Logik är väl inte det första man tänker på när det gäller lönesättning och de tillägg som i samband med Covid-19 pandemin betalas till vissa anställda medans andra får vara utan. Nerikes Allehanda skrev en talande artikel* om situationen i Region Örebro, där ambulanspersonalen exkluderats från lönetillägg på grund av riskbilden kopplad till Covid-19. Verksamhetscheferna och direktörernas agerande är sådant att krönikören är föranlåten att ingripa.
Personal på akutmottagning vid Universitetssjukhuset i Örebro får 500 kronor extra per vecka i covidersättning. Regionens ambulanspersonal får inte en krona i kompensation och ändå är det inte sällan via en ambulans cividsjuka kommer in till sjukhus. Säkerhetsmarginalerna är inte bättre i en ambulans än i ett akut- eller vård rum på sjukhuset. Den stora delen av ambulanslarm rör sedan en tid dessutom den smittsamma pandemin.
I Region Jönköping har över hälften av ambulanspersonalen vid station Jönköping haft covid-19. Siffran för personalen vid akutmottagning vid Ryhovs sjukhus (sjukhuset i Jönköping) är att cirka 40% av de anställda haft covid-19. Det gemensamma för ambulanspersonalen och de anställda vid akutmottagningen är att dom inte får en krona i tillägg för riskerna att smittas av covid-19 och den ökade riskbilden. Ändå så kommer patienter som sedan hamnar på vårdavdelning eller intensivvård via ambulans och akutmottagning. Det är helt rimligt att vårdpersonal inom intensivvården får lönetillägg för arbetsbelastning och riskexponering, vilket jag menar också borde omsluta fler personalgrupper som är högexponerade för smitta.
Personalen som arbetar vid ambulansen tillhör inte den grupp som huvudsakligen arbetar med covidvård, menar hälso- och sjukvårdsdirektör Jonas Claesson vid Region Örebro**
I Region Stockholm så hänvisar Hälso- och sjukvårdsförvaltningen (HSF) till upphandlade ambulansvårdgivare vid frågor om kompensation för riskbild och påfrestning i det operativa arbetet. Det råder inte alls något tvivel om att HSF lämnat carte blanche till anlitade aktörer. När det gäller arbetssituationen för ambulansanställda i upphandlade ambulansbolag (samt i det regionala bolaget AISAB och underleverantörer samt kontrakterare som fakturerar i tredje led) i Stockholms län så är frågor om kompensation och tillägg för riskbilden helt avhängd på respektive bolags ekonomiska förmåga. Även om regionens kravspecifikation sedan länge inte är mer än bläck på ett papper, så torde det vara logiskt att kompensera ambulanspersonalen för återkommande riskexponering. Låg följsamhet av kravspecifikationer rörande arbetstider, arbetsmiljö, kompetens och övning får ytterst sällan några konsekvenser i Region Stockholm, varför även frågor om lönetillägg och kompensation kan sopas under mattan av HSF. Saker som alkohol- och drogtester lyser dessutom med sin frånvaro.
Vi vill givetvis ha betalt i proportion till risken. Ambulansanställd i en region som drabbats hårt av smitta bland vårdpersonal
Med tanke på att flera kommuner riskerar att få en kraftig försvagning av ambulansresurser under 2021, antingen nattetid eller helt och hållet när flera regioner lägger fram hårresande sparförslag mitt i en brinnande pandemi så uppstår en rad viktiga frågor. Detta sker i en samtid med ökat antal äldre och en rask befolkningsökning på många håll i landet. I Region Örebro konstaterade man redan våren 2020 att ambulanssjukvården saknade egen beredskap och robusthet att steppa upp i den egna organisationen. Det ledde bland annat till att regionen anlitade ett privat ambulansbolag. Avtalet löper fram till sista maj 2021 och är värt många miljoner.
I Region Jönköping så ställde ambulansverksamheten av ambulanser i samband med pandemins utbrott 2020. Bland annat gällde det ambulansen i Mullsjö, som snart ett år senare fortfarande står stilla i Jönköping. Det finns en överhängande risk att flera regioner använder pandemin som alibi för både senfärdighet och märkliga prioriteringar (jfr besparingar). När regionerna borde upprusta och vara på tå i budgetarbetet så sker istället mycket efter principen att laga efter läge. Vetenskapssamhället talar tydligt om att det behövs en betydligt bättre beredskap, men tyvärr så synes respektive budget i regionerna peka mot ett mer ansträngt och försvagat läge där begrepp som produktion ersatt den så viktiga beredskapen och överkapaciteten.
Synen på vårdpersonal lämnar i många avseenden en hel del att önska. Samtidigt som regioner utan att blunda med stort hemlighetsmakeri betalar ut grova pengar för inhyrning av personal, där bemanningsbolagen lyckas med något som många regioner misslyckas med (nämligen att betala lön i paritet till utbildningstid och risker) så har vissa regioner mage att göra skillnad på olika personalgrupper avseende lönetillägg mm. Berättelserna från Region Örebro, Region Stockholm och Region Jönköping är tydliga exempel. Timpriserna som bemanningsbolagen debiterar exempelvis Region Gävleborg, Södersjukhuset AB och Danderyds Sjukhus AB anses kunna drabba bolagen negativt (vara till med för företagen) så dessa aktörer vägrar sonika att lämna ut uppgifterna om timpriser mm. Nåväl, vi får säkert anledning att återkomma till oskicket med hemlighetsmakeriet.
Det som sker på flera platser i landet blottlägger arbetsgivare med alltför stor distans till arbetstagarnas operativa verklighet.
**citat från intervju med hälso- och sjukvårdsdirektör Jonas Claesson i Nerikes Allehanda den 9/2 2021
Textförfattare: Henrik Johansson
