Västragötalandsregionen (VGR) har nyligen fattat ett första beslut om att återgå till SOS Alarm Sverige AB (SOSAB). Här reser sig, säkert hos fler än mig, en ocean av frågor.
Sjukvårdens Larmcentral VGR (SvLc) är Västra Götalandsregionens enhet för att hantera medicinska nödsamtal som inkommer via larmnumret 112. I samtalet intervjuas den hjälpsökande av erforderligt utbildad sjukvårdspersonal: Hjälpen som skickas ut kan bestå av ambulans eller annan enhet från till ambulanssjukvården och i vissa fall kan den inringande hänvisas till annan vårdgivare eller få andra råd.
När jag granskar historien kring tillblivelsen av SvLc så råder inget tvivel om att ämbetsmän och sjukvårdspersonal reagerat på hur alarmeringen fungerade innan SvLc blev verklighet. Vad jag ser så var verksamhetschefer och ambulansläkare i VGR helt eniga om att det fanns stort behov av att organisera sig i eget hus, det vill säga att driva larmcentral inom VGR.
Det är för mig svårt att alls förstå hur beslutsfattare i VGR kan gå så rakt på kollissionskurs med vad de högsta ambulanscheferna och ambulansöverläkarna i VGR ansåg (i relativ närtid ändå). Jag klurar på om någon låst in historien i något hemligt arkiv någonstans.
En annan fråga är hur VGR ens kommer på tanken till att återgå till SOSAB efter år av låg följsamhet till tidigare avtal.
Jag har hittat diverse äldre skrivelser till SOSAB angående deras hantering av så kallade avvikelser (jfr ”kundklagomål” på SOSAB språk). Jag frågar hur en region kan ingå avtal med ett företag som under flera år fått betala vite för att de inte hedrat avtal som dom fört pennan till då dom inte fixat bemanningen med utlovad kvot av sjukvårdspersonal.
I tidigare avtal med SOSAB så fanns bland annat absoluta ska-krav på att SOSAB under alla omständigheter skulle klara 90 % av alla inkommande vårdärenden. När jag granskar handlingar inom VGR så klarade dom bara att hålla följsamhet till 90%-kravet under cirka 2,5 månader – detta under cirka åtta (8) års tid. Om vi hade haft dessa records i en upphandling hade den sannolikt varit diskvalificerade för ganska lång tid framöver.
När jag som krönikör kan hitta dessa handlingar så borde rimligen dom som bereder ärendet kring alarmeringen också göra det.
Jag frågar mig om VGR i ett eventuellt kommande avtal kommer ställa krav på sjuksköterskor med hög medicinsk kompetens i larmsamtalen. SOSAB fixade bevisligen inte uppdraget tidigare och det var ju därför VGR satte ned hela blyfoten och tog alarmeringen i eget hus. Utan överdrift kan man säga att SOSAB for ut med huvudet först.
En annan ekande fråga är om VGR i den händelse man snubblar tillbaka till SOSAB kommer sänka kraven som ett led i någon annan strävan som börjar på ”b” och slutar på ”g” (besparing).
Hur ska SOSAB leva upp till kraven då dom sedan flera år till skillnad mot SvLc inte ens lyckas rekrytera egen sjukvårdspersonal. SOSAB är sedan ett antal år helt beroende av bemanningsbolag, vilket är milt sagt märkligt med tanke på att bolaget har att svara för en vital del av samhällsberedskapen, där den egna förmågan, kapaciteten och robustheten är helt avgörande. Lite som att Försvarsmakten chartrar in flygförare och befälhavare från bemanningsbolag. Det som utspelar sig i VGR skaver något enormt ju mer man tänker på saken.
Hur kan politiken i VGR ens överväga att teckna ett direktavtal med SOSAB om dom läser revisorernas tidigare skrivningar kring alarmeringen.
När VGR 2008 gick ut med en upphandling av tjänsten, där det då fanns tre (3) aktörer som kunde leverera tjänsten så vann föga förvånande SOSAB då det offererade priset enligt min mening var farligt lågt. Upplägget höll inte heller då priset helt enkelt var för bra för att vara sant.
Hur ska VGR möta ”God och Nära vård” om patienten inte kan styras rätt redan i larmsamtalet? Här krävs det hög kunskap, lokalkännedom och tillgång till journaler.
VGR är förstås ytterst ansvariga för patientsäkerheten oavsett egen eller extern drift. Hur någon 2023 kan godkänna ”kompetensen” hos en SOS-operatör (inte sällan lekmän) i jämförelse med den gedigna kompetens som finns på SvLc är helt verklighetsfrånvänt.
SOSAB har sin nationella svarslinje, vilken i sig är ett riskmoment för patientsäkerheten. Det innebär att svarar exempelvis biten centralen i Västmanland så kan centralen i Jämtland svara. Under senaste åren har tyvärr tondövheten från SOSAB fått många inom den prehospitala sektorn att distansera sig från verksamheten. Införande av så kallade artificiell intelligens (STEP) utan förankring bland operativ personal och skov av lika felaktiga som märkliga utlarmningar som ökar riskerna och leder till berg av planerad övertid.
Om vi avslutningsvis ska utgå ifrån vad som är värdeskapande för patienten och vad som är värdeskapande för den totala sjukvården (hänger ofta ihop med arbetsmiljön) är SvLc i många avseenden ett föredöme.
