Historien upprepar sig – men målbilden är en annan


Jag ägnade några kvällar till läsning av gamla nummer av tidningen TM Räddningsmedicin (1997 till 1999). Det var intressant att åter läsa artiklarna kring delegering och följa Socialstyrelsens arbete för att förändra regelverket rörande ambulanssjukvården. Frågan om sjuksköterskor i ambulans var under denna tidpunkt milt sagt en het potatis, som vållade debatt.

Vårdförbundets SHSTF-konferens präglades 1997 av ett stort missnöje över att sjuksköterskor då i stor utsträckning var anställda som ambulanssjukvårdare och inte som sjuksköterskor. Eva Fernvall var under denna tid ordförande i SHSTF och framförde bland annat åsikten, att arbetsgivaren inte ville stöta sig med Kommunalarbetarförbundet (SKAF) och att det kanske fanns en ohederlig allians mellan ambulansöverläkarna och ambulanssjukvårdarna.

Eva Fernvall beskrev vid konferensen den snabba utvecklingen som ambulanssjukvården genomgått och att mycket nu talade för en framtid där sjuksköterskor skulle ta plats i Sveriges ambulanser.

Vid konferensen fanns även Louise Stensnäs från Socialstyrelsen och hon berättade om en ständig ström av frågor om ambulanssjukvården, där ambulanssjukvårdarna uttryckte en stor oro för framtiden. En återkommande fråga till Socialstyrelsen var om det blir bättre med sjuksköterskor i ambulanserna och om det skulle vara möjligt att låta ambulanssjukvårdarna genomgå högskolekurser i farmakologi för att kunna få formell behörighet att hantera läkemedel. Förslag om skräddarsydda högskoleprov för att uppnå en examen som sedan kunde leda till legitimation avvisades av Socialstyrelsen.

Under konferensen diskuterades det stora utbildningsbehov som förelåg. Vårdhögskolan i Borås var då den första högskolan som kunde erbjuda en specialistutbildning i ämnet ambulanssjukvård.

Det län som var tidiga med en sjuksköterska i varje ambulans var Västmanland. Björn Ahlstedt, då ambulansöverläkare i Västmanland beskrev att ingen ambulanssjukvårdare hade avskedats utan att naturliga omplaceringar och avgångar skett. Vidare berättade Björn Ahlstedt att det var en försvinnande liten del av kvarvarande icke legitimerad ambulanspersonal, som hade delegering.

Den första kursen till ambulanssjuksköterska i Lund startade hösten 1998 och slutade vecka 44, 1999. Foto: Christer Carlsson.

Den första kursen till ambulanssjuksköterska i Lund startade hösten 1998 och slutade vecka 44, 1999. Foto: Christer Carlsson.

FLISA gav två budskap

FLISA:s dåvarande ordförande (1997), Bror Gårdelöf passade på att å det kraftigaste dementera ryktet att han och FLISA skulle vara emot sjuksköterskor i ambulanssjukvården. Bror Gårdelöf berättade att FLISA höjt ribban ytterligare, då målet var två sjuksköterskor i varje ambulans, vilket skulle kunna ta upp till 20 år att förverkliga.

FLISA:s ordförande Bror Gårdelöf kommenterade den 3 oktober 1997 ett läsarbrev ”Från en som vill ha besked” (införd TM Räddningsmedicin) med bland annat följande:

”I Statens Offentliga Utredning (SOU 1996:138) föreslås, att fyra nya kategorier av legitimerad sjukvårdspersonal införes i Sverige; apotekare, receptarier (farmaceuter), arbetsterapeuter och sjukhusfysiker. FLISA har i remissvar föreslagit en femte kategori; ambulanssjukvårdare, som då skall få en särskild högskoleutbildning”.

Tidningen TM Räddningsmedicin gavs ut av Svenska Räddning- och Akutvårdsgruppen (SRAG)

Tidningen TM Räddningsmedicin gavs ut av Svenska Räddning- och Akutvårdsgruppen (SRAG)

Snart 20 år senare

Det skulle vara spännande att få ta del av hur kongressdeltagarna vid SHSTF-konferens 1997 idag skulle beskriva den utveckling som skett inom ambulanssjukvården – hur framtidsvisionerna som präglade mötet landade i modern tid.

Nu arbetar Socialstyrelsen med en rad regelförändringar, bland annat ska föreskrifter och allmänna råd om ordination och hantering av läkemedel i hälso- och sjukvården revideras. Även om ambulanssjukvården undantas i pågående revidering, så vittnar handlingspraktiken inom ambulanssjukvården om att förändringar är att vänta.

Regelförändringarna rörande läkemedelshanteringen ska harmonisera med den ekonomiska verkligheten, med kraftigt minskade skatteintäkter i en tid med befolkningsökning och allt fler äldre. Sveriges landsting och kommuner kommer behöva vidta en rad åtgärder. Vi ser ut att gå mot fler tuffa besparingar helt enkelt.

Några fackförbund arbetar för kraftiga skärpningar avseende fysisk arbetsförmåga och ett obligatorium av oberoende kunskapstester. Det var en inställning som även präglade 90-talets debatt.

I en samhällsekonomisk kontext antas behovet av icke legitimerad vårdpersonal öka stort de närmaste åren. Ambulansbranschen ger sitt tydliga stöd till yrkeshögskoleutbildningar med inriktning mot ambulanssjukvård. I ett omvärldsperspektiv är utbildningsdoktrinen i huvudsak inriktad på renodlade prehospitala utbildningssystem. I exempelvis Norge genomgår all ambulanspersonal oavsett befattning en gemensam farmakologisk kurs för att kunna möta verklighetens villkor – läkemedel och behandling i rätt tid.

Vissa saker går i cykler brukade den kloka gumman vid småbåtshamnen säga. I detta sammanhang är inte ambulanssjukvården något undantag. Frågan är om några av skribenterna och debattörerna i tidningen TM Räddningsmedicin var försedda med en synsk förmåga. Nej det tror jag inte. Vi lämnar magin åt sidan.

Däremot så fanns det då som nu människor som kunde räkna och var allt annat än indifferenta inför samhällsförändringar.


 

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*