vårdkontakten för svårt sjuka eller allvarligt skadade, ja i många lägen garanten för en prehospital insats. All ambulanspersonal är representanter för det som livets stjärna står för och ambulansuniformen är vårt främsta yttre kännetecken. Samhörigheten grundas på vår gemensamma värdegrund, den unika prehospitala professionen och dess tydliga attribut. Uniformer och annan igenkännbar klädsel är därmed symboler som förenar och förpliktigar. Var och en som verkar inom ambulanssjukvården har ett ansvar att vara ett föredöme. Ytterst handlar det om att förtjäna medborgarnas förtroende. I detta ligger även kravet på ett korrekt och betryggande uppträdande i och utan uniform. Uniformsreglementet är således ett uttryck för värderingar såväl som disciplin, stolthet och tillit**.

Jag har klurat en del på dessa fenomen och moden. Ni som har läst mina tidigare krönikor här i Samverkan 112 har kanske lagt märke till artiklar som i något motto berört vertikala namnbrickor och färgglada skosnören. Skillnaden rörande uniformer mellan exempelvis militär personal och ambulanspersonal är dels förordningen om Försvarsmaktens personal (SFS 1996:927), där det står att den som utan att tillhöra Försvarsmakten ikläder sig någon av myndighetens uniformer kan göra sig skyldig till brottet föregivande av allmän ställning (brottsbalken 17 kapitlet 15 §). Någon sådan förordning finns inte avseende ambulanspersonal, vilket bland annat lett till att ideella djurambulanser ibland är smyckade med ”Star of Life” och att volontärer bär identiska ambulanskläder. Detsamma gäller sjukvårdsbranschen vid evenemang, där ambulanskläder och ambulanser för ett otränat öga inte går att skilja från en offentligt finansierad ambulansverksamhet.

Det vore nog på sin plats med en allmän uppsträckning och en tydligare uniformskod, där ambulanspersonalen likt försvarsmaktens personal får ett tydligt reglemente att förhålla sig till.

Vad som är långt mer allvarligt är att vi ännu juli 2019 inte har flaggning av personer som hotat och utövat våld mot blåljuspersonal (eller av polisen kända riskadresser). Inte sällan skickas ambulanspersonal till riskadresser, vilket på vissa håll i riket lett till en informell inhämtning av säkerhetsinformation. I jämförelse med glass och fotbadande pantomimteater, så är säkerhetsbristerna inom ambulanssjukvården ett långt större och allvarligare problem. 

Henrik Johansson. Kolumnist vid Samverkan 112
Henrik Johansson är kolumnist vid Samverkan 112

*ett annat ord för en person som är anställd som officer

**en parafras på en text av Micael Bydén i publikationen Reglemente för Uniformsbestämmelser i Försvarsmakten (Unibest 2015)


 

ANNONSER