Försämrad ambulansberedskap som främst drabbar sjuka och skadade


Vi ska kunna lita på att ambulansen kommer om det skulle behövas.

Vi ska vara förvissade om att ambulanspersonalen får regelbunden träning och att det i alla led ställs tuffa krav på verksamheten.

Varenda län i Sverige borde på allvar vara förpliktigade att upprätthålla en stark beredskap för att utan dröjsmål kunna undsätta medborgare om olycka eller sjukdom uppstår.

I händelse av attentat eller större olyckshändelse måste ambulansorganisationerna vara i stånd att mobilisera en insatsklar ambulansflotta med förberedd personal.

Ovanstående punkter tror jag de flesta kan skriva under på.

Jönköpings län ska nu som en besparingsåtgärd och ett sött att möta det nya kollektivavtalet införa jourschema från den 1 april för ambulanspersonalen. Stämningen är låg. Observera att det inte är ett aprilskämt jag nu beskriver. Jour 2018 är sannerligen inte förenligt med 90-sekunders inställelsetid för personal som ingår i en katastrofmedicinsk organisation, och jourfrågan har inte heller förankrats med ambulanspersonalen eller respektive fackförbund. Någon risk och konsekvensanalys har inte heller gjorts.

När den av ambulanspersonalen så förhatliga jouren infördes i Gävleborg så resulterade detta i att över 40 sjuksköterskor sa upp sig.

Det är märkligt att en region som inte stärkt upp sin ambulansflotta sedan 80-talet trots att befolkningen ökat kraftigt och allt fler blir äldre, nu inför besparingar som ”jour”, som framförallt slår hårt mot den inte så högljudda gruppen patienter i behov av sjukvård. Jouren försämrar därtill länets sköra prehospitala beredskap. Det är dessutom en förlegad tanke att ambulanspersonal ska vistas på arbetet med 90-sekunders inställelsetid utan skälig ersättning samtidigt som chefslönerna och politikernas arvoden ligger på milsvida avstånd från svenska operativ vårdpersonal. Sett till de villkor som olika politiska partier och beslutsfattare ställs inför när det gäller ekonomiska prioriteringar, tycks incitamentet för att komma till beslut i tider med negativ resursfördelning vara svävande.

Region Jönköpings län står likt många regioner och landsting inför det faktum att skatteintäkterna inte täcker kostnaderna. Om nu jour vore så tidsenligt så kan man fråga sig varför inte regionens politiska ledning anammat modellen. Jour skulle kunna råda på all tid utom när det stundar fullmäktigemöte och när andra hastigt uppkomna möten sker. Kanske vore det en hälsosam läxa för ledande politiker och chefstjänstemän att själva vara bundna till jour. Arbetsgivaren anser det uppenbarligen lämpligt för ambulanspersonal, så varför inte!

Nu är det valår. Det är tid att berätta för medborgarna varför vissa politiker och tjänstemän prioriterar bort ambulansberedskap i länet. Partierna som går till val på ambulansbantning kan vara säkra på bestraffningen (mindre röster) från vårdpersonalen och länets vårdberoende. Det kan bli ett kännbart valresultat för många partier. Att försämra den redan bristfälliga ambulansberedskapen och vårdpersonalens scheman kommer inte belönas av väljarna. Politik handlar förvisso om att säga nej till något för att säga ja till något annat, ja det är prioriteringens självaste väsen, men att försämra beredskapen i ett län som växer och där befolkningen ökar, är sannerligen inget recept för ökade samhällssektorer och solid civil beredskap.

Den som vill ge besparingarna inom regioner och landsting en politisk färg kommer stöta på alla regnbågens färger, då man finner säregna politiska legeringar i region- och landstingsvärlden. Jag har tidigare skrivit om hur partier från rött till blått beslutat att skjuta till miljoner i kommunförbund som ska bedriva flygverksamhet med riskvilliga skattepengar. Detsamma gäller överenskommelserna om besparingar inom ambulanssjukvården. Många politiskt tillsatta beslutsfattare med ansvar för ambulanssjukvård, är enligt mitt sätt att resonera på en vansklig vandring över tunn is.

Det här med att försöka förstå sig på ekonomiska prioriteringar är en nära på övermäktig uppgift. En svårighet med att lägga ned offentliga organisationer som svarar för krisberedskap och ambulanssjukvård, är att de i vid mening är skapade för att vara problemlösare för samhällets medborgare. För att en ambulansverksamhet ska kunna fungera över tid och inte bli alltför styvmoderligt hanterad av ansvariga ekonomer, så finns föreskrifter som reglerar verksamheten. Tyvärr så finns ett stort tolkningsutrymme avseende dessa föreskrifter, och de utgör inte sällan mer än sammansatta meningar på gult papper.

Många människor som drabbas av försämringarna inom ambulanssjukvården är redan sköra och utsatta. 

Samhällsekonomiska förändringar måste rimligen hanteras av beslutsfattande församlingar som i tid beskriver tänkbara konsekvenser av olika prioriteringar. En historisk händelse som orsakade en hel del rabalder, var den ekonomiska krisen och de därpå följande krisuppgörelserna under 1990-talet. Under decenniets inledande år, 1991-1993, drabbades Sverige av den djupaste lågkonjunkturer sedan 1930-talet, och BNP föll med sammanlagt 5 %. På blott fyra år ökade statsskulden från 43 till 77 procent av BNP. Det var en tid då allvarsgraden för statsfinanserna var alarmerande. Det politiska läget lämnade en del att önska då den borgliga koalitionsregeringen saknade egen majoritet i riksdagen.

Skatteunderlagsprognosen från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) flaggat för att skatteunderlaget kommer vara påtagligt lägre jämfört med föregående prognos. Löneökningstakten är lägre än i tidigare bedömningar och lär ju bli lägre om fler ambulansorganisationer inför jour (var på jobbet utan lön).

Få anställda inom ambulanssjukvården känner av den högkonjunktur som det sedan flera år talas om.

Risken för ett stup mellan kommunsektorns intäkter och de växande välfärdsbehoven är påtaglig. Många landsting och regioner blöder och kommer inte klara av att drifta sina verksamheter med mindre än statliga medel (ökat uttag av skattepengar). Tiden är sannerligen inne att förstatliga sjukvården. Vi måste sluta sticka huvudet i sanden och tro att allt ska ordna sig. Vi måste en gång för alla arkivera idéer om jour inom yrken med 90-sekunders utryckning till papperskorgen. Det ska nämnas att mycket inom ambulanssjukvården i Jönköpings län är bra, ja till och med föredömligt. Låt inte nedskärningar och jour förstöra det.

Det ligger något i det Elin Wägner ska ha sagt i en universitetsaula i Uppsala: ”Det är med idealen som med cykellyktorna: de lysa inte förrän man trampar framåt.”

Henrik ”Hoffa” Johansson är kolumnist i Samverkan 112


 

Kommentarer

  1. Kristian Jerketeg säger:

    Bra skrivet Henke!

  2. Stefan Brorsson säger:

    jag jobbar inom vården och när jag jobba inom ambulansen så hade vi både beredskap och jour,
    under beredskap hade vi lite lägre ersättning än va man hade när man hade jour,fick vi larm under beredskap/jour tid så var det kval övertid som vi fick, så att vara på jobbet utan lön påstår jag att det inte stämmer

Lämna en kommentar

*