Mellan hovslagare och skomakare


Denna krönika handlar om att sätta gränser för sig själv och för andra. Jag har i tidigare krönikor bland annat belyst regelverk och krav som fallit inom ambulanssjukvården. För att nämna två mycket konkreta områden där det på många håll råder oreda, så är hanteringen av läkemedel som är satt på undantag en av dessa och frånvaron av verklighetsnära tester en annan. För varje principfast och samvetsgrann person med tjänst inom ambulanssjukvården, så blir myndigheternas passivitet kring områden om kunskap, krav och lag uppenbar. Den svärmiska acceptans som utvecklats för områden långt från grundläggande akutsjukvård och räddningsteknik har ofta sin rot i flum och gallimatias.

Hovslageri är det hantverk som utövas av hovslagare. Hovslageriets syfte är att vårda och skydda hästens hovar och ben mot onödigt slitage och påfrestning. Traditionellt görs detta genom påläggande av hästskor i järn, men hovslageri omfattar även andra moment. Hovslagare utbildas under en flerårig utbildning och yrket ställer krav på såväl styrka och fördjupade teoretiska kunskaper om fysiologi och psykologi hos hästar.

Skomakeri är också ett hantverk som utövas av skomakare. Inte sällan tar det många år och stor materialkännedom för att utvecklas till en duktig skomakare. Nu råder det ingen rivalitet eller konkurrens mellan hovslagare och skomakare, och som tidigare nämnts ska denna krönika behandla frågan om att sätta gränser – framförallt för sig själv. Det finns flera intressanta liknelser att göra mellan olika yrkesgrupper. För hovslagaren krävs som tidigare nämnts en rad kunskaper, men i grunden måste det finnas teknik och styrka att klara av att balansera en hov. Överfört till ambulansyrket, där det krävs förmåga att förflytta människor av olika storlek i en rad av akuta situationer.

Möter testerna de verkliga förutsättningarna?

Ställs alls sådana krav egentligen? Hur många ambulansarbetsgivare testar 2018 av personalens fysiska och kunskapsmässiga förmåga eller genomför regelbundna alkohol- och drogtester är en högst relevant fråga som kan slungas ut samtida med frågan om övning och säkerhet. I den mån regelbundna tester sker så bör vi fråga oss om dessa är verklighetsnära, det vill säga möter verkliga förutsättningar. Jag tillåter mig att vara tveksam på den punkten.

I frågor som rör följsamhet av lagar och krav i största allmänhet, ligger det ofta i farans riktning att bli beskylld för att antingen vara alarmist eller elitistisk, eller att vara en sådan som ”överdriver” betydelsen av övning mm. På ett personligt plan kan en självspegling kring ens egna svagheter väcka missmod och oro för framtiden, det kan vara en kropp som inte längre håller stånd för tunga lyft och snabba förflyttningar. En dag kanske man möter sitt alter ego som nu siktat in sina vassa klor mot en själv. Stålmannens alter ego, Clark Kent, som på filmduken och serietidningar illustrerar en människas två sidor, visar tydligt på hur saknad superkraften kan vara när den fattas Clark. Att sätta gränser för sig själv är ett konststycke, och därför kan tester och krav vara den rättvisa skiljedomare som signalerar att nu kan det vara tid för andra arbetsuppgifter. Detta blir särskilt viktigt i yrken som har att hantera liv och död och är ingalunda elitistiskt.

I P. C. Jersilds roman ”Djurdoktorn” från 1973 som utspelar sig 1988-1989 får veterinären Evy Beck till uppgift att ta hand om försöksdjuren vid Alfred Nobels Mediko-kirurgiska institut. Forskarna ser djuren som förbrukningsvaror, Evy Beck ser dem som levande varelser. Till slut gör Evy uppror.

Kanske är tiden inne att vi på ett personligt plan gör uppror med våra alter egon. För när allt kommer omkring är en skomakare ingen hovslagare. Likt Evy Beck måste vi fråga oss om hur vi ser på de varelser vi är satta att hjälpa. 

Henrik ”Hoffa” Johansson är kolumnist i Samverkan 112


 

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*