Välkommen till Samverkan 112:s nya hemsida!
Allting är inte riktigt på plats än, men vi jobbar så snabbt vi kan för att få allt klart. Tack för ditt tålamod.

Drogtester måste bli ett obligatorium


Någon av er har säkert tidigare läst någon av mina krönikor om alkohol- och drogtester inom ambulanssjukvården. Här finns en av krönikorna Fjättrad vid missbruk – Samverkan 112 (s112.se) och här finns en annan krönika på temat Alkohol- och drogtester – Samverkan 112 (s112.se).

Debatten om drogtesternas berättigande och intentionerna bakom olika kontroller uppkommer titt som tätt. Någon enstaka gång debatteras lite försiktigt arbetsgivares rehabiliteringsansvar i samband med att någon anställd utvecklat ett narkotikamissbruk. Sällan eller aldrig diskuteras den verkliga orsaken till oviljan att drogtesta anställda inom ambulanssjukvården. I tider av prövningar brukar som regel olika former av missbruk öka. Vi lever just nu i en tid av en pågående global hälsokris, som prövar oss på olika sätt. Mycket av det som annars är en möjlighet att fånga upp människor i missbruk synes på många platser fått en alltmer undanskymd roll i dessa dagar. Jag är sedan gammalt en vän av ett obligatorium med alkohol- och drogtester i arbetslivet. Denna inställning är även tätt sammanflätad med att det ska finnas en stark rehabiliteringskedja för individer som fjättrats i missbruk. Vi vet idag att riskerna att drabbas av PTSD och stress är påtaglig inom blåljusyrkena, därför borde vara denna vetskap lett till införande av drogtester och stödjande verksamhet för flera år sedan.

I den fackliga världen har jag många gånger erfarit att personer inom ambulanssjukvården som får positivt utslag på drogtest får ett antal månadslöner och fina vitsord från arbetsgivaren (mot att inte stöka med rehabilitering och andra arbetsuppgifter). Det tycker åtminstone inte jag är en särskilt god hjälp för den som sitter fast i destruktiv missbrukssjukdom.

Risken (möjligheten) att bli inkallad till drogtest är på många håll i Sverige näst intill obefintlig.

När jag tjänstgjort vid ambulanssjukvården i olika län, så är det ofta odiskutabelt ett obligatorium med automatiserade alkoholtest inför varje arbetspass. I den händelse någon blåser rött, så kommer tjänstgörande befäl omgående ta den anställde ur tjänst. Jag har ytterst sällan erfarit detta i Stockholms län och har aldrig varit med om alkoholtest eller inkallelse till drogtest. Jag upplever att både arbetsgivarna och de kollektivavtalsknutna fackförbunden inte finner alkohol- och drogtester som något viktigt. I vissa arbetsgivares produktionsiver skulle säkerligen drogtester och positiva provresultat sannolikt påverka det ekonomiska utfallet, då drogtester, vilket många glömmer, också kan ligga till grund för hjälpinsatser och rehabilitering.

Jag tror ytterst få personer skulle protestera om någon chef utan varsel beordrade ”nu är det tid för drogtest – pinka i muggen”. Inom Försvarsmakten var det inget att diskutera – antingen pinkade du eller så lämnade du regementet. Sannolikt var denna till synes stränga hållning frukten av verkligt ansvar för såväl mig som övrigt manskap. Ska man hantera fordon, vapen och sprängmedel vill det till att man inte snedtänder på ladd, tjack eller opiater. Eller för den skull svävar iväg i ett cannabisrus eller styr av vägbanan efter några stora klunkar sprit. Det var också regementsläkarens ansvar att beordra mig en annan vapenlös tjänst då jag stod under behandling med smärtstillande preparat efter en olyckshändelse vid Militärmästerskapen. Jag hade inga som helt problem att förstå logiken i varför jag inte skulle bära vapen eller utföra avancerade uppgifter i ruset av morfinets klanger i den verkande kroppen.

Om någon inom ambulanssjukvården i någon av rikets 21 regioner skulle kontakta sin chef och tydligt vädja om att få bli provtagen, så skulle säkerligen reaktionen bli en snopen blick. Drogtester skrämmer många arbetsgivare i tider av personalbrist och stora kostnader för månader av rehabilitering. Vissa regioner har dessutom mitt under pandemins härjningar börjat ställa av ambulanser och helt sonika slutat att bemanna upp luckor då kollegor insjuknar eller av andra skäl inte är i tjänstbart skick. Tyvärr skulle positivt provsvar sannolikt istället för rehab leda till en påhejad arbetsbefriad uppsägning med löfte om att inte blanda in rättsväsendet. Den kollega som för sin chef dristar sig att ta upp sin uppriktiga oro för en kollega i befarat missbruk, får inte sällan höra: ”kan du stå för dessa anklagelser” eller ”vi kan inte göra något innan det händer något” (läs: olycka). En del kollegor lämnar efter dessa svar skamset chefens kontor med en känsla av att ha blivit bemötta som en goltupp istället för som en omtänksam och lojal kollega.

Drogtester som är kopplade till ett rehabiliteringsansvar menar jag är frukten av omtanke om den enskilda individen som fastnat i ett destruktivt missbruk. Det är också att ta ansvar för patienter, kollegor och medtrafikanter. Att inte ställa krav på alkohol- och drogtester inom svensk ambulanssjukvård 2020 är lika naivt som ansvarslöst. Därför behöver Sverige en lag som reglerar såväl drogtester för all blåljuspersonal samt ett förtydligande om arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar. Det duger inte att stoppa huvudet i sanden längre. 

TEXTFÖRFATTARE: HENRIK JOHANSSON