Vad vi inte visste om varandra


En liten krönika om kollegiala möten som leder till förståelse, tillit, vänskap och saknad.

Det är nog få yrkesgrupper som kommer så pass nära varandra som blåljuspersonal som arbetar som en duo, inte sällan också helt beroende av varandra. Under långa arbetspass hinner många ämnen avhandlas mellan larmen. Det händer att ett blåljusfordon blir vad man kan likna med ett slutet bikt rum, där allehanda frågor avhandlas under sol och måne.

I en förtroendefull relation kan vi uttrycka våra tankar i ord och mening. En psykolog skulle säkert kalla detta för avlastande samtal, där en kollegan lyssnar tills man talat till punkt, och där man själv lyssnar och reflekterar. En filosof skulle nog tala om värdet i att samtala om existentiella frågor och mana till återkommande självprövning.

Kanske talar vi om hälso- och kärleksproblem, ja där och då i ett fordon, efter en arbetshändelse som påminner om livets skörhet, är på något sätt få samtalsämnen farliga att beröra.

Ibland kan det vara tungt att vara människa, och när en kollega berättar om erfarenheter från en situation som varit prövande och besvärlig, kan det fylla oss med hopp. Det finns en väg igenom den snårskog som vi kanske befinner oss i – en väg ut. Ett sätt som fungerande för honom eller henne, eller bara tanken att en människa varit där vi för stunden befinner oss kan ge både mod och tröst.

Det är inte alls konstigt att erfarenheter som delas i yrkeslivet leder till vänskapsförhållanden som i många fall kan stå pall både i dur och moll. Många inom blåljusfamiljen brukar lite skämtsamt titulera sin kollega som sin andra hälft eller som en familjemedlem. Det ligger ofta en allvarsam kontext i denna familjära metafor.

Som en numer pensionerad polis uttryckte det:

”efter långa tjänstetimmar i radiobilen kan du vare sig dölja din sprudlade lycka, din drabbning av nyvunnen kärlek eller det oljiga tankemaskineriet vid en pågående skilsmässa”.

En klok kollega sa något i stil med: ”det jag tycker allra bäst om i sjukvagnen är att ta del av alla fantastiska berättelser som människor delar med sig av”. Utan tvekan kommer blåljuspersonal varandra nära efter situationer som kräver tillit, för att inte tala om hur gemensamma minnen från starka händelser svetsar samman människor.

Idag är det Alla själars dag, som i grunden är en romersk katolsk minnesdag, som vi i Sverige samlas kring söndagen efter Alla helgons dag. För många väcks minnen och känslor till liv under allhelgona. Vi hedrar människor som stått oss nära. Vid brand- och ambulansstationer där jag tjänstgjort har vi genomfört minnesstunder när en kollega lämnar livet på jorden. Vi samlas för att förstå och uttrycka vår sorg för en människa som berört oss. Sorg är ibland något som vi bär i det tysta och inte pratar så mycket om, därför är denna söndag extra viktig. Sorg är inget vi väljer; vi drabbas av den.

Vi samlas idag på Alla själars dag för att minnas och ge tröst till varandra.

 

Henrik Johansson, kolumnist vid Samverkan 112.,

Henrik Johansson, kolumnist vid Samverkan 112.,


 

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*