Hård kritik mot ambulansorganisationen i Göteborgsområdet


Jag läser då och då med stort intresse om olika ”ambulanskriser” i Sverige. På senare tid har det mest handlat om Skåne, där privata Falck är huvudman för merparten av ambulanserna. Just att ambulanssjukvården administreras av ett privat bolag brukar anföras som den främsta orsaken till det kaos, som enligt vissa bedömare råder i Skåne. Även Stockholms län (med en till stora delar privat ambulansverksamhet) samt Gävleborg (där landstinget styr ambulansverksamheten) har pekats ut som problemområden.

Låt mig då berätta om en plats där situationen är mycket värre. Låt mig berätta om ambulansverksamheten i Göteborg.ambulans-3

2012 tog Sahlgrenska sjukhuset (SU) över driften av ambulanssjukvården från Falck. Vid den tidpunkten rådde ett visst medialt intresse för ambulanssituationen, som då beskrevs som en ”ambulanskris” i bl.a GT. Vad bestod då krisen i? De främsta argumenten för att Falck inte klarade av sitt uppdrag, var att antalet ambulanser var för få sett till befolkningen i upptagningsområdet, att ambulanspersonalen på grund av detta inte hann få ut sina måltidsuppehåll vilket ledde till en ohållbar arbetssituation, samt att personal i allmänhet arbetade mycket övertid och även beordrades in vid akuta sjukdomsfall i personalstyrkan, detta för att ambulanserna inte skulle behöva stå avställda. Om ambulanserna inte rullade sina timmar enligt landstingsavtalet fick nämligen Falck betala vite till VG-regionen. Dessutom saknades insyn i verksamheten, hävdade kritikerna, och menade att patienter riskerade komma i kläm när de behandlades av olika vårdgivare i ambulansen (Falck) och på sjukhuset (SU). Vidare menade många att Falck – som det vinstdrivande företag det var och fortfarande är – av ekonomiska skäl gjorde avkall på vitala delar av ambulanssjukvården så som övning, beredskap och sjukvårdsmaterial.

Nåväl, 2012 hade till slut VG-regionens politiker fått nog av det påstådda ”Falck-kaoset”, och beslutade att SU (i likhet med de flesta andra sjukhusområden i VGR vid den tidpunkten) skulle ta över ambulanssjukvården själva. Ingen mer verksamhet på entreprenad, således. ”Nu har vi själva kontrollen över verksamheten fullt ut” basunerade SU-ledningen ut. Nu skulle allt ordna till sig. Men vad hände? Förutom att raskt starta upp diverse vårdkedjor (där ambulanspersonal kan lägga in patienter direkt på avdelning istället för på akutmottagningen) och prestigefyllda forskningsprojekt (som förenklades när SU hade hand om hela verksamheten själva), påbörjade sjukhuset vid övertagandet den grava nedmontering av ambulanssjukvården i Göteborg som vi idag ser följderna av. Jag ska under återstoden av denna text redogöra för några av dessa försämringar.

Dygnspassen som personal i vissa fall hade arbetat hos Falck, togs omgående bort av arbetsmiljöskäl. Detta ledde till att mer personal behövdes för att fylla schemat. I kombination med en dålig personalpolitik som genererade många snabba uppsägningar blev personalbristen inom SU:s ambulansverksamhet på kort tid skriande. Detta löstes genom att helt sonika ställa av ambulanser, ett arbetssätt som snabbt sanktionerades och har använts frekvent (läs: dagligen) till dags dato. Det vill säga, om personal saknas till ett arbetspass p.g.a. t.ex. sjukdom eller VAB beordras personal inte längre in för att täcka luckan, ibland eftersöks inte ens timvikarier, utan ambulansen får stå kvar i garaget. På så sätt slipper SU betala ut övertidsersättning till personal, och kan spara pengar till verksamheten. Detta händer dagtid såväl som nattetid och lämnar regelbundet hela stadsdelar utan ambulansberedskap.

Antalet ambulansresurser i operativ drift har sedan SU:s övertagande 2012 minskat – trots en exploderande befolkningsökning i Göteborgsregionen – och kommer antagligen fortsätta att göra så under överskådlig framtid, detta av ekonomiska och schematekniska skäl. När ambulansverksamheten upphörde att vara ”sin egen” och istället blev ytterligare en av SU:s alla otaliga vårdenheter försvann också beredskapstänket helt. I dagsläget bedrivs ambulanssjukvården i rikets andra stad allt mer som handlade det om en ordinär vårdavdelning inne på sjukhuset, där man helt sonika kan ”öppna” och ”stänga” bilar (jmf vårdplatser) allt efter verksamhetens behov. Om SU behöver pengarna på annat håll ställs en ambulans av, eller läggs ner helt. Senast var det en av Mölndals ambulanser som helt försvann ur drift – detta har SU dock inte klargjort på sin hemsida där man fortfarande skriver att man förfogar över 22 ambulanser i Göteborg. Det stämmer alltså inte – man har under en längre tid endast haft 21 stycken. Förutsatt att alla är i drift, vill säga.

Enligt samma logik har SU snart helt slutat utnyttja möjligheten att hyra in sig på räddningstjänstens strategiskt utplacerade brandstationer runt om i staden, för att istället centralisera verksamheten i olika typer av ”ambulanscentrum” där chefer och medarbetare ska ha nära till varandra. Att medborgarna i stadens ytterområden, sedan länge betjänta av dessa lokala brandstationer, ska ha nära till ambulans är uppenbarligen inte lika viktigt som att verksamheten sparar några slantar. Dessutom går man, vid flytten bort från brandstationerna, miste om oumbärlig gemensam övning och samverkan med räddningstjänsten – en part man dagligen samverkar med ute på olycksplats. På grund av personalbristen och/eller bristfällig utbildning kan SU heller inte ombesörja så att alla akutambulanser har uttryckningskompetens. I stort sett dagligen rullar således ambulanser omkring i Göteborg, som inte får köra med blåljus och sirén.

När SU tog över verksamheten från Falck drev även facket på för att få rast istället för måltidsuppehåll. Detta krävdes, menade man, på grund av den höga arbetsbelastningen i Göteborg. Personalen måste få andrum att äta sin lunch i fred, utan att bli störda av inkommande akutlarm. Raster infördes och koordineringen av dessa sköts numera av en heltidsanställd måltidskoordinator i VG-regionens regi med sin enda arbetsuppgift att varje dag säga åt ambulanserna när de har rast. När väl ambulanserna har rast försvinner de från SOS Alarms radar och kan inte användas ens vid akuta livshotande tillstånd – alltså heller inte om de är precis intill händelsen. Som en parentes kan nämnas att SU inte kompenserat verksamheten för det ”tapp” som uppstår när upp till tillåtna fem ambulanser samtidigt (av i bästa fall 21 st) har rast. Det blir helt enkelt ett färre antal operativa resurser i drift under de timmar när de ofta behövs som mest, mellan kl. 11-14 exempelvis. Under dessa timmar samlas vanligtvis prio 2-3 på hög, medan de ambulanser som inte rastar åker som skottspolar för att hinna med alla inkommande prio 1:or.

Sammanfattningsvis har vi Göteborgare således ända sedan 2012 en ambulanssjukvård där ambulanser dagligen ställs av p.g.a. sjukdom och schematekniska orsaker, på samma gång som upp till fem ambulanser i Göteborg kan ha 45 minuters rast – och därför vara obrukbara – samtidigt. Tidigare i höstas föll en person från hög höjd i Torslanda och bedömdes av larmcentralen vara allvarligt skadad. Torslandas ambulans stod inne på stationen, ca fem minuter från adressen, men kunde inte larmas. Den hade rast. Istället fick närmsta ambulans åka från Järntorget, en körtid på ca 15 minuter. Det gäller följaktligen för oss Göteborgare att bli sjuka eller skadade vid rätt tillfälle, så man inte råkar bli dålig just när ambulansen har rast. Torslandas ambulans finns för övrigt inte heller kvar på orten – den är sedan 1 oktober inkorporerad med SU:s nya ambulansstation i Biskopsgården, 10 minuter längre in mot centrala staden. Detta lämnar exempelvis Björkö i princip helt utan adekvat ambulansberedskap.

Vidare kan nämnas att SU inte har någon IVA-ambulans i ständig beredskap för speciellt vårdkrävande transporter mellan sjukhusens IVA-avdelningar. Transporter mellan stadens IVA-avdelningar utförs nästan dagligen, och för dessa specialiserade uppdrag har SU visserligen en unik ambulansbil till förfogande. Dock ingen dedikerad personal – denna måste istället vid varje enskild transport (som ofta innebär prio 1, d.v.s. blåljus, och kan ta flera timmar i anspråk) hämtas ur den ”ordinarie” flottan ambulanser. Följaktligen innebär varje utförd IVA-transport att en ordinarie ambulans ställs av ur driften. Om alla ordinarie ambulanser är upptagna när IVA-transporten beställs får den helt sonika vänta.

Som vi har sett i denna text är såväl ambulansorganisationen som dess beredskap i Göteborgsområdet under all kritik. Inte konstigt att VG-regionen själva i sin senaste halvårsrapport beskriver statistiken över ambulansernas responstid som ”sämre än någonsin”. För samtidigt som SU i Facebookflöden och på FLISA-konferenser slår sig för bröstet med innovationer som bedömningsbil, LEA (som står för ledningsambulans, i praktiken en karbonkopia av SLL:s åtta ledningsambulanser) och strokehjälm, så drar man konsekvent ner på antalet ”vanliga” akutambulanser, flyttar de som finns allt längre in mot centrum – och ställer dagligen av ambulanser som egentligen skulle varit i drift.

Är då detta inte själva sinnebilden för en ambulanskris, frågar sig vän av ordning.
Nej, inte enligt SU. De skyller hellre resursbristen och väntetiderna på ekonomin, eller allra helst på SOS Alarm och deras ”överprioriteringar”. SOS skickar ut ambulanser i onödan, tycker SU. Därför vill man ta över även larmverksamheten i egen regi och i större utsträckning använda sig av ambulanssjuksköterskor för prioriteringar. Oklart vilka sjuksköterskor dock, ty i de allt fler avställda ambulanserna syns de ju inte till.
Och det är ju möjligt att jag bara överdriver alltihop. Det kanske inte är så viktigt, det ni precis har läst. Det handlar ju bara om ambulanser, bara om en från ledningen så omhuldad och högspecialiserad prehospital akutsjukvård, bara om saker som liv och död. Det spelar kanske ingen roll om ambulansen har rast eller är avställd, det finns ju både spårvagnar och offentliga hjärtstartare! Kombinera dessa två fenomen så kanske vi kan avskaffa ambulanssjukvården helt och hållet. Det, om något, hade ju varit en god besparing.

Ja, det kanske till och med faktiskt är värre i Skåne, där ambulanser har stått still i strid mot gällande landstingsavtal i sisådär hundra timmar. Åtminstone låter det så i medierna. Visserligen har SU:s ambulanser stått still uppåt tusen timmar bara det senaste året, men vad vet jag. ”Ambulanskris” kanske är att ta i. Sahlgrenska är ju faktiskt ett universitetssjukhus.

Då kan väl inget gå fel?

Kalle Larsson
Undersköterska (med erfarenhet från arbete på såväl larmcentral som ambulansverksamhet i Göteborg)


 

Kommentarer

  1. John Gunnarsson säger:

    Bra Kalle att den bistra sanningen kommer fram!

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*