I debatten om bemanningsbolag inom sjukvården gnölas det stundom om vettlösa arvoden och om hur delar av välfärden öppnar för kapitalism och business. En del menar att hyr-sköterskor och stafettläkare dränerar landstingen på pengar och att det uppstår ett A respektive B-lag inom vården. Andra hävdar att den fria marknaden fyller ett tomrum i en tid då landstingen inte lyckas bemanna arbetsplatser eller attrahera människor till traditionell löneanställning.
För den som siktar på att håva in grova pengar och få tidningen Connoisseur* i brevlådan så är sällan en traditionell anställning inom vården ett allternativ. Då gäller det att veta sitt värde, beräkna sitt täckningsbidrag och planera för avkastning på insatt tid. Flera personer inom vården registrerar sig för F-skatt, det vill säga startar bolag, och hyr sedan ut sig själva och sina kvalifikationer till högst erbjudande på välfärdsmarknaden. En marknad där landstingen och privata vårdgivare stått och ännu står i kö för att köpa in produktionstimmar mot faktura. På denna marknad är kollektivavtal en liten decimal.
En uppvärdering av vårdpersonalens kvalifikationer genom fakturering anses i vissa kretsar som en hädelse mot den svenska modellen och en solidarisk lönerörelse. Det kan man fundera kring. Man ska förvisso hålla i minnet att avtalet mellan juridiska personer i dessa fall ersätter det traditionella anställningsavtalet och att en näringsidkare också måste ta höjd för sjukfrånvaro e t c. Men med rätt taktik går det att fakturera hyggliga pengar och bli herre över sin egen krona.
Den offentliga arbetsgivaren
Enligt Sveriges kommuner och landsting finns det cirka 73 000 sjuksköterskor inom landstingen, vilket innebär att sjuksköterskorna är den i särklass största yrkesgruppen i denna del av sektorn. Motsvarande siffra för undersköterskor är cirka 34 000 personer vilket kan balanseras mot antalet anställda undersköterskor inom kommunerna, där cirka 111 000 undersköterskor arbetar. Framförallt inom äldreomsorgen.
Enligt SKL har allmänsjuksköterskor inom landstingen en medianlön på 28 300 kronor i månaden, där de 10 procent som är bäst betalda har en lön på 33 300 kronor eller mer.
Distriktssköterskor har en medianlön på 32 600 kronor, de bäst betalda har en månadslön på 35 300 kronor eller mer. Intensivvårdssjuksköterskor har en medianlön på 33 500 kronor, de bäst betalda har en lön på 38 000 kronor eller mer. Utöver grundlönen har många sjuksköterskor tillägg för obekväm arbetstid. I genomsnitt cirka 2 800 kronor per månad. Inom ambulanssjukvården spänner lönerna för en specialistsjuksköterska mellan cirka 29 000 – 45 000 kronor. Vad som får anses som unikt är att åtminstone en arbetsgivare i platsannonser gått ut med lönelöfte i en annons (avser Falck Ambulans AB som rekryterade personal till så kallade insatsambulanser i Skåne). Nu nämnda lön får lönerörelsen att blekna.
Undersköterskor inom kommunernas äldreomsorg har en medianlön på 23 900 kronor, där de 10 procent bäst betalda har en lön på 25 900 kronor eller mer (i detta övre spann placerar sig flera sjukhusanställda). Med tillägg för obekväm arbetstid om cirka 2 300 kronor. Trenden med specialistutbildade undersköterskor synes ännu inte givit effekt i lönekuvertet för denna personalkategori (mycket talar för en kraftigt ökning av undersköterskeanställningar fram till 2019). Lönerna för undersköterskor med vidareutbildning i ambulanssjukvård varierar stort över riket, men ett antagande från en koll via den privata ambulansmarknaden uppvisar ett snitt på cirka 25 000 – 27 000 kronor.
Nu blir det spännande att ta del av hur många landsting som hedrar överenskommelsen att retroaktivt från maj 2016 ekonomiskt kompensera undersköterskor med vidareutbildning inom ambulanssjukvård. I den bärande text som SKL och förhandlingsparten Kommunal erkänt så framgår intentionen genom lydelsen:
”I verksamheter där titeln undersköterska saknas avses anställda med likvärdiga arbetsuppgifter och undersköterskeexamen”
(HÖK § 2 Löneöversyner – Anm. 2, sid 4).
Risken är uppenbar att överenskommelsen tolkas som en pysparagraf och att arbetsgivarna gör olika tolkningar
En framtidsutblick
SKL har beslutat att Sveriges vård ska vara oberoende av bemanningspersonal den 1 januari 2019. Synar man landstingens kostnader för inhyrd personal så framträder en beroendebild, där landstingen får anses vara låsta till extern bemanning. Kostnaderna för inhyrd personal ökade i många landsting under 2016. Vi har i en artikelserie i Samverkan 112 beskrivit bemanningsbolagens entré i ambulansbranschen och kanske är det inte konstigare att bemanningen ökat där, som inom annan högspecialiserad vård i samhället. Av en anledning som jag tror alla kan lista ut så lyckas uppenbarligen bemanningsbolagen med något som många landsting inte fixar; nämligen att bemanna upp vårdavdelningar, sjukstugor och sjukvagnar.
SKL:s beslutsamhet att stoppa användningen av inhyrd personal kräver att landstingen ska kunna attrahera personalen att komma tillbaks från bemanningsföretagen eller överge sina bolag. Det talas bland annat om arbetstidsförkortningar (vilket i sin tur kräver fler anställda) och möjligheter till betald vidareutbildning. Det kan förefalla vara flera lovvärda initiativ som SKL torgför, men som i alla lägen måste ses i ljuset av den kanske starkaste orsaken till att enskilda individer medvetet väljer att arbeta som bemanningspersonal. Antingen via kommersiella bemanningsbolag eller från eget bolag. Många arbetsgivare tycker även att det är riktigt skönt att slippa den administration som anställningar kräver.
Orsaken till faktureringen stavas många gånger snabba flexibla utbetalningar och högre arvoden (lön). Helt enkelt snabb cash som gör skillnad i människors plånböcker. Business as usual!
* Tidningen Connoisseur distribueras till personer med en deklarerad inkomst överstigande 1,2 miljoner kronor.
