En lång promenad gör ofta gott innan viktiga beslut sa en kamrat när vi spatserade runt Visby ringmur i somras. Vi språkade om olika former av förväntningar i arbetslivets olika rum och vrår och landade in i en intressant och dynamisk diskussion om lön- och utvecklingssamtal. Vi hade båda erfarenheter som lönesättande arbetsgivare och löneförhandlande arbetstagare. Vi erinrade oss ibland teatrala moment där vi som chefer haft den otacksamma lotten (men ack så viktiga ansvaret) att försöka förklara varför en person fått en lön och en annan person fått en helt annan lön. Det är inte alla gånger lätt att med logik och förnuft dra en skarp gräns mellan olika intryck i lönesättningen. I nästan alla situationer finns också ett givet löneutrymme att förhålla sig till.
Inom ambulanssjukvården har jag vid flera tillfällen erfarit hur person A kan ha 10 papp mer än person B i månadslön, trots att B både arbetat 10 år längre än A och därtill samlat på sig mer erfarenhet och utbildningar. Vi babblade också om stunder på 90-talet då personer (kanske vi själva) med sprudlande självförtroende traskat in till chefen för att med briljant kvickhet, självförtroende och vässade argument dikterat förträfflighet, lojalitet och förtjänster. Föga hjälper kanske ett självförtroende i majoriteten av förhandlingarna, men ibland finns inget att förlora, för om arbetsgivaren knorrar, så väntar i vissa tider ett nytt arbete runt hörnet.
Skillnaden idag är att det finns goda möjligheter att fakturera både offentliga och privata arbetsgivarna inom ambulanssjukvården. Kort och gott kan många bli sina egna arbetsgivare och frilansa mot faktura idag, vilket både kan innebära möjligheter och risker för den nyfunna företagaren. Det är framförallt specialistläkare och specialistsjuksköterskor som anlitas via faktura inom den prehospitala sektorn. Därför kan det för en del vara lockande att kicka igång ett bolag eller registrera in F-skatt. Så kallade F-skattare inom ambulanssjukvården har ökat kraftigt de senaste åren, och det finns inget som tyder på att det egna företagandet kommer minska inom ambulansbranschen. Tvärtom så välkomnar många arbetsgivare lite snitsiga och kreativa upplägg där också arbetsgivaransvaret försvinner sim sala bim.
Löneglidning är inte sällan en effekt av svårigheter att rekrytera personal. I framförallt storstadsregionerna har bristen på ambulanspersonal resulterat i vad många arbetsgivare skulle beskriva som skenande lönekostnader. Ur löntagarens perspektiv är den reella löneökningen påtagligt kännbar, då den säger hur mycket mer stålar personen kan få ut per arbetad timme. Därmed menar jag att individualismen i dess vidsträckta mening blivit mer utbredd (på både gott och ont) och att personer som tidigare slutit samman i solidariska aktioner för tryggare arbetsvillkor upplever dagens utveckling som en uselt disciplinerad skolklass på villovägar. Många av de gamla kvarvarande fackliga rävarna är nog indignerade över hur arbetstagarnas inflytande minskat.
Många arbetsgivare ser nog saken från en annan mer positiv synvinkel, där F-skattare löst många av de luckor som uppkommit efter större uppsägningar och liknande. För att nämna ett exempel är Region Gävleborg en sådan arbetsgivare som sedan några år också är uppdragsgivare till flera olika bemanningsbolag och F-skattare. Utan att deklamera alla händelser kring jonglörer och fakturor i Region Gävleborg, vill jag minnas att notan för många avhopp och anlitande av bemanningsbolag slog mer än en lagd budget i spillror. Prognosen för Region Gävleborgs ekonomi kan idag liknas med ett kursras på grund av fallande ambulansaktier.
Innan vi bryter upp från rundvandringen kring Visby, så säger min kamrat att det kanske är så att vi många gånger tenderar att vänta oss det värsta av människor, som ett sätt att skydda sig från besvikelse. Livets vägar kan onekligen vara törnbeströdda med ett och annat fiaskoartat lönesamtal efter något av livets alla vägskäl. Jag drar mig plötsligt till minnes en episod där jag träffade en kollega som kom raka vägen från chefens kontor, som ett brett leende säger: ”Nemas problemas, det är ju bara 120 papp på ett år i skillnad mellan mig och X”. Kanske är ett brett leende och en gnutta situationskomik det bästa sättet att möta lönebeskedet, som skvallrar mer om tillgång och efterfrågan i produktion än ditt verkliga värde på arbetsmarknaden.
Nemas problemas, avancemangets konst är på många platser rörlighet mellan arbetsgivare eller uppdragsgivare före lång, lojal och trogen tjänst.
