Det är krönikören som står för åsikterna som förs fram i texten, inte tidningen Samverkan 112.
Med viss häpenhet läser jag titt som tätt kommentarer där människor klistrar etikett på personer som de aldrig tagit sig tid att lyssna till, ännu mindre att föra en diskussion med. Sist av allt att öppet debattera med. Symtomatiskt för dessa kommentarer är inte sällan den egna tystnaden i samhällsdebatten. Valet av ord och begrepp tycks avgöra i vilket politiskt fack en samhällsdebattör ska placeras.
Några exempel på begreppsval är följande:
Stök, våldsamt upplopp, social oro, bränder och mordbrand. Andra exempel är särskilt utsatta områden, parallela samhällsstrukturer och no go-zoner. För egen del kan jag tycka att polisens beskrivning är lämplig (utsatta områden / särskilt utsatta områden). Men detta gör inte alls andra beskrivningar mindre riktiga. Särskilt inte när drabbade invånare vädjar om lag och ordning, och krafttag för att rå på en ökad kriminalitet. Tystnaden är den enda säkra vägen, för den som inte vill tillskrivas epitet av olika slag. Men tystnaden har i regel en förfärlig baksmälla på lut.
Nyligen avbokades Ambulansförbundets ordförande Gordon Grattidge’s medverkan vid en debatt om hot och våld vid en ambulansmässa via ett e-post. Orsaken som anfördes var att Gordons uttalanden i en intervju med den erkända journalisten, juristen och ledarskribenten Paulina Neuding, uppfattades innehålla rasistiska undertoner. Vidare gjordes i samma e-post gällande att Ambulansförbundet inte tagit avstånd från intervjun, vilket skapade en hel del berättigade motfrågor – som riktades med vändande post till arrangören av sammankomsten. Några svar eller berättigad ursäkt kom inte, men som bekant ersätter inte påståenden fakta.
Vet man inte mer om en samhällsdebattör än det som ens egna fantasifoster levererar och därmed räknar in honom eller henne som potentiellt främlingsfientlig, så är man ute på riktigt tunn is. Vill man dessutom hålla människor eller organisationer ansvariga för vad olika webbsidor och nyhetsredaktioner delar så gränsar detta till gammaltestamentliga proportioner, där någon ska hållas ansvarig intill fjärde led för vad andra valt att länka.
Brottsförebyggande arbete
Jag har följt utvecklingen i Kanada. Det är inte alls ovanligt att Sverige i olika avseenden jämförs med Kanada, vilket gör landet intressant att studera. Nyligen beskrev Sveriges Radio i ett reportage** hur Toronto 2005 drabbades av mycket våld, då 52 personer sköts till döds i staden. Inte sällan som en effekt av gängkriminalitet. Provinsen bestämde sig för att kraftsamla mot den blodiga utvecklingen och motsvarande en halv miljard kronor har under åren öronmärkts för arbete mot vapen och gängrelaterat brottslighet. Det har inneburit införande av speciella polisenheter, förstärkt åklagarväsende och bättre vittnesprogram. Arbetet har givit resultat och antalet döda i skjutningar beskrivs halverats sedan 2005.
Tidiga insatser, bland annat via SNAP* (Stop Now And Plan), som är ett program för barn och ungdomar med olika beteende- och aggritionsproblem arbetar aktivt med att sprida kunskap om preventiva modeller.
I Sverige har på nio år antalet anmälda mord, dråp, mordförsök och dråpförsök med skjutvapen inblandade ökat med 84 procent***
Balansen mellan nolltolerans och förebyggande arbete
Det finns egentligen ingen principiell motsättning mellan socialt förebyggande insatser och rättsvårdande myndigheter med makt, medel och pondus. Det långsiktiga arbetet för att stävja narkotika- och illegal vapenhandel och annan kriminell verksamhet behöver ingalunda stå i strid med resoluta polisiära insatser och straffskärpningar. Men i debatten upplever jag ofta att det blir frågan om antingen – eller.
För egen del tror jag inte att invånare i särskilt utsatta områden behöver fostras i att inte kasta sten på blåljusfordon och dess personal, då lejonparten av invånarna är vid fullt sunda vätskor för att förstå det djupt oetiska i sådana vansinniga och potentiellt livsfarliga tilltag. Jag upplever att människor vill känna trygghet över sina liv, sina familjer och sin egendom. När personer äger modet att adressera behov av vård, räddning eller rättstrygghet till alla människor, oavsett postnummer, så finns skäl att lyssna (inte nödvändigtvis att hålla med).
De som talar när andra tiger
När anhöriga till offer som mördats i dödskjutningar i Malmö besökte riksdagen för att kräva åtgärder, så blev stämningen av förståliga skäl upprörd då ansvariga politiker var frånvarande. En av de anhöriga, Rim Mousa, sammanfattar det hela mycket bra: ”Vi vill få slut på det här som sker i Malmö. Det är en kris och det måste börja behandlas som en kris. Det har gått utöver kriminella kretsar, vem som helst kan bli skjuten nu.”
När Gordon Grattidge med fler tar samhällsdebatten om våldet, upploppen och kriminaliteten så kan det vara på sin plats att åtminstone fundera på vad som verkligen sägs och skrivs. Jag kan inte uppfatta det på annat sätt än tydliga röster för att ingen ska lämnas utanför eller riskera fördröjda vård- räddning eller polisinsatser på grund av grov kriminalitet. Men likt satsningarna i Kanada kommer det krävas både ordningsmakt, övningar och nolltolerans jämte sociala reformer, förebyggande arbete och politisk dialog. Summa sumarum så krävs det raska resursförtärkningar, politiska prioriteringar och en gemensam problembild. Bilden kan bäst beskrivas av personer som faller offer för fördröjda insatser.
Att vänta till ”sedan” är nästan alltid en dålig lösning, och alltför ofta en ursäkt för att göra ingenting – oavsett om det gäller fystester, skyddsutrustning, drogtester, individuella arbetstider, beredskap eller den verklighet människor befinner sig i.
Gordon, Rim och Paulina med fler kommer en dag beskrivas med en exakt mening: – de som talade när andra teg!
Avslutningsvis citerar jag Herbert Tingsten:
”Att tiga är ett drama som inte bara gäller tyrannierna. Det gäller oss alla. Att tiga: det är en tillflykt undan fördömandet av det som sker, en metod att komma ifrån den pinsamma insikten, att göra försoning med ondskan uthärdlig, att undvika ansvar med ett inte alltför stunget samvete. I tyrannierna är tigandet en ohygglig nödvändighet, hos oss är det en skam.”
*http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=6677311
**https://childdevelop.ca/snap/home
***https://www.svt.se/nyheter/inrikes/skjutningarna-okar-dramatiskt-i-sverige
