Förbered er på en bakfylla av sällan skådat slag


I norra Grekland reser sig berget Olympen, som vissa dagar når ända upp till molnen. Där bodde grekernas gudar, tja det trodde i alla fall grekerna. Grekerna tog inte lika allvarligt på religionen som andra folk i deras samtid. Gudarna var förvisso större och vackrare än vanliga människor, och befriade från sjukdom, åldrande och död (inte helt oviktigt i en tid då hälsa innebar liv eller död). Gudarna var inte sällan själviska, grälsjuka och avundsjuka och i vredesmod begick de ofta oförätter. Men i grunden såg de välvilligt ned på människorna, uppifrån Olympens mäktiga topp. Familjefadern i gudarnas släkt hette Zeus. Han styrde och ställde i himlen och ägde två vapen; åskan och blixten. Zeus hustru hette Hera och var både högfärdig och svartsjuk. Hera lackade ur duktigt när Zeus steg ned till jorden och frotterade sig med dess invånare (människorna). Zeus trivdes bland människorna och turerna till jorden blev många och långa.

En av Zeus bröder var Poseidon, havet och vattnets gud. Systern Demeter, var åkrarnas gudinna. En annan broder var Hades, som ägde herraväldet över dödsriket, vars enda förbindelselänk med den mänskliga världen var floden Styx. En favoritgudinna hos grekerna var Athena, som basade över visdom. Athena var högt dyrkad av folket i den anrika staden Aten, där invånarna även rest en staty till hennes ära i templet på borghöjden. Statyn syntes vida omkring och beskrevs ha varit ett riktmärke för stadens köpmän på seglatsen hem från handelsresor.

Apollon var en gud som körde omkring i en gyllne vagn med solen över himlavalvet och hans syster Artimes var månens gudinna. Utöver nu nämnda gudafigurer fanns det en uppsjö av andra gudar och gudinnor. Grekerna älskade att berätta sagor om deras liv och deras trätor och ännu idag känns namnen igen.

Grekerna hedrade sina gudar och gudinnor genom sång, dans, kapplöpning och sanslösa upptåg. Ibland bar deltagarna masker för sina ansikten och hade fördelat guda rollerna sins emellan, så de föreställde olika gudar. Många anser att dessa upptåg var början till teaterkonsten. Grekerna började skriva och regissera riktiga teaterstycken, som uppfördes på öppna scener. Åskådarna satt i en halvcirkel runt omkring och pjäserna kom i mindre utsträckning att handla om gudarna och dess äventyr. Människors reella problem började gestaltas, om ont och gott och det obevekliga ödet. Det förekom även skämtsamma föreställningar där sarkasm inte var ovanligt.

Teatern blev ett sätt att argumentera i politiken och religionen blev mer ett nöje än ett elixir för att tillfredsställa religiösa behov. Folkliga religioner uppstod som mysterier, där vanliga människor sökte frälsning och tröst. Däribland finns kulten av Dionysios, vinguden – som skulle få vilken tetradrickande vinfantast som helst att fullkomligt slå sitt rus i ändlösa vinorgeier. Sannolikt med en kännbar bakfylla som följd. Så lyder sagan.

Sagans värld av idag

Idag finns det landsting, kommuner och statliga myndigheter som kör på i sagans manér. Det talas om gränslösa, dynamiska och flytande ambulanser och om flexibla produktionsbaserade dirigeringar. Det talas om brandmän som ska veta sin plats och inte ifrågasätta illa förankrade kollektivavtal. Nu skulle det förstås vara förmätet att likna ambulanssjukvårdens, räddningstjänstens och polisens aktörer med gamla grekiska gudar, men det finns vissa likheter från sagans värld.

De vilda applåderna klingar från parketten, där bland annat SOS Alarm Sverige AB lydnadsfullt gör vad husbonden beordrar, det vill säga – de utför ett uppdrag, hedrar tysthetslöftet och skickar sina fakturor – när de kunde slå vakt om beredskapen och de facto berätta om konsekvenserna av en grovt eftersatt samhällsberedskap. Patientsäkerheten är aldrig hotad enligt denna konstellation av intressenter, där kollektivavtal blivit en decimal eller parantes i produktionens tidevarv. Kommunal och SKL/PACTA gör gemensam sak och berättar styvmoderligt vad som är bäst för Sveriges brandmän. När brandmännen använder sin individuella uråldriga rätt att tacka nej till kommunala allmosor, så borde detta vara ett tydligt tecken. Jag anar hur jurister på ömse sidor väpnar sig inför kommande duster i Arbetsdomstolen alltmedan Kommunal skickar över miljoner till den Socialdemokratiska partikassan.

Inrikesministern upprepar sitt förtroende för rorsmannen för svensk polis och politiken bjuder över varandra i löften om mer pengar. Åtgärder för att skydda blåljuspersonal ska utredas.

Ambulanser och glassbilar

Tillgängligheten på ambulanser har idag gränssnitt som till och med får glassbolagens bilar att ha bättre lokal teckningsgrad än ambulanser, som får växla kommungräns likt budbilar som levererar lunchlådor. Arbetsgivare inom räddningstjänsten som varnar för rättsliga efterspel om personal säger upp sig (livegenhetens tid känns igen – var nöjd med din lott och tig still). Polisverksamhet som även är en angelägenhet för den privata säkerhetsmarknaden i en tid då skjutningar med automatvapen knappt renderar en liten notis (det nya normala).

Tänk kritiskt 

Vad har nu denna krönika med liknelser från den grekiska mytologin att säga oss? Jo, det finns goda skäl att tänka kritiskt och avläsa vad som gömmer sig bakom raden av begrepp. Helt enkelt att ställa sig frågan om det finns goda skäl att tro på utsagor, vare sig de kommer från politiserande fackförbund eller landsting som blöder pengar.

Likt kulten kring Dionysios kommer med garanti en kraftfull bakfylla uppenbara sig. Då kommer även mången fråga: – varför sa ni inget om de verkligt bakomliggande skälen till alla mystiska dynamiska begrepp, oförankrade kollektivavtal och en skrämmande samhällsutveckling. Varför uppfann ni en begreppsapparat för det som endast bär ett namn. Nämligen besparingar i ekonomiskt bistra tider där normer och krav ersatts av ”låt gå” anda och tysthetslöften.

 

Henrik Johansson är kolumnist vid Samverkan 112


 

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*