ÅRETS MAGISTERARBETE INOM AMBULANSSJUKVÅRD – NOMINERING NR 4
Författare: Viktor Henriksson och Petter Major Kurs: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård
Huvudområde: Vårdvetenskap Handledare: Gabriella Norberg och Birgitta Wireklint Sundström
Nivå och poäng: Magisternivå, 15 högskolepoäng Examinator: Anders Bremer, Högskolan i Borås
Viktor Henriksson (till höger på bilden) och Petter Major berättar varför:
– Upplevelsen är helt enkelt sparsamt studerad och resultatet påvisar både nöjdhet och missnöje hos patienterna. Vårt patienturval består av två ambulansdistrikt
Bemötandets betydelse
Patienternas upplevelse karaktäriseras av att antingen uppleva ett trevligt bemötande eller ett bristfälligt bemötande.
Ett trevligt bemötande är betydelsefullt. Andra upplevde ambulanspersonalen som både otrevliga och nonchalanta.
Att bli trevligt bemött
Patienter beskriver mötet med ambulanssjuksköterskan som att de var snälla, trevliga och bra att ha att göra med. De blev väl bemötta och behandlades på ett respektfullt sätt. Detta borgar för ett lyckat möte där patientens upplevelse präglades av positivitet.
”Jag tycker att jag har blivit behandlad väldigt bra [..] De var så trevliga båda två.”
Att bli bristfälligt bemött
Personalen har varit korta i tonen, uppträtt stressade och i vissa fall varit rent otrevliga. Patienterna har känt sig ifrågasatta och skuldbelagda för att de ringt efter ambulans.
Andra patienter menar att de aldrig såg delar av ambulansbesättningen. De befann sig utanför och pratade i telefon. Det finns fall där ambulanspersonalen vägrat komma in och istället ringt upp och bett patienten komma ut till ambulansen.
Ett bristfälligt bemötande skapar en negativ känsla som överskuggar hela mötet.
”De hade ju han den killen… den kraftige killen med sig, men han var ju aldrig i närheten av dem… Han stod ju i telefonen hela tiden… Det kändes nonchalant.”
Tillitens betydelse
En del av patienterna litar fullkomligt på sjuksköterskans bedömning och efterföljande beslut. Andra känner mindre tillit och ställer sig frågande till sjuksköterskans kompetens.
Att lita på sjuksköterskan
Patienterna menar att de litar på sjuksköterskan och dennes bedömning. Tilliten bygger på att de själva ser sig som lekmän i sammanhanget medan ambulanspersonalen är de som kan och bör ta beslut om patientens behov av vård.
Att hänvisas till annat färdsätt sågs inte som ett problem då tilliten till sjuksköterskan gjorde att de kände sig övertygade om att ambulanstransport i deras fall var onödigt och kunde ersättas med annat färdsätt.
Hänvisningen sågs dessutom som en positiv upplevelse då patienterna fann det smidigt att kunna ta sin egen bil till vårdinrättning.
”Det är ju personal som jag litar på, det är så jag känner. De kan det här. De vet.”
Att känna trygghet
Patienterna beskrev en form av trygghet som är relaterad till den tillit de känner. Förtroende för en sjuksköterska i ambulans är stort och de litar på dennes kompetens.
Patienterna menar att när ambulanspersonalen anländer vet de att de är i goda händer och att de nu ska få hjälp på något sätt. En upplevelse av trygghet beskrivs.
”Är de legitimerade ambulansförare och sköterskor så känner jag mig trygg. Så det har jag ingen svårighet att göra, att lita på dem.”
Misstro till sjuksköterskan
Patienter uttrycker att de inte känner förtroende för ambulanssjuksköterskan och ställer sig frågande till om denne verkligen har kompetens nog att göra bedömningar av denna svårighetsgrad.
Även sjuksköterskans låga ålder nämns som ett skäl till minskat förtroende.
”Jag tänkte på det att de var väldigt unga… Är de verkligen kompetenta för att avgöra om jag är så sjuk som jag var eller om jag inte är det?”
Delaktighet
Patienter för en dialog med sjuksköterskan och beslutar tillsammans om bästa möjliga fortsättning. Andra fall vittnar om personal som fullkomligt förbiser patienten och tar beslut ovanför deras huvud.
Ta gemensamt beslut
Patienter menar att sjuksköterskan i ambulansen var resonabel och samtalsvillig.
Ingenting gjordes utan patientens medgivande. Diskussionen kring vilket färdsätt till vårdinrättningen som ansågs lämpligast var ett gemensamt beslut som diskuterades fram mellan sjuksköterskan och patienten.
Då patienten fick vara med och ta del av beslutet skapades en positiv känsla och det sågs som en självklarhet att åka med annat fordon än ambulans när möjligheten fanns.
”Utifrån deras bedömning och att de förberedde akuten så såg inte jag det som ett bekymmer att sitta i egen bil […] Vi fick samsyn så att vi tog egen bil.”
Att få information
Patienterna menar att när de fick god information om sitt tillstånd ökade också deras förståelse och mötet upplevdes positivt.
Oavsett hur akut eller icke akut det var eller vilken vårdnivå och färdsätt som lämpade sig bäst, upplevdes information om tillståndet som viktigt.
God information skapade trygghet hos patienten som innebar minskad oro och att ett lugn infann sig. Informationen främjade acceptans och förståelse för vilket färdsätt som i det specifika fallet var lämpligast.
”Ambulanskillarna skötte sig bra, de var informativa […] De ringde upp till akuten, de återkopplade till mig hela tiden om vad som hände […] Hela tiden så informerade de mig, nu gör vi det här och vad anledningen till varför vi gör det är för att du skall se det här. De var som jag upplevde det, jäkligt pedagogiska.”
Att sakna information
När informationen var bristfällig skapades missnöje hos patienterna. Att inte förstå och få vara delaktig i besluten upplevdes negativt och en frustration och förvåning infann sig hos patienterna.
I vissa fall har sjuksköterskan försökt förklara varför patienten hänvisats till annat färdsätt men inte lyckats speciellt bra.
I andra fall har sjuksköterskan sagt till patienten att denne inte behöver åka ambulans utan att ge en närmare förklaring.
Jag kände ju att jag inte klarade mer och så fick jag inte följa med! Jag var helt chockad! Så jag sa: – Men herregud, jag fick inte följa med! Jag har aldrig varit med om det förut […] Jag blev väldigt förvånad för jag hade inte väntat mig det att jag inte skulle få åka med.
Bekräftelse som patient
Patienterna menar att de känner sig bekräftade som individer men också att de fått hjälp med det som de önskat.
Att bli bekräftad
Patienter vittnar om en sjuksköterska i ambulans som såg dem som individer. Undersökningarna handlar inte endast om att kontrollera vitala parametrar. Patienterna upplevde sig som respekterade människor och behandlas på ett bekräftande sätt.
Att ambulansen kommer till dem upplevs bekräftande i sig, men än mer bekräftade är det när sjuksköterskan såg dem och mötte dem med respekt för individens integritet och livsvärld.
”De lugnade mig genom att prata med mig och jag var inte bara ett stycke utan jag var en människa som de snackade med. För de pratade ju med mig […] de glömde inte mig utan de pratade med mig och informerade. Och när de skulle undersöka någonting… ja, de slängde inte bara på mig grejerna, de frågade först.”
Att få hjälp
Patienter upplevde sig hjälpta av sjuksköterskan trots att de hänvisades till annat färdsätt än ambulans. Dessa patienter hade inte nödvändigtvis hade en förväntan på att transporteras av ambulansen till sjukhus.
Inte ens en föreställning om att de skulle behöva åka till sjukhus var given. Det som upplevdes positivt var att de fick någon som kom till dem och bekräftade att deras upplevda sjukdomstillstånd inte var mer akut än att de med annat färdsätt än ambulans kunde ta sig till vårdinrättning.
”De kommer för att hjälpa en, oavsett vad det är […] De kommer och kollar till en. Det är ju också skönt, tycker jag, att bli omhändertagen om man är sjuk.”
Nekad patientroll
Upplevelsen har varit att ambulanspersonalen tyckt att de inte är sjuka nog, att de har ringt i onödan och på så sätt belastar ambulansverksamheten. En negativ upplevelse av mötet framträder och en tvekan att i framtiden kontakta ambulanssjukvården om behovet skulle uppstå.
Att känna sig i vägen
Detta var inte den första känsla som infann sig och inget som patienten reflekterade över när de påkallade ambulans. Detta framkom först när personalen anlänt och genom sitt bemötande belastade patienten med skuldkänslor över att ha sökt hjälp.
Personalen har varit stressade och sagt att de har bråttom därifrån på grund av att det finns andra mer sjuka som behöver hjälp. Detta har belastat patienten med en känsla av att ha påkallat ambulans i onödan.
Även fall där patienten fått mediciner och sedan skickats med taxi till sjukhus förekommer. Det framkommer vidare att hänvisningen till annat färdsätt i sig inte var det stora bekymret, utan känslan av att belasta verksamheten och att vara i vägen var det som skapade den negativa känslan av att inte få vara patient.
”De satt och klagade på hur lite ambulanser, att de bara hade två ambulanser… De klagade på det till mig bara som är patient… Hur lite resurser de har och… Det kändes kasst […] Då hade jag känt mig ännu mer i vägen… Förmodligen ännu mer, eftersom de var så dryga och stressade.”
Att sakna bekräftelse
Patienterna upplevde att sjuksköterskan i ambulansen menat att de inte är sjuka nog att få medfölja i ambulansen till sjukhus, trots den egna upplevelsen av sjukdom. Det finns fall där patientens upplevelse är att sjuksköterskan nekat dem att söka vård överhuvudtaget. Patienterna beskriver en ointresserad ambulanspersonal som står frågande till varför patienten sökt hjälp och verkar ointresserade av att höra svaret.
Att söka hjälp vid sjukdom eller upplevelse av sjukdom och sedan få höra att man inte är sjuk nog skapar en negativ känsla.
Själva sköterskan, han tittade aldrig på pappret. […] Han brydde sig inte utan han ville härifrån […] Han var ju intresserad av att komma härifrån så fort som möjligt. […] Han tyckte ju det att jag var ju inte dålig tillräckligt, för att åka med dem.
Att känna sig övergiven
Inte nog med att de, till sin stora förvåning, nekades att medfölja ambulansen till sjukvårdsinrättning, de upplevde dessutom att de inte fick någon hjälp av sjuksköterskan på plats. Det framkommer exempel där patientens upplevelse av ambulansbesättningen varit att de endast kommit in och pratat en stund och sedan åkt utan att ha undersökt patienten. Känslan av att stå utan hjälp har överskuggat patientens upplevelse av mötet.
”De funderade på hur de skulle göra och sen åkte de. Och då var det till ingen nytta att de kom hit. De kunde lika gärna ha låtit bli.”
Missnöjsamhet
När sjuksköterskan hänvisat till annat färdsätt framkommer det i flera fall en stark missnöjsamhet. En förväntan och tro om att bli hjälpta till sjukvårdsinrättning när de påkallat ambulans skapar både förvåning, besvikelse och uppgivenhet när de istället blir hänvisade till ett annat färdsätt.
Att känna besvikelse
Patienterna menar att de inte hade påkallat ambulans om de inte ansåg sig behöva.
Att då hänvisas till att åka i ett annat fordon till sjukvårdsinrättning kränker patienterna som menar att de själva vet vilken hjälp de behöver.
”Jag har aldrig varit med om att de inte tar med en om en behöver det. Jag menar att man kan väl själv avgöra om man behöver det, om man kan ta sig dit för egen maskin eller om man måste ha hjälp. Och nu behövde jag ju hjälp för att komma dit. Jag menar, jag hade ju inte klarat att ta mig dit själv.”
Att känna uppgivenhet
När patienten inte får den hjälp denne förväntat sig och inte heller förstår varför, skapas känslor av ilska och sorg men också en känsla av att ge upp.
Att ringa efter ambulans är för många patienter en sista utväg och när de inte får följa med i ambulansen skapar det en känsla av uppgivenhet och ibland till och med likgiltighet. Patienterna beskrev en känsla av lamslagenhet och att inte orka kämpa för sin sak. De gav upp.
”Jag gav på sätt och vis upp [rycker uppgivet på axlarna]. Klockan var ju mycket också. Så jag gick och lade mig och tänkte det att lever jag inte mer så lever jag inte mer. Skit samma.”
Sammanfattande text: Sven Åsheden Foto: Jonas Blank (Viktor Henriksson till höger på bilden)
