Blygsamhetens beredskapsmantel börjar bli tunn


Beredskapsfrågan diskuteras nu mer flitigt och jag tror att det kommer bli en viktig valfråga inför kommande valrörelse. Allt fler börjar ifrågasätta landstingens tjusiga foldrar i fyrfärg, där beredskapen vid en första anblick ser ut att vara heltäckande och på tå.

I sammanhanget reagerade jag över den senaste veckans mediala intresse kring en händelse där ambulanspersonal riktade kritik mot felande medicinteknisk utrustning (defibrillatorer i Stockholms län) och jag funderar över vad som kommer krävas för att rikets civila ambulansberedskap ska granskas ända in i sömmarna.

Beredskap handlar lika mycket om principer som ekonomiska prioriteringar. Med lika basal som logisk slutledning kan var och en av oss begripa att det inte både går att äta kakan och ha den kvar. Jag har ännu inte mött någon beslutsfattare eller högre tjänsteman som utropat beredskapens kapitulation och en flaggning om att volontära krafter nu får ta vid. Men är det inte just ett rop på ideella intiativ som är själva andemeningen från många beslutsfattare, när vi gång på gång kan ta del av utredningar med syfte att skära ned i beredskapen. Det brukar i kamrerernas hägn heta att anpassa verksamheten till ekonomiska ramar.

Hur är det egentligen beställt med beredskapsandan och det civila försvaret. Litar gemene man på den officiella informationen från landsting och myndigheter?

Skatteintäkterna räcker naturligtvis inte till för att möta alla politiska intressen. Listan på resursbehov synes vara utan ett slut. Vårdplatser, ambulans- och räddningsenheter borde med tanke på befolkningsutvecklingen och riskbilden i samhället öka markant. Men icke. Det går åt det andra hållet och ofta förtäckt med en rad begrepp vars bakomliggande innebörd är uppenbar – nämligen att strypa kostnader, skära ned och förminska. Det sker i en anda av ”det händer nog inget”.

När Sveriges statsminister vid riksdagens tjusiga öppnande avger regeringsförklaringen och med emfas berättar om en lång rad välfärdssatsningar med orden ”i välfärden är åren med nedskärningar över” tar sig nog många för pannan. Orden rimmar illa med de nedskärningar som mängder av landsting verkställer, där vårdplatser minskar och vitala områden som en redan eftersatt ambulanssjukvård lever farligt under den vassa sparkniven, där landstingen inte förstärker verksamheten i takt med befolkningsutveckling och det växande vårdbehovet av de äldre.

Detta sker i en tid där begrepp som beredskap och övning ersatts av produktionsmått och lika gränslösa som meningslösa termer.

Nej, personalen och medborgarna känner inte igen sig i beskrivningen som statsministern ger. Denna allmänhet (skattebetalarna) kommer på sikt inte heller finna sig i att vara alibi till dessa grovt felaktiga och vilseledande utspel. Särskilt inte när notan för reducerad beredskap ska betalas.

När till och med Sveriges kommuner och landsting hissar varningens flagg, med hänvisning till minskade skatteintäkter på 6,4 miljarder för 2017. Siffran för 2019 är 10 miljarder, ja då säger det något om behovet av att värna svensk beredskap.

Vidare uttrycker statsministern följande i regeringsförklaringen: ”skyddet för blåljus-personal ska stärkas. Straffen för skadegörelse ska skärpas.”

Denna mosaik av löften måste ses i kontexten av vår gemensamma beredskap och landstingens fria tolkning av föreskrifter. Sedan när trumfar landsting och kommuner lagstiftaren, eller en regeringsförklaring! Det frågar sig nog många. Den obekväma sanningen är att landsting och kommuner inte är i stånd att realisera regeringens utlovade satsningar, då underskotten äter upp de utlovade välfärdsmiljarderna. Det är hög tid att rikta blicken mot den befintliga beredskapen och hur inflytandet över densamma fungerar i realiteten. De beslutsfattare som inte gör denna läxa kommer få erfara detta vid kommande val.

Oviljan från framförallt landstingens tjänstemän att ta debatten om beredskapsfrågorna är symptomatisk – man skyr all beröring med frågan

Vetenskapssamhället och beredskapen

Det behövs mer verksamhetsnära forskning som säkerställer att bland annat ambulanssjukvården är förberedd och har kapacitet att kunna hantera allvarliga händelser. Jag har fastnat för en studie – Svenska ambulanssjukvårdens beredskap 5 år av allvarliga händelser – gjord av Olof Almefjord och Andreas Carlsson. Författarna vill med sin studie på magisternivå medverka i utvecklingen av den svenska katastrofmedicinen med huvudfrågan:

– Har ambulanssjukvården i Sverige beredskap för att kunna ge snabb vård vid allvarliga händelser?

Författarnas hypotes – Sverige har inte tillräcklig beredskap för att ge snabb vård vid allvarliga händelser.

Ni finner examensarbetet här:

http://hb.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A939821&dswid=-7295

Nu kanske någon tycker att forskning på området blir överflödig då det finns flera myndigheter som både stipulerar regelverk och därtill ska se till att landsting och kommuner följer reglerna. Men vi bör ställa oss frågan i vilken utsträckning dessa myndigheter verkligen säkerställer att utförare inom landsting och kommuner följer regelverken. Frågan som författarna Almefjord och Carlsson ställer borde vara varje landstingsfullmäktiges stående fråga. Tjänstemännen på landstingens förvaltningar borde bära med sig frågan om beredskapen likt konfirmanderna på 40-talet bar Luthers lilla katekes. Huvudfrågan och hypotesen kan överföras på mycket i beslutsfattande och bottnar i en fast strävan att förhålla samhällsviktig planering till verkligheten.

imageBeredskapen som ersattes av färgglada prospekt

Försvarsberedskap är en fråga som jag tror de allra flesta är bekant med. Tyvärr har man ofta glömt bort att tala om civilförsvaret och de operativa krafter som ska utföra livräddande sjukvårds- och räddningsinsatser vid allvarliga händelser, samhällskriser och katastrofer. Ambulanssjukvården och räddningstjänsten har på något viss bara tagits för given, som en del av rikets gamla beredskapsförmåga, som präglade 40-talets oroliga tid med ett stormande världskrig.

image

Tyvärr har allt för länge en infantil anda av ”det händer inte oss” fått bana väg för en nedrustningspolitik, som på många håll fått allvarliga konsekvenser i människors liv.

Fram tills nyligen synes den stora allmänheten inte alls tänkt på riskerna för samhället vid en allvarlig händelse. Och om någon tänkt den eventualiteten har stämningen varit ”den dagen – den sorgen”.

Vi kan med fog fråga oss om inte blygsamhetens beredskapsmantel nu är så pass tunn att det skraltiga skelettet blottas. De partier och organisationer som tigit om det civila beredskapsbehovet kommer också märka det valet 2018.

Henrik "Hoffa" Johansson, kolumnist vid tidningen Samverkan 112.

Henrik ”Hoffa” Johansson, kolumnist vid tidningen Samverkan 112.


 

Kommentarer

  1. Kent Karlsson säger:

    Otroligt bra sammanfattat, synd bara att våra politiker inte har förstånd nog att ta till sig synpunkter. Utan har bara kortsiktiga perspektiv och vissa idiotiska förslag för att visa sin maktfullkomlighet och sko sig själva

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*