Ideella intiativ är inget nytt för Sverige. Historien är full av exempel på hur människor förenats och skapat olika sammanslutningar för olika ändamål. På många orter är det ideella engagemanget helt nödvändigt för såväl totalförsvar som den lokala sammanhållningen. Inte sällan tillkommer volontär räddningsverksamhet ur ett behov, där samhällets egen skattefinansierade verksamhet upplevs otillräcklig. Där människor väljer att organisera sig och ta saken i egna nypor. Några exempel är sjöräddning, civilförsvar, brandvärn och grannsamverkan mot brott. Vissa av dessa initiativ anses idag nästintill som institutioner vars existens statsmakten kallt räknar med.
En ideell förening som jag tror många känner till är Svenska Sjöräddningssällskapet (SSRS) med 102 000 betalande medlemmar, 69 räddningsstationer och 200 räddningsfartyg/ -båtar. I 1900-talets barndom var den svenska sjöräddningen att betrakta som ett internationellt skräckexempel. 1903 hölls en världskongress om sjöräddning i Tyskland där Sveriges förmåga att rädda skeppsbrutna bedömdes som direkt undermålig. En skeppsbyggnadsingenjör vid namn Albert Isakson, som deltog i kongressen åkte hem till Sverige och påbörjade vad vi idag skulle kalla för upplysnings- och påverkansarbete. Den svenska staten var inte särskilt intresserade av Albert Isakssons mission om att bygga upp en insatsberedd och effektiv nationell sjöräddning. Så Albert samlade privata företrädare för svensk sjöfart till ett möte i Stockholm den 1 juni 1907, och Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne bildades.
En annan ideell förening är Civilförsvarsförbundet (CFF) med 19699 betalande medlemmar. CFF bedriver opinionsbildning och utbildning i syfte att skapa ett tryggt och säkert samhälle. CFF svarar även insatser i samband med olyckor och kriser i samhället. Bland annat har organisationen i projektet ”Hjärta att hjälpa” placerat ut 2 817 defibrillatorer. I sitt hjärtstartarregister har de 9 923 defibrillatorer registrerade. CFF har den så kallade Frivilliga Resursgruppen (FRG) i 162 kommuner.
För att den frivilliga föreningsverksamheten skall
beredas större effektivitet uttalas önskvärdheten av att densamma
koncentreras till en hela riket omfattande organisation
CFF bildades 1937 och hade i slutet på 30-talet hela 160 000 medlemmar. Under denna tid var organisationens främsta uppgift att utbilda frivilliga i luftskydd. Vid meleniumskiftet reviderades CFF:s stadgar där beredskap vid krig inte längre var det primära syftet med verksamheten. Genom förnyelsen blev tyngdpunkten på uppgiften att förebygga och hantera fredstida olyckor, kriser och katastrofer.
Bild på Samaritbilen Ljungby som drivs av Civilförsvarsföreningen i Ljungby
Frivilliga brandkårer har organiserats i mer än ett sekel. Den organiserade brandkåren växte fram ur frivilliga kårer i slutet av 1800-talet. I den frivilliga brandkårens ungdom så samlades pengar in som sedan användes för att upprätta brandstationer och införskaffa utrustning. De volontära brandmännen erhöll i bästa fall ett mål mat och en pilsner. En av de första organiserade sammanslutningarna för brandkårer i Sverige, var Skånska brandkårsförbundet, som bildades i november 1908. Några av initiativtagarna till en frivillig förbundsbildning var bland annat S. A. Dencker i Landskrona, G. Braun i Helsingborg samt H. Fogelklou i Kristianstad. Tidningen ”Skånska Brandkårsförbundets Tidskrift” utkom med sitt första nummer februari 1909. Åren gick och 1917 bildades ett riksförbund som sedan ombildades till Svenska Brandkårernas Riksförbund 1927. Förbundet blev främst företrädare för de frivilliga brandkårerna och borgarbrandkårerna (dåtidens deltidskårer). Hela 20 nya kårer är på väg in som nya medlemmar i Förbundet Sveriges Frivilliga Brandkårer under 2016. Många kommunala räddningstjänster och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ser frivilligkårernas engagemang som viktigt framförallt för glesbygden. Sedan några år har även MSB öppnat sina utbildningar för frivilliga brandmän.
Ystads Frivillige Bergings-Corps
Frivilliga ambulanskårer – en framtidsutblick
Det har historiskt funnits flera frivilliga transporterande enheter för sjuka och skadade, men det finns idag ingen central aktör som samlar frivilliga ambulansresurser. Röda Korset och en lång rad förstahjälpengrupper finns i Sverige, och en och annan volontär ambulans rullar fram på vägarna. Det får dock ses som en udda företeelse än så länge. Med tanke på att IVPA-larmen (i väntan på ambulans) ökar i hela riket och fler landsting inte anpassar sin ambulanssjukvård till den demografiska utvecklingen, finns åtminstone skäl att anta ett tilltagande intresse att ta frågan om ambulanssjukvård i egna händer.
I Eda kommun hade man under 2014 den störst andelen rapporterade IVPA-larm. Hela 73 procent av alla insatser och uppdrag var IVPA.
Det senaste tio åren har antalet IVPA-larm ökat med 10 000 uppdrag. IVPA-larm som har ökat från cirka 5 000 under 2005 till mer än 13 000 under 2014.
Det hemliga ambulanskommandot
Jag har i en rad artiklar spekulerat i om vissa landsting har hemliga ambulanskommandon redo att ryka ut. Av vissa färggranna beredskapsplaner och vissa tjänstemäns uttalande får man känslan att räddning finns en knapptryckning bort. Det vore välkommet om sjukvårdshuvudmännen berättade om räddningstjänstens betydelse vid IVPA-larm och därtill också ekonomiskt ersatte samhällets livräddare. Räddningstjänstens insatser räddar liv även utöver landstingens tre kriterier; hjärtstopp, andningsstopp samt stor yttre blödning. Inget tyder på en minskning av IVPA-larm, snarare tvärtom. Det vittnar om en ambulanssjukvård med låg beredskap, som befinner sig på oroväckande avstånd från invånarna. Utan kommunal och frivillig räddningstjänst, sjöräddningssällskap, frivilliga resursgrupper och andra intiativ, så skulle självaste betydelsen av beredskap stanna vid ett ord utan innebörd.
Isakson och Fogelklou är mer aktuella än många kan ana. Deras intiativ och mission visar att människor tar tag i beredskapsfrågan. Likt året 1903 är den svenska staten, kommunerna och landstingen inte särskilt intresserade av att bygga upp en insatsberedd och effektiv nationell beredskapsorganisation.
Man litar uppenbarligen på medborgarnas initiativförmåga, men vill ogärna bekosta eller erkänna dess avgörande betydelse. Det är (på) gränsen till det moraliskt (o)tillåtna att så kallt räkna med ideella gåvor för upprättande av beredskap.
