Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Läste häromsistens en intressant debattartikel införd i Västerbottens-Kuriren, skriven av tre ambulanspersonal från Västerbotten. Rubriken: ”Raster passar inte inom ambulanssjukvården” kanske är frukten av debattredaktionens redaktionella arbete, men den säger ändå en hel del om situationen inom svensk ambulanssjukvård – i synnerhet den i Region Västerbotten. Debattartikeln kan ni läsa här debattartikel om raster i Västerbotten.
Nu har det hänt, det vi varnade för skulle hända: att en patient avled då ambulanspersonalen hade rast*
Debattörerna tar i debattartikeln bland annat upp ett tragiskt fall där en människa avlidit, enligt debattörerna till följd av att ambulanspersonalen hade matrast. Jag kan hålla med debattörerna om delar av det som skrivs, men menar att premissen kring raster landar helt fel. Anledningen till att ambulanser eller andra blåljusenheter inte kommer fram i tid beror på helt andra faktorer än om blåljuspersonalen får matrast eller kan uppsöka dass eller ej. Det handlar om vilken prehospital beredskap som finns/- eller inte finns. Är ambulansresurserna trimmade och dimensionerade för uppgiften är den första frågan man måste ställa sig innan frågorna om rasternas vara eller inte. Har sjukvårdshuvudmannen tagit tillräckliga mått och steg för att säkra upp en stabil beredskap som även tillförsäkrar anställda möjligheter att äta, öva och återhämta sig, eller för den skull kunna vara bältade under färd med kritiskt sjuka patienter till sjukhus. Det finns enligt mitt sätt att resonera ingen motsatsställning mellan rast och beredskap. Det där att människor behöver äta för att orka arbete är ju knappast något som ens behöver avhandlas – ingalunda som en motsats till livräddning.
Frågan om vad ambulanspersonalen ska behöva acceptera eller vara beredda att ge avkall på är i en mångfacetterad kontext intressant. Det är i verklig mening inget naturtillstånd att vi kommit till en situation där blåljuspersonal förväntas strunta i matrast eller slå i sig flytande föda under färd till något avlägset lasarett – eller vara obältade under pågående livsuppehållande åtgärder. Ambulanser ska vara insatsklar och inte okontrollerat flyta omkring som stekta ägg på gjutjärnet.
Ska en utryckning stå och falla på om ambulanspersonalen får äta eller gå på dass, är det verkligen hög tid att reformera organisationen från topp till varenda lilltå
Ambulanssjukvårdens egen samtid visar med all önskvärd tydlighet att idéerna om dynamisk dirigering, tillikauppgifter och riskblindhet slagit rot på många håll i ambulanssverige. Det är inte heller någon slump att den sköra beredskapen i Västerbottens inland diskuteras. Samtidigt som Region Västerbotten sparar stålar på ambulanssjukvård så råder mångmiljonåtagande in-blanco när det gäller drömmerier om ambulanshelikopter och ambulansflyg i monopolförpackning. Där råder ingen hejd på miljonkarusellen och stålarna rullar ut som om det fanns en sedelpress placerad i regionens högborg. Det är delvis en av förklaringarna till en underdimensionerad och ur arbetsmiljösynpunkt illa rustad ambulanssjukvård. Medans politiker och välavlönade tjänstemän lajvar Flying Doctors så får patienterna och ambulanspersonalen betala ett högt pris.
Ofta frågar jag mig varför ett fackförbund skriver kollektivavtal med organisationer som så uppenbart dribblar med patientsäkerhet, beredskap och arbetsmiljön. Här kan ni läsa en äldre artikel om Region Västerbottens prioriteringar kopplade till ambulanssjukvård Region Västerbottens prioriteringar
Det är inte rasterna som leder till konsekvenser för medborgarna och ambulanspersonalen – det är en ambulanssjukvård med urvattnad förmåga till beredskap som leder till otäcka konsekvenser. Finns det inte ens utrymme att få matrast så finns det kort och gott ingen beredskap.
* från debattartikel införd i Västerbottens-Kuriren den 21 september 2021
