Rubriken på denna krönika kan förstås förefalla en smula överdriven eller rent av surrealistisk. Det är den, på samma sätt som Sveriges kommuner och regioner (SKR) och några fackförbunds tolkning av EU:s arbetsdirektiv är utkomsten av vantolkning eller ren och skär okunskap.
Fler men kortare arbetspass tilltalar vissa medans andra värdesätter mer sammanhängande arbetstid, avlöst av en längre tids ledighet.
Snacket om EU-kommissionens kritik om vilotider sammanbakat med slentrianmässiga mantrat ”forskning säger” har under den senaste tiden mejslats ut av såväl SKR och olika fackförbund. Knappt ett enda ord om vilka gigantiska rekryteringsbehov en arbetstidsreform skulle kräva. Således har parterna förhandlat fram ett avtal som på förhand är dömt att inte gå att hedra. Se bara på Region Kalmar som ställer flera ambulanser samtidigt som dom slutat med interna utbildningar och övningar. Envetet har även Region Kalmar meddelat att ”vi kommer inte söka dispens” för att sedan efter folkliga protester mm ändå meddela att dispensansökan ska inges. Men någon ansökan är vad jag kan se inte ingiven.
På tal på ansökan om dispens är det smått tragikomiskt att ansökningarna ska lämnas in till fackförbunden och sedan bakom lyckta dörrar hanteras av en liten nämnd. Snacka om att lajva DDR eller leka myndighet på arbetstagarnas bekostnad.
Nåväl, det kan förstås finnas lovvärda intiativ för SKR och fackförbund (aktörer som ofta flyter samman) att arbeta för vilotider och arbetstidsförkortning, men det förutsätter att det också finns en förmåga att tänka steget längre. Hade det funnits en verklig vilja att på allvar göra förändringar utan att beröva medborgarna en massa ambulanser och bomma mottagningar så hade regionerna förstås anställt mängder av personal – men så har verkligen inte skett.
Ett annat exempel på tokigheter är att Region Stockholm i sitt avtal med ambulansvårdgivarna satt en 12-timmars gräns för hur långa arbetspassen får vara. Med massvis av planerad övertid (på förhand känd övertid) finns inte en sportmössa att hedra avtalen. När ambulanspersonal också kan gå som jojos från arbetsgivare till arbetsgivare i Stockholms län (gäller även andra län) faller även dessa ska-krav. Detsamma gäller även nya partsavtalet om vilotider, där det inte tar hänsyn till om en person har flera arbetsgivare. Helt enkelt riggat för olika konstruktioner och således helt effektlöst – om nu intentionen var att garantera vilotider mellan arbetspass.
Vad handlar då allt det här om. Jag tror det är så illa att SKR:s medlemmar (regioner och kommuner) får en möjlighet att ställa ambulanser, räddningsfordon och slå ner kliniker och mottagningar med undanflykten att dom saknar folk. Detta samtidigt som facken i sin enfald och stora naivitet hoppades på fler anställda och samsyn i deras tolkning av begrepp som ”hälsosammare arbetstider”.
Tänk att facken glömde fråga vad deras medlemmar tycker om godtyckliga scheman och om arbetsgivarna verkligen har stålar att kunna infria fler anställda för att kunna införa treskift och mer tid på jobbet utan att ställa av ambulanser och bomma mottagningar. Nu står ambulanser avställda på många platser. Man kan med fog fråga sig hur SKR och dess medlemmar regionerna, med så valhänt prioritering, lyckas skriva avtal med svenska fackförbund – som borde ta värn och arbeta för medlemmarnas hållning.
Missa inte Theresia Berntsson utmärkta insändare på temat – som du finner här
En sak är säker. Många anställda tycker det är uselt att tvingas in oförankrade arbetstider (införda utan arbetstagarnas inflytande). En och annan funderar nog på vad dom kan ha gjort SKR och facken för ont, för att få utstå dessa arbetstider från Helvetet.