Tack för den här tiden du ledbrutne ambulanssoldat


Henrik Johansson är kolumnist vid Samverkan 112

När kroppen och knoppen slits ned så påverkar det inte sällan hela vår mänskliga varelse och även vårt sociala liv och dess olika sammanhang. Inom vissa yrken är en fungerande kropp direkt avgörande. Så är det bland annat inom ambulanssjukvården. När ambulansbesättningar responderar på olyckor eller akuta sjukdomsfall krävs ofta uthållighet, smidighet och råstyrka. Därtill ska även tilläggas att kunskap och vakenhet är en vital del av yrket. Nåväl, denna krönika ska handla om vad som kan hända när människokroppen säger ifrån och när arbetsuppgifterna vid ambulansen blir övermäktiga den egna personens nedsatta förmågor.

Inom delar av den svenska politiken utropas att det ska löna sig att arbeta före att få bidrag (jfr använda sina samhällsförsäkringar). För personer som efter lång tjänstgöring får ta bakvägen ut till arbetslöshet efter utförsäkring så kan utropet om att det ska löna sig att arbeta förefalla milt sagt provocerande. Skillnaden mellan en person som varit eller är anställd inom ambulanssjukvården och en heltidsarvoderad politiker är många. Personen anställd vid ambulanssjukvården kommer exempelvis inte få treåriga omställningsavtal efter slutfört värv.

I tidigare krönikor har jag bland annat tagit upp behovet av övning inom rikets ambulansorganisationer. Kanske kan vi foga behovet av övning som en större del i en kontext kopplade till beredskap. Ämnet beredskap har det väl milt sagt varit lite hipp som happ med och ännu kommer förvånande utspel om den ”goda beredskapen” från regionernas högborgar. Utan övning och regelbundna tester (samt tid för träning och återhämtning) så kommer människor gå sönder. Tanken på att gå sönder kan kännas avlägsen när en människa står i sin lejonålder med svällande biceps under den lite för trånga t-tröjan som pryds med livets stjärna. Det är först när man står inför faktumet att nu håller det inte längre, insikten om förändrade förutsättningarna infinner sig – då livet där hälsan och styrkan triumferade i ens liv ersätts av något oönskat och ovälkommet. Av lika naturliga skäl så håller vi ofta olustigheter som ohälsa på behörigt avstånd.

När någon väl står inför konstaterandet att kroppen inte längre är i stånd att fixa ned kollegan eller en kritisk patient för en trappa vid en utryckning så ringer säkerligen dova domedagsklockor i några av oss. I vissa lägen kanske reaktionen blir mer don quijotisk och i vissa fall så synes en del köra på som inget hänt. Det är också detta som är själva grundargumentet för att införa en tydlig AFS (Arbetsmiljöverkets författningssamling med föreskrifter) för ambulanspersonal. I en jämförelse med räddningstjänstens återkommande tester och hälsoundersökningar så kan en människas långtgående ohälsa och reella funktionsnedsättning i många fall ändå kombineras med tjänst i ambulans just för att det saknas skyddsnät som årliga hälsokontroller och fystester för att fånga upp personer i behov av rehabilitering och stöd. Tyvärr har jag erfarit att frånvaron av förebyggande hälsotester leder till uttryck som: ”jaha ska du jobba med Miss eller Mr. Ledbruten som inte klarar av ett lyft – eller som inte fixar en lubb upp till trean”. Ansvaret för kontrollen av den egna förmågan att med eller utan en svajig lekamen fixa att undsätta svårt sjuka eller skadade läggs sedan ett antal år på individen själv. Det är förstås lika olyckligt som farligt.

Ambulanssjuksköterskan Kåre Karlsson disputerade för doktorsexamen den 26 oktober på en viktig och läsvärd avhandling om hälsoproblem som drabbar ambulanspersonal i Sverige. Mer om Kåre Karlssons avhandling

Vi lever enligt min mening i en tid då begrepp som rehabilitering i slutänden riskerar bli en glosa för den som drabbas av ohälsa på grund av tapper tjänst i vått och torrt. Kanske kan det te sig syniskt och elakt att måla upp en bild där den som blir sjuk hänvisas ut till arbetslöshet. Det finns förstås också organisationer som tar sitt fulla ansvar och beundransvärt backar upp personer som lojalt frontat upp och gjort sina vargtimmar. Jag ser framför mig en ganska stor grupp långtidssjukrivna (eller utförsäkrade) som i tjänsten blivit smittade av Covid-19 och som även utvecklar PTSD. Det ligger i farans riktning att det kan bli en hel del processer och tjafs om var en arbetstagare blivit smittad. Jag har stött på liknande strul när det gäller kollegor som förr om åren smittats av TBC i ambulans. Därför är det viktigt att dokumentera vilken riskexponering man varit utsatt för under pandemins olika skeenden. 

Ängslan för framtiden och vad som händer om man skadar sig eller blir sjuk av arbetet, frånvaron av tester och övningar är värd att adressera gång på gång. Kanske kan det vara en av frågorna du tar upp på kommande medarbetarsamtal eller som du adresserar till din arbetsgivare. När ansvarsfrågorna förs på tal på olika arbetsplatser kan jag uppleva att man uppleves vara lite av en varg i veum. Ingen vill riktigt diskutera sådana eventualiteter, som jag menar mycket snart kan vara realiteter. Åtminstone tycker jag att det är av högsta vikt att veta om det finns uppbackning när kroppen eller knoppen angrips av ohälsa.

Eller så kanske ett telefonsamtal plingar till i luren där någon filur från HR-avdelningen lite bevärat ansträngt och enstavigt säger:  Tack för den här tiden ambulanssoldat emeritus – och goodbye…

TEXTFÖRFATTARE: Henrik Johansson


 

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*