Vad vi verkligen borde oroa oss för


image

Finns det skäl att oroa sig för Stockholms läns landstings syn på ambulansberedskap

Anders Karlsson, är en man med solid kunskap och förståelse för vad som krävs för att organisera beredskapen i ett län. Anders har mångårig erfarenhet från ledande roller inom alarmering och ambulanssjukvård. När Anders väljer att fatta pennan och gå i debatt, så gör han det på mycket god grund. Anders skrev nyligen två debattartiklar om Stockholm läns landstings beredskapsbehov, som ni kan läsa här:

Ambulanssjukvården inom Stockholms läns landsting saknar tillräcklig beredskap 23/8 -16:

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/08/23/beredskapsekvationen-ar-inte-val-forberedd/?acceptCookies=true

Vem och vad ger grunden till ogenomtänkta beslut 29/7 -16:

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/07/29/vem-och-vad-ger-grunden-till-ogenomtankta-beslut/

 

Marie Ljungberg Schött (M), sjukvårdslandstingsråd i Stockholm, går i replik, vilken ni kan läsa här:

Bättre sprida information än obefogad oro 26/8 -16:

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/08/26/battre-sprida-information-an-obefogad-oro/

Marie Ljungberg Schött (M) skriver att det är viktigt att vara försiktig med fakta, då man annars riskerar att sprida obefogad oro istället för information. Sprider Anders Karlsson och andra debattörer (mig själv inkluderad) obefogad oro. Nej, inte alls. Vi redogör för fakta och verkligt läge, då vi själva erfarit verksamheten från insidan. Hur man än vrider och vänder på detta, så går beredskapsekvationen inte ihop. Det duger inte att som landstinget, gång efter annan förvanska fakta. Att antalet ärenden för länets ambulansresurser är cirka 600 per dygn och sedan 2009 ökat med hela 30 procent, är glasklar informativ fakta. Jag är personligen övertygad om att frågan om ambulanssjukvården i Stockholms län, tids nog kommer bli en angelägenhet för riksdag och regering.

Konkreta samhällsproblem förtjänar att betäcknas för vad dom är och beskrivas därefter. Det förutsätter en uppriktig verklighetsbild, för att man alls ska kunna göra ett omtag och stärka upp en verksamhet som blivit satt på undantag

Den som inte oroar sig för ett län som ofta är helt dränerat på ambulanser, som har överfyllda akutmottagningar, ambulanslarm som samlas på hög och en verksamhet utan erforderlig beredskap, befinner sig i regel långt från den operativa verksamheten. När en antydan om obefogad oro följs av påståendet att landstinget under 2016 avser sjösätta specifika sjuktransportenheter bemannade med sjuksköterskor, uppstår en rad nödvändiga funderingar.

Marie Ljungberg Schött skriver i sin replik att det inom landstinget ska inrättas en träningsanläggning för att ambulanspersonal ska kunna träna på vardagssituationer, men också kunna genomföra gemensam träning med annan blåljuspersonal, för att personalen ska vara väl förberedda för att möta hot och våld och för större katastrofer.

1. Det finns ingen upphandling gjord av fler ambulansresurser. Någon rekrytering av personal till några extra enheter som påstås bli driftsatta under 2016, finns inte att skåda.

2. I budgeten för SLL nämns förvisso införande av en träningsanläggning för ambulanspersonal, men var finns budgeten för den långsiktiga driften av träningsanläggningen och dess personal. Det går inte heller att spåra några rekryteringar till den utlovade träningsanläggningen.

Efter konstaterandet blir inte oron mindre.

Det är förstås i en teoretisk kontext lovvärt att vilja starta än det ena än det andra projektet, men detta kräver att själva verksamhetsgrunden är stabil. Idag saknas detta grundfundament i allt väsentligt inom ambulanssjukvården i Stockholms län. Det sker ingen kvantitativ uppföljning av ambulansverksamheten. För den som kontaktar landstinget med frågan: – när och hur verksamheten övar. Blir svaret: – vi vet inte.

När landstingets tjänstemän och förtroendevalda i realtid får lägesbilder från en verklighet som innebär att dussintals av ambulansuppdrag ligger på hög, för att det inte finns ambulanser att skicka, så kunde det vara lämpligt att också landstinget såg orsakssamband och den långa raden av konsekvenser som detta oskick medför. Istället förvägras ambulanspersonalen övning då det saknas organisation, pengar och avalsuppföljning.

När personer med lång och gedigen erfarenhet av alarmering och ambulanssjukvård rakryggat beskriver verkligheten för vad den är, finns det goda skäl att lyssna, se och lära

Det finns således skäl till oro.

Bekännelse är ofta en förutsättning för botgöring

I en fri tolkning av det resonemang som Marie Ljungberg Schött anför i sin debattreplik, kan jag åtminstone skönja en teoretisk vilja att göra något åt situationen i länet. Den som med argusöga läser landstingets långa rad av superlativa utspel, lägger snart märke till en omvänd sifferlogik. Det illustreras tydligt när det talas om ambulanslyft. Specifika siffro nämns inte. Hänvisning till beslut från den folkvalda församlingen saknas. Landstingens tjänstemän talar om en god beredskap för kriser och en organisation som är på tå, när verkligheten är den rakt motsatta.

Den nya skattunderlagsprognosen från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) visar att det beräknas bli cirka 6 miljarder i lägre skatteintäkter 2017. Den idag förda rikspolitiken riskerar i förlängningen att ekonomiska medel vid en konjunkturnedgång kommer att saknas. Idag lånefinansierar staten en betydande del av sina utgifter, vilket i en framtid kan drabba invånarna inom Stockholms läns landsting negativt.

Här finner ni mål och budget för Stockholms läns landsting:

http://www.sll.se/Global/Om%20landstinget/Ekonomi/Bokslut/Mål_Budget_2017.pdf

Folkvalda som med skygglappar slänger sig med begrepp om utmaningar kommer inte åtnjuta väljarnas stöd i framtiden. Det kommer krävas politisk rederlighet och mod att prioritera vår beredskap och nämna saker vid dess rätta namn.

Väljarna kommer kräva det.

Att ta ansvar för framtidens ambulanssjukvård handlar om att beskriva verkligheten för vad den är och faktiskt erkänna brister och fel. Det handlar också om att omge sig med omdömesgilla och kunniga rådgivare.

Mitt råd till Marie Ljungberg Schött, är att knyta till sig en person som Anders Karlsson, då han om någon vet vad han pratar om. Han äger också modet att tala i frågor där skönmålningar blivit landstingets suddiga signum.

 

Henrik "Hoffa" Johansson, kolumnist vid tidningen Samverkan 112.
Henrik ”Hoffa” Johansson, kolumnist vid tidningen Samverkan 112.

Marie Ljungberg Schött och jag sitter f.ö. bredvid varandra i det rundabordssamtal som inrikesministern instiftat och vi delar oron för de tilltagande attackerna mot blåljuspersonal. Jag hoppas innerligen att landstinget nu gör helt om i beredskapsfrågan, ödmjukar sig, och ber om hjälp. För det finns krafter som sträcker ut hjälpande händer.