Den andra tisdagen i maj arrangeras årligen Strokedagen. Inom ambulanssjukvården kommer vi ofta för att hjälpa patienter med stroke och flera kollegor man haft under åren har även drabbats av stroke. Frågor om en jämlik ambulanssjukvård blir mycket påtagliga när vi talar om sjukdomstillstånd som stroke.
STROKE-Riksförbundet har genomfört Strokedagen sedan 2003 och arrangerar i denna tid av pandemi olika webbseminarium som du kan läsa mer om här https://strokeforbundet.se/vad-gor-vi/strokedagen/. På Strokedagen belyser många som drabbats av stroke och anhöriga hur det är att leva med följderna efter en stroke. Jag rekommenderar er som har möjlighet att ansluta till någon av aktiviteterna på webben.
Årets tema på strokedagen är ”vardagsträning efter stroke”. Det får mig att tänka på hur viktigt det är att styra upp arbetsmiljön inom stora delar av ambulanssjukvården. Det händer då som nu att kollegor skadar sig eller drabbas av sjukdomar, ibland starkt kopplat till arbetsmiljöproblem. Därför hör jag till dom som anser att ambulanspersonal ska äga rätt till en stor omfattande årlig läkarundersökning, som i tid kan fånga upp högt blodtryck och utmatning mm. Ja det vore till och med på sin plats med tydliga och tvingande regelverk kring arbetsmiljöfrågorna, där läkarundersökningar och arbetstester borde vara legio. Det handlar om att stärka såväl den fysiska som den psykosociala arbetsmiljön för ambulanspersonalen, oavsett enhet eller var i landet personalen tjänstgör. Det handlar även om att förebygga ohälsa och arbetsmiljörisker.
Något jag titt som tätt stött på i arbetslivet är irritation och ilska över att en inte helt obetydlig mängd arbetsplatser reducerat tester och krav vid anställning. För att inte tala om det ovanliga med återkommande tester och avsatt tid för träning och övning. Mängden övningar har på många håll i riket minskat drastiskt de senaste fyra decennierna, vilket också lett till ökade arbetsmiljörisker och förstås även patientsäkerhetsrisker. Kommande år står ambulanssjukvården i riket inför tuffa besparingar med nedskärningar. Det finns därför skäl att tro att situationen för ambulanspersonalen och patientsäkerheten kommer försämras från ett läge som redan uppvisar skörhet. Genom införande av en AFS via Arbetsmiljöverket så skulle det finns förutbestämda regler och en standard för flera yrkesmoment inom ambulanssjukvården. Det finns förvisso redan ett tydligt regelverk kring arbetsmiljöfrågorna, men faktum är att flera arbetsgivare inte tillämpar föreskrifter mm och inte heller är speciellt oroade att strunta i det. Det vore bra om flera myndigheter gjorde fler och tätare inspektioner samt både bredare och djupare arbeta med att tydliggöra arbetsgivarnas ansvar. På den punkten måste det bli bättre.
Då det på många håll i riket saknas systematisk övning och uppföljning av ambulanspersonalens förutsättningar att verka i påfrestande och svåra situationer så ökar riskerna. Ambulanspersonalen har ett utsatt arbete som inte sällan kräver snabba insatser under svåra förhållanden, både fysiska och psykologiska. Stora krav ska därför rimligen ställas på hälsa, arbetsförmåga och psykisk stabilitet. Den som arbetar inom ambulanssjukvården och förväntas agera vid akuta olyckor och sjukdomsfall ska rimligen vara tillräckligt frisk och ha god fysisk arbetsförmåga samt kunna arbeta lugnt och metodiskt i påfrestande och svåra situationer. Det måste finnas en lägsta nivå, dels för tredje man, kollegor och för den anställde själv. I verksamheter som övar, avsätter arbetstid för träning och har krav på tester och läkarundersökningar, så råder ofta stabilitet. Det är därför rimligt att Arbetsmiljöverket tar fram föreskrifter som ålägger arbetsgivare att genomföra medicinska kontroller med bedömning för tjänstbarhetsintyg, för arbetstagare som kommer att sysselsättas eller sysselsätts i arbete med akuta ambulansuppdrag.
Ambulanspersonal som endast förväntas utföra insatser som innebär måttlig fysisk ansträngning eller belastning, som vid förbeställda icke akuta sjuktransporter bör ej omfattas av samma krav som ambulanspersonal vid akutverksamhet. En klok gränsdragning är att skilja på akutambulanser och transportambulanser. För ambulansflyget och helikopterverksamheten bör det vara liknande krav. Det borde finnas kännbara sanktionsavgifter för arbetsgivare som sysselsätter arbetstagare som inte har ett tjänstbarhetsintyg. Den som anlitas för tjänst eller uppdrag att bemanna en akutambulans borde i framtiden genomgått särskild teoretisk och praktisk utbildning som minst motsvarar en fastställd utbildningsnivå. Färdighet och fysisk förmåga ska upprätthållas genom minst tolv (12) heldagsövningar per år, varav minst fyra (4) inkluderar testförfarande. Övningstillfällena och testerna ska fördelas över året och omfatta all operativ personal. En stor årlig läkarundersökning ska gälla all personal. Vardagsträningen för räddningspersonal ska vara odiskutabel.
Ambulanspersonal ska rimligen ges tillfälle till fysisk träning med ett minimum om fyra (4) timmar per vecka för att upprätthålla styrka, kondition och mental uthållighet. Träningstiden ska vara schemalagd och inte kunna överprövas eller brytas på grund av larm eller andra arbetsuppgifter. Organiseringen av träningen kan ske med hänsyn till lokala omständigheter, men aldrig överprövas av återkommande resursbrist. Nåväl, den dagen då vi får erfara mer av arbetsmiljö kommer säkerligen, för det ser ut att löna sig att sats på arbetsmiljön och personalens hälsa. Det blir i längden billigare och bättre, med mindre personalomsättning och stoltare medarbetare.
Stroke kan man förstås drabbas av oavsett om man har fysisk aktivitet schemalagd eller ej. När någon drabbas av sjukdom ska ambulanssjukvården vara jämlik och robust. Arbetet såväl nationella som internationella patientorganisationer gör stor skillnad för många. Därför avslutar jag denna krönika som jag startade den; missa inte STROKEDAGEN i morgon den 11 maj.
