Projektet innebar att räddningstjänstens personal fick 15 timmars sjukvårdsutbildning. Efter utbildningen skulle brandmännen kunna utföra basala sjukvårdande åtgärder som att lägga en patient i framstupa sidoläge, skapa fri luftväg och stoppa blödningar.
Allt för att patientens tillstånd inte skulle förvärras i väntan på ambulans.
Räddningstjänsten i Torsby larmades ut, som IVPA-enhet, när det antogs att räddningstjänsten skulle komma fram till patienten före ambulanssjukvården.
1993 gjordes en utvärdering av Torsby-projektet och 80 IVPA-insatser detalj-granskades. Utvärderingen visade att räddningstjänstens personal var på plats i snitt tolv minuter före ambulans.
Uppsala följde efter
Samma år startades ett liknande projekt i Uppsala län. Deltidsbrandmän utbildades i basala första hjälpen-kunskaper och användes även där som en första insatsstyrka i väntan på ambulans.
Erfarenheterna av detta projekt var mycket goda och efter kompletterande utbildningar i bland annat hjärt-lungräddning (HLR) och regler kring tystnadsplikten utvidgades verksamheten till att bli en länstäckande organisation år 1995.
Ett första steg mot IVPA-avtal
Hösten 2000 tillsatte Sveriges kommuner och landsting (SKL) en arbetsgrupp som skulle se över och redovisa erfarenheter från Värmland och Uppsala där räddningstjänsterna, i samverkan med ambulanssjukvården, hade ryckt ut på sjukvårdslarm. Uppdraget resulterade i en rapport som gavs ut 2001 och som Socialstyrelsen ställde sig positiv till med det förbehållet att räddningstjänsten skulle syssla med första hjälpen-insatser och inte med hälso- och sjukvård.
Olika lagar reglerar insatserna
IVPA är enligt gällande lagar och regler hälso- och sjukvård. Regioner och landsting är huvudman och då gäller hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) för insatspersonal.
Statlig och kommunal räddningstjänst regleras av en annan lag, (LSO) lagen om skydd mot olyckor.
De livräddningsåtgärder som kan utföras av vanliga brandmän vid ingripande vid olyckor regleras däremot av nödrätten.
Text: Sven Åsheden Foto: Aleander Hansson
Källor: Arbetsdomstolen, Universitetet i Karlstad
