Vid en kritisk medicinsk händelse – stor som liten – finns alltid en mänsklig existentiell kris som kräver ett professionellt omhändertagande


Vad är ett människoliv värt egentligen?
För flertalet – i alla fall här i Sverige – är det självklara svaret ”hur mycket som helst”. Men då ses frågan och svaret ut-
ifrån ett svenskt sociokulturellt och individuellt perspektiv vid en enskild kritisk händelse där räddnings- och medicinska resurser är näst intill obegränsade.

I samband med krig, och särskilt omfattande kritiska händelser såsom civila katastrofer som även Sverige drabbas av, med många människor inblandade, blir svaret inte detsamma. Då sker triagering dvs satsningar på människor som har möjlig chans att överleva med fokus på bästa möjliga återhämtning till hälsa och livskvalitet.

Men oavsett omfattning av katastrof så är den fortfarande också en enskild kritisk händelse för den eller de som drabbas, där det existentiella hotet är starkt, med livet och hälsan som insats. Och oavsett om den kritiska händelsen drabbar en eller flera, liksom om räddnings- och medicinska resurser är tillräckliga eller ej, så förväntas ett professionellt agerande som har sin grund i att vara medmänniska, dvs att finnas till, vara med och för, och kanske röra och t o m trösta eller peppa människan i sin existentiella kris.

I detta tidskriftsnummer synliggörs – vid ett flertal tillfällen – just människans existentiella kris och rop på hjälp, som drabbad själv, som närstående, som blåljuspersonal, och till och med som institution.

Detta rop på hjälp kan ibland förbises eller glömmas bort bland alla tekniska och organisatoriska roller på plats, men en omedelbar bekräftelse av människans existentiella nöd kan helt enkelt vara livsavgörande såväl i det akuta som i återhämtningsskedet.

Som blåljuspersonal är vi vana att agera efter den kritiska händelsens karaktär och omfattning, och där en människa eller flera är inblandade så är det nödvändigt att i samband med agerandet – således av både individuella och samhällsmässiga skäl – ge människan i existentiell kris en möjlighet att bli lyssnad till och allra helst bli delaktig.

Med dessa uppfordrande ord vill jag som gästredaktör tacka er prenumeranter av Samverkan 112 för ert deltagande som läsare för i år och inte minst önska er en hälsosam såväl professionell som personlig start på 2019, men också till tidskriftens chefredaktör och ansvarige utgivare Sven Åsheden för ännu ett år av aktuell och viktig läsning för oss blåljuspersonal.

Bengt Fridlund
Senior Professor
Fårö
beppe.fridlund@gmail.com