Årskrönikan om ett år med samverkan i ljusblått


 
…och uppknäppta oputsade kängor med glittriga skosnören.

Upplever du att tiden gått fort eller långsamt 2016, frågade en person mig häromdagen. Min första tanke var: 2016 är inte slut än. Min andra tanke var att 2016 har gått oerhört fort. Uppfattningen om tid kan förvisso vara kopplad till en rad faktorer, som graden av arbete, hälsoläge och händelseutvecklingen i samhället.

Kollegor i underläge

Under 2016 har mina krönikor i huvudsak handlat om den civila beredskapsfrågan, följsamhet av föreskrifter, utbildningar och utvecklingen med hotfulla och våldsamma situationer som drabbar blåljuspersonal.

Den mest lästa och av många tidningar (även utomlands) publicerade artikeln rubricerades med versaler som ”KOLLEGOR I UNDERLÄGE, VI ÄR UNDER ATTACK…”. I krönikan (senare även debattartiklar) diskuteras en samhällsutveckling som av nödvändighet måste få räckvidd in i varje beslutsfattares skrymsle och vrå. När jag var inbjuden för att tala på SKYDD 16 vid Stockholmsmässan så var också ”Kollegor i underläge” och ”Det glömda Sverige 2.0.” teman (mer om detta nedan).

Häromdagen var jag tillsammans med ett trettiotal kollegor på ännu en rättegång som följer i spåren av ett förändrat samhälle, där otrygghet och kriminalitet blivit en ofrånkomlig vardag som många människor tvingas leva i.

Kollegial sammanhållning som gör skillnad

Det vi ibland kan uppleva som en begränsning kan vara vår största tillgång. När vi vågar ge uttryck till det vi inte förstår kan en tröst infinna sig hos en person som är drabbad av svåra händelser.

Den innersta övergivenheten måste vi som människor i regel hantera själva. Vi kan genom kollegor, vänner och familj ibland få hjälp att lindra och lösa upp visa svårigheter, men det jag nu skriver förutsätter ofta inledande beståndsdelar. Här fyller medlemsnära fackförbund och kamratföreningar en viktig funktion, där vi solidariskt stöttar varandra i tuffa situationer.

Fruktan för sitt liv och upplevelser av stor osäkerhet i det operativa arbete är en inte alls ovanlig reaktion efter händelser där hot och våld förekommit. Attacker mot blåljuspersonal kan skapa både vanmakt och oro. De som kommer för att hjälpa ska under inga förhållanden riskera att bli angripna vare sig fysiskt eller psykiskt. Den stora frågan är vilket eller vilka motmedel som är mest effektiva mot spiralen av attacker mot blåljuspersonal och utryckningar för att undsätta skottskadade eller sönderslagna människor. Här intar politiken och politiserade fackförbund en mosaik av uppfattningar. I den politiska diskussionen handlar det om straffsatser, preventiva insatser och handlingsberedskap. Fackförbunden närmar sig ämnet från olika utgångspunkter.

Beröringsskräcken med frågor som är häftade till säkerhet är i vissa fall uppenbar. Det är lätt att utropa det oacceptabla i våldsamma attacker och kräva mer resurser (som sällan finns), men betydligt svårare att berätta vad som bör prioriteras utifrån given ekonomisk verklighet – tillför man pengar till ett område så måste det logiskt tas från andra verksamheter.

En ambulanskollega uttryckte sig på följande sätt:

Det hade skjutits med automatvapen mitt i trafiken i rusningstrafik, där människor promenerade med barnvagnar. På platsen hade flera magasin tömts i en bil med några personer. Det kändes som vi var i en krigszon.

En annan ambulanskollega berättade om orsaken till att han slutat arbeta vid ambulansen:

Det blev för mycket, jag började känna mig otrygg. Jag fick ångest och sömnproblem. Nu har jag och familjen flyttat och jag arbetar långt från gatorna. Det som berörde mig värst var att se konsekvenserna av hedersrelaterade brott.

SKYDD 2016 – Nordens säkerhetsmässa

Under året deltog jag vid ett antal kongresser tillsammans med representanter från Brandmännens Riksförbund, Polisförbundet, Ambulansfacket och Samverkan 112. Det är framförallt ett framträdande och en debatt som jag särskilt vill nämna. Vid SKYDD 2016 som besöktes av 10576 besökare debatterades bland annat hotbilden mot blåljusorganisationer och invånare i områden som av polisen klassas som särskilt utsatta.

En av frågorna från moderatorn var om den mediala bilden stämmer. Efter våra presentationer och föredrag skedde en paneldebatt där åhörare gavs möjlighet att ställa frågor till representanter från räddningstjänst, polis och ambulansverksamheten – som också beskrev sin faktiska yrkesvardag.

Bland åhörarna fanns ett antal personer från ett så kallat utsatt område. Det framgick med all önskvärd tydlighet när frågorna från auditoriet diskuterades att många vill se en radikal förändring och att samhället helt enkelt tar tillbaks gatorna. För vettskrämda invånare är skjutningar, organiserad brottslighet och narkotikaförsäljning ett inslag i vardagen.

Det råder enligt många vi möter också en snabb radikalisering, där våldsbejakande extremism försätter människor i vad som kan liknas med ett fångenskap i sina bostadsområden. När benägenheten att anmäla brott och vittna minskar är det ett tydligt tecken på allvarsgraden.

Det kommer krävas tydlighet och en ansvarsfull politik med modet att agera.

 

Runda bord med nästan lika många åsikter som stolar

Tillsammans med bland annat Brandmännens Riksförbund och Polisförbundet satt jag ned med inrikesminister Anders Ygeman (hans namn återkommer nedan) vid det så kallade Rundabordssamtalet inrikesministern tog initiativ till i början av februari. Vid samtalet gav vi vår bild av situationen kring hot, våld och människors situation i vissa områden och delgav departementet en rad skrivelser, händelserapporter och åtgärdsförslag. Veckorna gick, månaderna också och nu är 2016 snart passerat. I debattartiklar, radio och tv-intervjuer har frågornas allvarsgrad dock diskuterats.

…politiserande landsting som förflyttar sig bort från problemet och förminskar den mardröm som många människor lever i bidrar till ett cementerat utanförskap. Jollrande med utopiskt politiska fraktioner skapar en stor distans mellan personalen och ledningen….

När vissa arbetsgivare lägger mer tid på joller och imageprojekt än reell övningsverksamhet så infinner sig bara ett omdöme; total verklighetsfrånvaro.

Framtidsblickar 2017

Det blir ett aktivt tidningsår med en ny krönikör i redaktionen (som kommer presenteras närmre i närtid). Debatten om blåljusfrågorna kommer knappast att minska utan intensifieras.

I april går den andra renodlade ambulansmässan av stapeln vid Infra City. Många intressanta punkter finns med i programmet och två av ambulansbolagen (Samariten Ambulans AB och landstingsbolaget AISAB) som bedriver ambulanssjukvård i Stockholms län har köpt loss hela 300 biljetter till mässan. Herr inrikesminister, socialdemokraten Anders Ygeman ska inviga mässan. Hälsominister Gabriel Wikström (även han socialdemokrat) ska debattera med moderaten Cecilia Widegren om ambulanssjukvård. Direktören Sven Engquist från Falck Sverige ska hålla en föreläsning om varför han anser att en ny organisationsstruktur behövs inom ambulanssjukvården. Huvudtemat för mässan är personcentrerad vård, som är i ropet just nu. Jag ser personligen särskilt fram mot diskussionerna kring den andra utredningen kring alarmering (112-tjänsten). Den rödgröna regeringens utredare från 112-utredningen ska berätta om uppdraget vid mässan. Jag tyckte personligen att föregående utredning träffade helt rätt, då vi behöver en robust nationell alarmering med en särskild operatörsutbildning på högskolenivå.

Ambulanssjukvårdarnas återmarsch har startat och kommer av allt att döma accelerera under 2017. Tja, kanske föga förvånande då tiderna förändras, och med den ambulanssjukvården. Många landsting och samtliga ambulansbolag vill uppenbarligen anställa fler ambulanssjukvårdare, det vill säga icke legitimerad vårdpersonal. I en trängd ekonomi så synes alla medel vara tillåtna. Några landsting talar helt öppet om saken – exempelvis Stockholms läns landsting (SLL), som backar upp en lika ny som tidsmässigt kort ambulanssjukvårdarkurs. Under cirka fyra månader med start från februari ska ambulansbolag nu också bedriva utbildningar. Att ambulansbolag och landsting som inte strukturerat erbjuder befintlig personal övning, nu ger sig i kasta med utbildningar kan väl närmast liknas med Kafkas novell Förvandlingen.

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.

Från Franz Kafkas novell Förvandlingen (1915 – ⁂).

Att förhålla sig kritisk till samtiden borde vara en eftersträvansvärd färdighet för alla och envar. Det finns många goda exempel på kritiska förhållningssätt inom blåljusbranschen. Jag tror vi kommer erfara fler kloka reaktioner på raden av nedskärningar som leder till sämre beredskap – och kanske ett uppvaknande bland väljarskarorna (2018 är det valår).

Det ska bli intressent att följa de sista ljuden från Socialstyrelsen gonggong i läkemedelsfrågan. Reviderade regelverk är att vänta, vilka primärt inte berör ambulanssjukvården, men som över tid måste anpassas även till en verksamhet där regelverket idag är satt på undantag och i verklig mening är i behov av justeringar. Alternativet att vårdgivare kommer uppvisa en större följsamhet av regelverket finns inga tecken på (tvärtom faktiskt). Många landsting har en kusligt låg ambitionsnivå vad gäller följsamhet av nu gällande regelverk och deras framtidsplaner ser mer ut som ett sangvinskt lappverk.

De kommunala räddningstjänsterna och Polismyndigheten har betydande prövningar framför sig (här räcker inte det lika uttjatade som intetsägande ordet ”utmaning” till).

Ett särskilt tack för året som gått

Det finns många personer att tacka för året som snart passerat. Tack till alla er som aktiverar er ute i landet för att värna beredskapen, och tack för all värdefull återkoppling på krönikor och artiklar under året. Tack även till er som låtit er intervjuas under året.

Jag vill rikta ett särskilt tack till Sven Åsheden (chefredaktör vid Samverkan 112) som är en beundransvärd mentor och en tidningsman med en enastående kunskap i blåljusfrågor. När jag läser artiklar från tiden med Transportmedicin går det inte att undgå Svens föredömliga och innehållsrika artiklar, så ett stort TACK till Sven Åsheden som med knivskarp blick bevakat och beskrivit blåljusbranschen under många år.

Julen är också fridens tid, så jag tillönskar er alla (även meningsmotståndare) en fröjdefull jul och ett händelserikt 2017.

Nu håller vi fast kurs mot ett skrivande och läsande 2017. Putsa kängorna och sträck på er!

Henrik Hoffa Johansson, kolumnist S112


 

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*