Det hade varit klädsamt om personer som påstår sig värna svensk ambulanssjukvård och ledningen för densamma, åtminstone valde att stå på beredskapens sida och aktivt arbeta för en robust ambulanssjukvård. Det dolda motivet bakom hemlighetsmakeriet inom ambulanssjukvården går inte längre att ta miste på. Möten bakom lyckta dörrar, där engagerade branschorganisationer och ambulanspersonal inte är välkomna, säger något om det ingenmansland som ambulanssjukvården befinner sig i.
Tala eller tiga, är i första hand en samvetsfråga
Anledningen att den före detta arméchefen Anders Brännström lämnade sitt ämbete, var frustration över möjligheten att göra ett bra jobb. I Officerstidningen (Nr 3 2016) ger Brännström en lika öppenhjärtig som tydlig intervju om sakernas tillstånd inom armén. Brännström redogjorde tydligt för att han inte kan upprätta en slagkraftig försvarsmakt enligt politikernas beställning. Brännströms hedrande inställning kan sammanfattas med ett citat från denna intervju:
Jag har stått där ute själv. Uppgiften som vi som inte är i fält har, är för det första att se till att soldaten kan lösa sin uppgift och för det andra att han eller hon ska kunna överleva
Det får anses mycket märkligt att så få personer i ledande ställning, väljer att höja sin röst mot nedskärningen av ambulanssjukvården. Tigandet får knappast ambulanspersonalen att se förgrundsfigurer inom verksamheten som förkämpar för en jämlik och patientsäker verksamhet. Omvärldsförhållanden, en känd befolkningsökning och en mer vårdberoende äldre befolkning, får underordna sig den rådande produktionsordningen och riskblinda termer, som flytande ambulanssjukvård, dynamisk- och gränslös dirigering. Någon ambulansöverläkare borde åtminstone öppet fånga modet och anmäla en avvikande mening till rådande situation inom ambulanssjukvården. Men tystnaden består.
Vidskepelse och chanstagning
Vid många universitet och högskolor som fortfarande bedriver filosofisk undervisning manas studenterna att tänka både djupt och brett. En filosofisk grundregel, giltig i alla akademiska dicipliner, är att fråga sig om det finns goda skäl att tro på en framlagd text eller ett påstående. Det kritiska tänkandet gäller även när en auktoritet utropar löften eller generallösningar.
Titt som tätt duggar det av självsäkra påståenden i landstingsvärlden. Ett exempel är när högt uppsatta personer, inte sällan högre rangens tjänstemän eller ambulansläkare, ogenerat utbrister att beredskapen är god och att medborgarna kan känna sig helt trygga. Inte sällan sker dessa uttalandet parallellt med en våg av nedskärningar. Dessa för personalen så bombastiska utspelen väcker en rad frågor. Finns det fördolda kunskaper som enkom lika hermetiska som hemliga sällskap känner till? Krävs det en invigningsritual för att förstå sig på det lugnande budskapet, eller måste man vara upptagen i en hemlig klubb för att alls få tillträde till hemliga koder och källor?
Nej, naturligtvis inte. Påståenden likt det ovan beskrivna går mycket enkelt att kritiskt granska i en enkel sannolikhetsanalys, genom att det som är sant skiljs från det som är falskt.
Huvudfrågan är: – finns det goda skäl att ta ett påstående för att vara sant?
Hemlighetsmakeri har att skaffa med esoterism, som har med hemliga läror att göra. Esoterism är ett område som sorterar under vidskepelse. Hur kan då tankevillor om exempelvis ambulansberedskap gång efter annan utropas av tillsynes välutbildade personer som därtill i många fall underkastat sig yrkesetiska principer? För inte står väl någon med ansvar för krisberedskap medvetet och förvanskar verklighetens tillstånd? Inte kan väl en högt uppsatt tjänsteman eller ambulansläkare i allmänhetens tjänst ägna sig åt chanstagning? Kan vederbörande vara vilseledd om sakernas tillstånd eller omge sig med charlataner till rådgivare?
Riskblindhet och tystnadskultur
Vetenskapliga argument och sakliga redogörelser för verklighetens beskaffenhet klingar ofta ohörda då höga tjänstemän samtidigt berättar att nedskärningar och kompetensreducering inte kommer få några som helst konsekvenser. Den vetgirige bör först fråga sig följande: – var den organisation som existerade innan en nedskärning överflödig. Varefter man bör fråga sig om det kan spåras dolda motiv bakom det utropade budskapet. Antingen omvärderar vi eller helt kullkastar påståendet.
Som en mångårig ambulanskollega uttryckte sig efter ett möte med en av Sveriges landstingsstaber:
Det är som att befinna sig på ett fartyg utan roder, kompass och kapten. Ett roderhaveri i full storm med en redare som från livbåten, leende försäkrar passagerarna att allt är under kontroll.
Det uppenbara tillståndet med tystnadskultur, hemlighetsmakeri och slutna dörrar, är skäl nog att ta ta en lång rad påståenden om ambulanssjukvården för att vara falska.
För den ambulansläkare eller högre tjänsteman som nu sätter söndagskaffet i vrångstrupen, och inte alls håller med mig, så kan ni börja med att redovisa antalet övningstimmar och antalet katastrofövningar, samt en följsamhetsanalys av Socialstyrelsens föreskrifter. Bifoga gärna er senaste faktura till landstinget när ni ändå är i farten.
Det finns goda skäl att fatta misstanke om riskblindhet, när landstingsledningen föreslår nedskärningar i tider då ambulanssjukvården behövs som mest. Tisslas och tasslas det om flytande ambulanssjukvård kommer besparingskravet som ett brev på posten. Det ligger också i farans riktning att du får en munkavle med expresspaket, med landstingsdirektören som avsändare.
Vi behöver en ambulanssjukvård som tydligt tar ställning för beredskap och övning. Ambulanssjukvården måste uppträda med ett fast och konsekvent agerande, och inte låta sig lamslås av giriga kamrerer och tjänstemän med dolda motiv.
