Fackförbund som investerar i fastigheter och värdepapper, bedriver allehanda affärsverksamhet och som arvoderar förtroendevalda med arvoden som ligger milsvidd från medlemmarnas villkor. Krydda detta med flera svindyra bostadsrätter mitt i centrala Stockholm, som används som förmånsbostäder till såväl personal som förtroendevalda.
I dessa kretsar praktiseras inte kollektivavtal eller svensk lag när det blir fråga om uppsägning eller då förtroendeuppdrag upphör. Inte sällan kan en förtroendevald erhålla sitt arvode kring 100 000 kr per månad i upp till 2 år efter uppdraget. Lite vackert kallas detta omställningsersättning. Chefer och ombudsmän har som regel också fallskärmar i många fackkretsar. Det påminner om riskkapitalbolag, men där riskinsatsen i huvudsak stavas medlemsintäkter. Notan hamnar i knä på medlemmar och medarbetare inom välfärden som idag fjättras vid otidsenliga kollektivavtal.
Det finns goda skäl att ifrågasätta den fackliga medlemsavgiftens storlek, i synnerhet när man granskar det överdåd som präglar många fack. Självklart kan pampfacken till sitt försvar utropa kongressbeslut och att medlemmarna valt att betala sin avgift. Pampfacken är inte sena att varna för allt som kan gå förlorat för den som dristar sig att överväga att leverera ett adjö till sitt fack. Trisslotter, biocheckar och matkassar är ett av fackens incitament för att fånga upp pressumtiva medlemmar. Kanske är det ett sätt att försöka rycka upp den slöa medlemsmassan. För många individer känns dylika lockbeten en smula märkligt. Alla former av gåvor i motprestation till lojalitet påminner om företagsbaserade medlemsklubbar, där inträdet förenas med gåvor och en känsla av exklusivitet.
Dylika ”kampanjer” är dessutom en given del av truismen i marknadspsykologi: ”gör si och få så”.
Är pampfackens tid vid randen av sin egen ättestupa? Jag tror många människor fått nog av kollektivistiska fackförbund som inte bara dikterar villkoren för sina medlemmar utan också för alla arbetstagare på en arbetsplats.
Men hav tröst, det finns alternativ, både i form av branschorganisationer med stark opionsbildande effekt, med principer kring arvodering och marknadsaktörer som skräddarsyr trygghetslös ningar för arbetstagare. Vad som blivit vanligare är att anställda övergår till att vara näringsidkare med F-skatt, och i dessa fall blir varje avtal ett unikt partsförhållande. Den offentliga vården är idag tjänsteentreprenörernas främsta födkalv. I sådana sammanhang sörjer vardera part för sin del i avtalet. I grunden handlar trygghet i arbetslivet om vettiga villkor, god dialog och förståelse för vardera parts situation i samtiden.
Pamparna har inte lyckats föra över sina egna villkor till kollektivavtalen och lönerörelsen som ska kvitteras av medlemmarna. Sjukvårdspersonal har inte pamparnas privilegier och den obehagliga sanningen är att många fackförbund övergivit gammal hygglig idealism som ersatts med privilegier, slöhet och ren feghet.
Det är på tiden att vi mot denna betänkliga utveckling hävdar vår rätt att skapa alternativ.
Henrik ”Hoffa” Johansson
E-post: henrik@s112.se
