Vid stroke utan hjärnblödning är det viktigt att behandling med trombolys ges inom 4,5 timmar. Ett forskningsprojekt vid Högskolan i Borås visar svart på vitt att tiden från larm till röntgen och behandling måste förkortas – medianvärdet låg på nästan fyra timmar.
Projektet har undersökt hela vårdkedjan stroke, från det att patienten eller någon annan larmar ända till utskrivning från sjukhuset. Syftet har varit att identifiera svaga länkar i kedjan, för att sedan kunna hitta vägar att förbättra och förkorta tiden.
– Det är redan känt att det alltför ofta tar för lång tid att få in patienten till sjukhus, så det blir för sent att påbörja trombolys, det vill säga proppupplösande behandling, säger Peter Brink, specia-listsjuksköterska med inriktning mot ambulanssjukvård och en av forskarna i projektet. I den här undersökande studien har vi fått reda på precis hur det ligger till och kan därefter fokusera på varför det ser ut som det gör samt lämpliga förbättringsåtgärder.
Forskarna har studerat samtliga fall med slutdiagnosen stroke i Västra Götaland under en fyramånadersperiod (15/12 2010 – 15/4 2011). Det visade sig röra sig om 1 376 patienter. I omkring två tredjedelar av de aktuella strokefallen hade ambulanspersonalen misstänkt just stroke. Omkring tolv procent av de 1 376 patienterna hade hjärnblödning och var av den anledningen inte aktuella för trombolys.
– Vi räknar med att omkring 80 procent av de 1 376 kunde ha blivit hjälpta av trombolys, om de hunnit få behandling inom tidsfönstret på 4,5 timmar. Resultatet visar att det var sju procent av patienterna som faktiskt fick trombolys.
Flera orsaker till fördröjningen
Den huvudsakliga anledningen till utebliven trombolysbehandling är just tidsaspekten: väldigt många patienter får vård för sent.
Anledningarna till detta är flera, men den största är, enligt Peter Brink, att patienterna ofta inte slår larm i tid.
– Många tror att ”det är nog inte så farligt, det här går nog över snart”, säger han. Kunskapen om hur viktigt det är att snabbt komma under vård vid stroke är inte tillräckligt stor hos allmänheten. Men kanske den är något större nu än när studien gjordes, för det har varit en del informationskampanjer sedan dess. Det kan också vara så att man har fått symtom under natten vid sömn, och att det därför förmodligen har gått för många timmar före larmet.
Medianvärdet från larmsamtal till röntgen (datortomografi), då man kan konstatera om patienten är behandlingsbar eller inte, var tre timmar och femtiotvå minuter. Det visade sig att ju mindre sjukhus patienten kom till, desto kortare var fördröjningen. Längst var den på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, och kortast på Alingsås lasarett. Varför det var på detta viset har forskarna inget svar på.
Var tionde kom inte till strokeenhet
En annan orsak till fördröjningen är att närmare hälften av patienterna inte klassades som högsta prioritet av SOS Alarm.
Dessutom blev det ofta fördröjningar på sjukhuset.
– Tanken är att vi ska ha ett ”fast track” och kunna köra patienterna direkt till en strokeenhet, utan att mellanlanda på akuten, säger Peter Brink. Men många gånger vill personalen på akuten göra egna bedömningar, vilket förstås tar tid. På en del ställen är det också ont om neurologer, vilket gör att strokeenheterna inte fungerar som de ska. Elva procent av patienterna i undersökningen kom inte till någon strokeenhet över huvud taget. Varför vet vi inte, men det kanske beror på platsbrist.
I forskningsrapportens slutdiskussion ges förslag till förbättringsåtgärder som skulle kunna korta ned tiden från larm till behandling. Till exempel:
► Att alltid transportera misstänkta strokefall direkt till röntgen eller en strokeenhet
► Att förnya informationen så att allmänheten i högre utsträckning känner till varningstecknen för stroke och vikten av att få vård snabbt
► Att SOS Alarm identifierar fler av strokepatienterna och kan ge högsta prioritet
► Ökad kunskap hos prehospital personal, så att de larmar in till sjukhusen om att strokepatient är på väg in
► Att alla patienter hamnar på en strokeenhet
Att alla patienter hamnar på en strokeenhet
Annat som också kan underlätta snabb vård är att använda telemedicin så att patienten genast kopplas upp mot läkaren, att utrusta ambulanser och helikoptrar med utrustning för datortomografi samt att utveckla användandet av andra hjälpmedel, exempelvis en hjälm som kan användas i ambulansen för att diagnosticera blödning. ■
Text: Lena M Fredriksson Foto: Privat Illustration: Hjärt- Lungfonden
