1000 timmars sorg för Göteborg*


I Skåne rasar fackliga företrädare över 100 avställda ambulanstimmar, och ett enskilt bolag hängs gång efter annan ut som den stora syndabocken. I Gävleborg säger över 40 personer på kort tid upp sina anställningar från ambulanssjukvården, vilket skapar en viktig debatt och får stor publicitet om arbetstider och beredskap. I Karlstad skriver arbetsgivaren en gemensam debattreplik med fackförbundet Kommunal (vilken duo). Vid Akademiska sjukhuset Uppsala varnas anställda av stämning om de säger upp sig, varningen är adresserad av Vårdförbundet. I Stockholm efterlyses sedan flera år övning, krav och beredskap, men huvudmannen skakar av sig kritiken, som en gås skakar av sig ett hastigt regn. Ja denna lista kan göras lång och varslar om en nationell baksmälla efter år av en ambulanssjukvård i helt fel händer, där följeslagare i form av fackförbund och intresseorganisationer inte satt ned foten.

Denna krönika ska dock handla om ambulanssjukvården i Västra Götalandsregionen (VGR) och då särskilt ambulanssjukvården i Göteborg med omnejd. Är det någon verksamhet som nu förtjänar att granskas från roten till minsta lilla gren, så är det ambulanssjukvården i Göteborg. Den har alltför länge fått härja fritt. På bästa läktarplats sitter fackpamparna och smuttar på årgångsvin.

Göteborgs ambulanssjukvård är en sorglig historia i många akter

Ambulanssjukvården i Göteborg administreras under Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU), som ansvarar för 22 ambulanser, 8 sjuktransportsfordon, 2 bedömningsbilar och 1 läkarstödsbil fördelade på 9 stationer i Storgöteborg. Luft- och sjöburen ambulansresurs finns organiserade under VGR. Vid Gullbergsstrand huserar hövdingarna för ambulanssjukvården.

Några nedslag SU-verksamheten:

– Antalet ”riktiga” (d.v.s. om vi räknar bort bedömningsbilar etc.) ambulanser i Göteborg är färre idag än vid millenniumskiftet. Befolkningen har på ett antal år ökat explosionsartat i Göteborgsområdet.

– Avställda ambulanser är standard i SU. Från maj till september är en dygn och en dagbil ställd. Regelmässigt ställs minst en akutambulans varje dag, ett helt arbetspass, och i regel ytterligare en akutambulans under del av pass (exempelvis i drift 8-15 sedan avställd 15-22).

– Ambulanspersonal skickas som brevduvor runt mellan stationer för att bemanna upp då det saknas tillräckligt med behörig personal på de olika stationerna, vilket har blivit en daglig rutin.

– Bedömningsbilarna har en ojämn följsamhet av sina scheman.

– Även läkarbilen står stilla många dagar och är inte dragbar under ordinarie drifttid under sommaren.

– ”Rastsystemet” innebär att uppemot fem (5) ambulanser kan ha rast samtidigt, med effekten att 12 akutambulanser är i drift samtidigt i hela Göteborgsområdet. Högen av av larm som ligger på väntelista skulle kunna skrämma vilken medborgare som helst.

– Personalomsättningen är stor och kraven på ambulanspersonalen blir allt lägre, där nyutexaminerade sjuksköterskor med legitimation och icke legitimerade ambulanssjukvårdare ofta arbetar tillsammans. Andelen vidareutbildade personal är relativt låg om vi jämför med exempelvis Stockholm eller Gävleborgs län. Fakturor från bemanningsbolag skuttar in titt som tätt. Ena dagen anställd, den andra konsult.

– Övning, beredskap och arbetsmiljö beskrivs tjusigt på bland annat Facebook, men där går också en gräns. Vid samverkansövningar handplockas ett litet antal personal. Samverkan mellan ambulans/räddningstjänst/polis riskerar vara undermålig vid en stor händelse – och samverkan ambulans/ledningscentral mycket riskfylld, helt enkelt för att övning inte sker systematiskt och genomgripande.

Vad som förblir osagt 

Jag upplever många anställda inom SU är rädda. Vissa saker ska förbli osagda. Med många nyanställda och bantningen av beredskap har förstås delvis en normalisering av produktionstermer skett de senaste åren. En stor del av den gamla rutinerade skaran ambulanspersonal har slutat, i många fall då de helt enkelt inte vill vara del av en havererad organisation.

”Ingen gammal eka är utan inre skönhet” sa min morfar, så är det förstås även med ambulansverksamheten i SU och VGR, som i sin sammanfattning av den regionala krisberedskapen och prehospitala akutsjukvården för första halvåret 2016, bland annat medger brister i beredskapen och belyser att kraven på hårdare straff kopplat till hot mot blåljuspersonal kan vara ett av flera steg i rätt riktning för att skapa en säkrare arbetsmiljö.

Länk till regionens halvårssammanfattning:

Regionens halvårssammanfattning

Göteborg växer

Göteborg med omnejd är ostridigt ett storstadsområde, Sveriges näst största stad med ett stort antal bofasta invånare och en stark turisttillströmning. Många gillar Göteborg helt enkelt.

En eftersatt ambulanssjukvård med systematiskt avställda ambulanser medför naturligtvis fördröjda sjukvårdsinsatser för medborgarna och en ohållbar situation för ambulanspersonalen. Resultatet av en presumtiv storskalig olycka undviker nog många beslutsfattare att ens tänka på. Skulle samma riskblinda styre ske inom dagligvaruhandeln, som inom ambulanssjukvården SU, så hade det varit påtagligt tomt på hyllorna. Priset av en eftersatt beredskap blir en mycket dyrköpt upplevelse.

En relevant återblick

Tidigare då ambulanssjukvården bedrevs genom entreprenad var också resurserna för få, men ambulanserna bemannades som regel. Allt annat var förenat med kännbara viten för entreprenören. Idag är SU hand till egen börs och varje avställd ambulans bidrar till mindre röda siffror. Synen på ambulanssjukvård och krisberedskap synes präglad av chanstagning, vilket nog får många gamla ambulans- och räddningschefer att fälla salta tårar. Jag har uppriktigt svårt att föreställa mig att oskicket i Göteborg hade fått gå obemärkt förbi under tiden då räddningstjänsten ansvarade för verksamheten, men med övergången försvann inte bara beredskapstanken, på köpet reducerades de grundläggande kraven till ett minimum.

Den som beordrar manskapet till uppställning i vagnhallen 2016 skulle i det närmaste betraktas som galen. Men kanske vore en uppsträckning på sin plats, där rakryggat ledarskap, som med glöd, oförtrutet värnar beredskapen. Sannolikt skulle någon idag tårfylld ledare satt stopp för denna krackelerade utveckling. Ledare som hedrar stjärnan, och som i akt och mening backar upp personalens rättmätiga krav på beredskap behövs inom alarmering- och ambulanssjukvården.

Facklig distans och tystnad

Varför agerar då inte centrala pamp-fack på otyget? Facken har ju halva avtalet i sitt hägn. Är det miljonarvoden och egna anställningsavtal milsvidd från blåljuspersonalen som står i vägen? Fackens lamhet på ambulansfronten går hand i hand med en sönderfallande beredskap. Fackligt arbete 2016 handlar i många fall om att ha rätt partibok, acceptera fallskärmar och låsa in ambulanspersonal i helt tandlösa kollektivavtal. I Göteborg finns inte en enda facklig central reservation mot utvecklingen. Kollektivavtalen ligger orörda. Detta har delvis banat väg för dagens spretiga ambulanssjukvård och kollegiala splittring.

SU kandiderar tillsammans med några andra landsting och regioner till bottenpriset ”värst ambulansberedskap i riket 2016”. När ambulanser stått avställda 100 timmar i Skåne får det lokala helsidor och leder till en kovändning bland beslutsfattarna. I Göteborg innebär det 1000 timmars sorg**.

Henrik Hoffa Johansson, kolumnist S112

Henrik Hoffa Johansson, kolumnist S112

* likt det finstilta i olika avtal har SU-verksamheten missat en vital del av sitt samhällskontrakt, nämligen att berätta sanningen och intet förtiga. Munkavle ingår, den som talar tystas, den som tiger hyllas.

** tusen timmar har i sammanhanget också med ett visst antal timmar att göra.


 

Kommentarer

  1. Tack för en klarsynt och klockren skrivelse om en verksamhet som förtjänar ett bättre öde! Mvh en av det anställda!

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*