Varför har ni valt att beskriva just anhörigas upplevelser av en hjärtstoppssituation utanför sjukhus?
– Att behandla hjärtstopp prehospitalt är en komplex vårdsituation för ambulanssjuksköterskan och fokus hamnar av naturliga skäl först och främst på patienten. Vi var intresserade av hur de anhöriga upplevde situationen och hur de upplevde vårdpersonalens agerande och bemötande av dem.
SITUATIONSHANTERING
De anhörigas situationshantering av hjärtstoppssituationen präglas av att de relativt fort insåg allvaret i situationen och att de då ringde larmcentralen.
– Varierande handlingsberedskap påvisades. Känslor av panik och overklighet var framträdande. Det hände att anhöriga påbörjade HLR, dock inte alla, men de gjorde vad de kunde efter sin förmåga. Det fanns en frustration över känslan av lång väntan på ambulans. Kontakten med larmcentralen kunde vara ett stöd. Men samtidigt önskades en direktkontakt med ambulansbesättningen berättar Johan Pettersson Georgii.
Inse allvaret
Anhöriga beskriver att de förstod allvaret i situationen, men i väntan på ambulans uppstod en rad olika känslor och tankar.
De flesta insåg relativt omgående allvaret och ringde då larmcentralen.
En anhörig uppfattade inte omgående allvaret eftersom symtomen initialt inte var så allvarliga eller dramatiska, men situationen förvärrades snabbt och då insåg också han allvaret.
Hantera händelsen
En mängd olika känslor dök upp, som panik, overklighet och osäkerhet.
Andra beskriver att trots panikkänslor lyckades de vara relativt rationella och lugna. En person berättar att hon fick lugna andra närstående, samtidigt som hon genomförde HLR.
Alla försökte göra sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar. Det kunde vara att hämta hjälp, inleda HLR eller förbereda för ambulanspersonalen. Även här beskrivs osäkerhetskänslor. Hur skulle de göra? Vad kunde de göra för den drabbade?
En anhörig hade gått en HLR-kurs, men upplever trots detta osäkerhet över sin egen teknik. Hon betonar skillnaden i att genomföra HLR på en docka i en lugn situation, mot att utföra det i en skarp situation.
”När man sätter igång, så var det så där, okej, ”Hur många var det nu? Var det 15:2 eller var det 30:2? Eller hur var det nu?” Jag körde nog runt 30 och så blåste jag”.
Känna frustration över lång väntan
Tydligt är att väntan på ambulans känns evighetslång och upplevdes som mycket frustrerande. I efterhand insåg dock flera att tidsuppfattningen sviktade. En anhörig upplevde att tiden närmast stod stilla när hon utförde HLR.
Ifrågasätta kommunikationsstrukturen
Kontakten med larmcentral, i väntan på ambulans, kunde upplevas som en trygghet.
Men det framkommer även en önskan om att få direktkontakt med ambulansbesättningen, för att få möjlighet att beskriva situationen direkt, istället för att ha kommunikationen via larmcentralen.
ANSVARSÖVERLÄMNING
– Att få lämna över vårdansvaret till någon annan beskrivs som en lättnadskänsla. Frustration kan uppstå när ansvaret inte kan lämnas över direkt, när ambulansen anlänt. Överlämnandet kännetecknas också av att de anhöriga känner tillit till ambulansbesättningens kompetens säger Tobias Creutz.
Få lämna över ansvaret
En lättnad upplevs när hjälpen anländer.
Att då få lämna över vårdansvaret till ambulans- eller räddningstjänstens personal, som vet vad som ska göras, upplevs av de anhöriga som en lättnad. En som utfört HLR beskriver lättnaden över att bli avlöst, hon var helt utmattad efter att ha utfört kompressioner.
En anhörig trodde inte på, att någon skulle kunna rädda hennes make. Ändå upplevde hon en lättnad över att hjälpen kom.
Känna frustration över att inte få lämna över ansvaret
En anhörig uttryckte frustration när hon inte fick lämna över ansvaret direkt. Ambu- lanspersonalen bad henne att fortsätta med kompressioner under tiden som de hämtade ytterligare utrustning.
Känna tillit
När ambulanspersonalen väl tagit över ansvaret visar de anhöriga sin tillit till deras insatser. Anhöriga upplevde också att ambulanspersonalen arbetade lugnt, förtroendegivande och effektivt. En upplevde personalen, som något stressade över situationen, men trots detta var omhändertagandet väldigt ”proffsigt och korrekt”.
HOPP OCH HOPPLÖSHET
Hjärtstoppssituationer präglas av känslor mellan hopp och hopplöshet. När ambulans är på plats uppstod hoppfullhet.
– Hopp gavs också när personal på plats berömde insatserna och uttryckte att de skulle göra allt som stod i deras makt för att hjälpa den drabbade. Ambulans på plats innebär dock inte per automatik att de anhöriga ingavs hopp. Tidsaspekten och dess konsekvenser uppbådade känslor av hopplöshet berättar Johan Pettersson Georgii.
Känna hopp utan löfte
Ambulans på plats gav de anhöriga hopp och en tro på att det nu kommer att ordna sig: ”Men på något sätt känner man ju att när ambulansen kommer, då ordnar det sig”.
En kvinna berättar att personal berömde hennes insatser, och detta gav henne hopp.
En anhörig beskriver att personalen var noga med att poängtera att de inte kunde garantera något. Hon hade gjort allt som kan göras, och nu skulle de göra allt som de kunde för den drabbade.
En anhörig uttrycker att hennes religiösa tro bidrog till hoppfullhet.
Känna hopplöshet
Känslor av hopplöshet visar sig också trots ambulans på plats. Upplevelser som att det hade gått för lång tid för chans till överlevnad. Det förekom hopplösa tankar om konsekvenserna av vad syrebrist i hjärnan skulle betyda vid överlevnad.
Kastas mellan hopp och hopplöshet
En anhörig kastades mellan hopp och hopplöshet, när ett flertal hjärtstopp inträffade under pågående behandling.
Ena stunden trodde hon att allt skulle ordna sig, i nästa stund insåg hon att läget var väldigt allvarlig. Hon förstod då att det inte alls var säkert att det skulle gå bra.
NÄRHET OCH DISTANS
– Att närvara vid ett återupplivningsförsök ger möjligheten att se, att personalen gjorde allt de kunde. Samtidigt kan det ge en bekräftelse på att de själva gjort rätt i väntan på ambulansen. Det upplevs som viktigt att närvara, men samtidigt jobbigt att bevittna säger Tobias Creutz.
Värdesätta att närvara
Flera var närvarande under återupplivningsförsöket medan andra inte var det.
Att närvara beskrivs som positivt av olika anledningar. Att se hur personalen utförde HLR, gav en bekräftelse på det egna handlandet i väntan på ambulans.
Att se personalen göra allt och att inget utrymme lämnades för tveksamheter upplevdes positivt.
En anhörig upplevde det inte jobbigt att se på då hon visste vad personalen skulle göra. Detta på grund av att hon hade tidigare sjukvårdserfarenhet.
En anhörig uttrycker sin närvaro som positiv, personalen lät honom känna sig delaktig.
Känna ambivalens över att närvara
Anhöriga uttryckte det som jobbigt att bevittna återupplivningen, samtidigt som det kändes viktigt att närvara.
Anhöriga uttryckte också en rädsla för att vara i vägen samtidigt som de ville se vad som gjordes.
Inte få möjlighet att närvara
En anhörig berättar att hon blev utkörd ur rummet. Hon upplevde inte det som något negativt. Anledning, hon tyckte det var jobbigt att se den medicinska behandlingen. En uttryckte förståelse för att inte kunna närvara av praktiska skäl. Utrymmet i rummet var begränsat. Ingen upplevde något negativt i att inte få närvara. Deras närvaro upplevdes vara en belastning för personalen.
BEKRÄFTELSE OCH UTANFÖRSKAP
Anhöriga har olika behov av bekräftelse och uppmärksamhet.
– Någon tyckte att personalen skulle fokusera på patienten istället för på de anhöriga. Bristen på bekräftelse och uppmärksamhet kan leda till känsla av utanförskap, som i sin tur skapar en negativ upplevelse för den anhörige. En bekräftelse på att anhörig gjort rätt i väntan på ambulans var värdefull säger Johan Pettersson Georgii.
Inte känna behov av uppmärksamhet
Behovet av att bli uppmärksammad och bekräftad varierade. En anhörig uttrycker att hon inte hade något behov av att bli uppmärksammad.
Det framkommer också att det inte spelade någon roll, eller hade hjälpt något, om personalen hade uppmärksammat eller pratat med dem.
En uttrycker förståelse för att han inte fick så mycket uppmärksamhet under själva återupplivningen. Detta fick ske efteråt.
Känna utanförskap
Känslor av utanförskap visar sig också. En upplevde detta som negativt, då hon inte kände sig uppmärksammad eller bekräftad. Ingen tog hand om henne och hennes dotter, som också var närvarade. Personalen fokuserade enbart på patienten. ”Det hade varit väldigt värdefullt om någon kommit till oss och förklarat vad som gjordes.”
Få bekräftelse
Anhöriga som utfört HLR upplevde det väldigt positivt när personalen bekräftade att de gjort allt rätt och gjort allt de kunnat göra för den drabbade.
”De sade till mig att vi såg hur du gjorde och det såg jättebra ut. Du hade bra teknik och det ska nog gå bra”.
VÅRDANDE RELATION
Hjärtstoppssituationen skildrade även den anhöriges behov av stöd från personalen, för att kunna hantera situationen.
I de fall då en personal enbart tog hand om de anhöriga, upplevdes som stödjande. Tacksamhet visades och att det viktigaste var att, inte bli lämnad ensam efteråt.
Få stöd att hantera situationen
Personalens omhändertagande och bemötande upplevdes positivt. Det är de små enkla sakerna som är viktiga vid själva omhändertaget.
En anhörig berättar att hon blev placerad i ett angränsande rum under återupplivningen. En ur personalen tog hand om och lugnade henne.
En kvinna värdesatte att hon fick åka med ambulansen in till sjukhuset. Hon hade kunnat åka med anhöriga. Ambulansbesättningen uppmanade henne att åka med ambulansen istället. Hon minns inte vad de pratade om under färden, men hon värdesatte handlingen i efterhand.
En anhörig värdesatte den hjälp hon fick av ambulanspersonalen när de anlände till sjukhuset. Personalen visade var hon skulle hitta den drabbade på akutmottagningen.
Känna tacksamhet
Många visade tacksamhet över att personalen gjorde allt de kunde och inte gav upp. De anhöriga upplevde verkligen att den drabbade fick den hjälp som behövdes.
Inte bli lämnad ensam
En anhörig beskriver att personalen valde, i samråd med läkare, att avsluta behandlingen i hemmet.
Personalen stannade då kvar hos familjen. De hjälpte till med praktiska bestyr som att kontakta begravningsbyrå, ställa i ordning och vara ett emotionellt stöd för de anhöriga.
Att inte bli lämnad ensam i den utsatta situationen beskrivs som mycket värdefullt.
BESVARADE OCH OBESVARADE FRÅGOR
De anhörigas situation kännetecknas av hur värdefullt det är att få information
– Att inte få bra information är detsamma som att bli lämnad med obesvarade frågor. En vanlig frågeställning var; varför personalen dröjde så länge i hemmet och inte körde direkt till sjukhus. Frågeställningar uppkommer ofta i efterhand. Det finns ett behov av återkoppling med personalen en tid efteråt. Att inte få återkoppling upplevdes som negativt säger Tobias Creutz.
Behöva och värdesätta information
Behov av information framkom som viktigt. Mängden information som gavs av personalen skiljer sig dock mellan de olika situationerna. Så även de anhörigas behov av att få information. Flera anhöriga uppger att de fick information under hjärtstopps- situationen. Information om vad som gjordes och vad som skulle ske härnäst.
En anhörig önskade att få information om den drabbades tillstånd och prognos. Den anhörige uttryckte att det var svårt att få någon konkret information.
Varför tog det så lång tid innan ambulansen åkte iväg till sjukhus? ”Men jag tänkte ju hela tiden: ”Varför åker de inte in?” ”Varför, varför är de här så länge?”
Att bli informerad om att samma behandling utförs utanför sjukhus som inne på sjukhus, då det handlar om ett hjärtstopp, beskrivs som viktigt för att förstå anledningen till sen avfärd till sjukhus. Att inte förstå vad som händer eller varför avfärden dröjer upplevdes som negativt och var en källa till frustration.
Inte känna behov av information
En anhörig upplevde att han inte fick någon information överhuvudtaget, men uttrycker också att han inte hade något behov av det under situationen. Han trodde inte att det skulle spela någon roll för den drabbade eller honom själv ifall han fick någon information om behandlingen: ”Nej, mer information var väl inte nödvändigt, gjort är gjort och hänt är hänt.”
Behöva och värdesätta återkoppling
Att efter en tid få prata med personal som var på plats är något som efterlystes. Anhöriga uttrycker att det i efterhand uppkommit frågor om vad som egentligen hände under behandlingen av hjärtstoppet, men även saker som rör situationen i sin helhet. Varför behandlade ambulanspersonalen den drabbade så länge hemma? Behandlade man trots att det var utsiktslöst?
En anhörig beskriver att hon i efterhand fick möjlighet att prata igenom situationen. Detta har varit mycket värdefullt för henne.
En annan anhörig uttrycker det positiva i en återkoppling. Den kan vara till gagn både för anhöriga och för berörd personal.
”Sen lämnade de ju telefonnummer så att jag kunde ringa dem om jag önskade. Det tyckte jag var jättebra”.
Anhöriga som önskade återkoppling men som inte fick någon sådan upplever detta som något negativt. De uttrycker en önskan om att få prata med berörd personal. Få deras perspektiv på situationen. Få en möjlighet att ställa frågor runt de funderingar som dykt upp i efterhand.
SLUTSATSER
► Behov av delaktighet med avseende på att själv få välja att bevittna återupplivningsförsöket eller att avstå.
► Behov av att få information under hjärtstoppssituationen.
► Tankar väcks om att inte bästa möjliga vård ges då den drabbade inte omedelbart kommer iväg till sjukhus.
► Behov av återkoppling värderas högt och kan ge svar på obesvarade frågor.
Sammanfattande text: Sven Åsheden
