Tiden är för att skapa ett manifest för beredskapsvänner är nu. Många av de lagar som ska garantera medborgarna en stabil beredskap har blivit mer eller mindre tandlösa, då vildvuxna regioner och landsting vantolkar en lång rad av ”ska”-krav.
I denna krönika med rubriken Har varit – Vad väntar? serveras fler frågor än svar, men förhoppningsvis kommer frågorna leda till nya tankar och reflektioner hos dig som läser texten. Tiden är inne att på allvar organisera sig för att slå vakt om ett viktig civilt beredskapsvärn som hamnat i helt fel händer.
Sommarnatt vid en ambulansstation
Från köket hör jag henne utropa ett hejdundrande ”Yabba-Dabba Do!” Jag funderar en kort stund på vad detta glädjetjut har sin grund i. Tänker att det finns alls ingen anledning att vara glad för något – åtminstone inte just nu, på denna ambulansstation med enkom en kvarvarande ambulans av tre; nämligen den ambulans som kollegan och jag bemannar. Jag reser mig, går mot köket och frågar: – vad handlar det om, vad har hänt? Nåväl, låt mig återkomma till köksvrålet vid ambulansstationen.
Jag förundras nästan dagligen över hur ledande politiker och höga chefstjänstemän vill lugna medborgare som oroar sig över om sjukvården kommer fungera när de verkligen i större skala kommer behöva den. Inte sällan så uttalas diverse ting som sjukvårds- och ambulanspersonal sedan förväntas vara alibi till. När lika pigga som vetgiriga journalister kontaktar ett landstingsråd eller en chefstjänsteman, och konfronterar denna med diametrala uppgifter om ”den goda beredskapen” från berörd personal, så infinner sig ofta det som bäst kan beskrivas som en flykt från verkligheten. Detta beteende med att inte svara rakt på frågor är förstås ett oskick, och inte alls till gagn för någon, förutom politikern och chefstjänstemannen (på kort sikt).
Besvärligheter förtjänar att adresseras oförfalskat och rakt av. Det är många gånger bättre att ge människor förutsättningarna än att linda in förhållanden om människors beredskap i bomull. Det skulle förstås vara en kittlande tanke att en framträdande tjänsteman eller politiker kommer till bikt och bekännelse och utan prut säger som det är. Ponera att det skulle se ut så här:
– Vi har egentligen inte alls någon beredskap att tala om, och antalet övningar är så lätträknade att det kommer bli frågan om ren chanstagning många gånger.
Ingen eller åtminstone få människor, tror att personer som har att hantera så allvarliga ting som beredskap ska mörka eller förtiga verkligt läge. Det kanske också är så att personerna som uttalar dessa återkommande försäkringarna om att beredskapen är god, patientsäkerheten är inte hotad och vi är förberedda – verkligen tror på utsagorna. Det går inte att utesluta att det kan förhålla sig så att det finns politiker och högre tjänstemän som inte vet vad dom pratar om.
Därför finns det goda skäl att fråga oss om det bara finns fria tolkningar och åter fria tolkningar? Finns det inga egentliga fakta? Existerar det ambulansstationer i hemlighet, typ som underjordiska kommandon redo att rycka ut när ett helt län eller ett stort distrikt är soprent på ambulanser? Har föreskrifter och lagar alls någon betydelse i tidevarv av tupprepningar om utmaningar och tuffa besparingar?
Prekärt när beslutsfattare inte tar ansvar för verkligheten
Vetgiriga personer som engagerar sig i frågor om beredskap råkar ibland ut för diverse tråkigheter. Nu är det dock sprakande valtider och batterier med löften slugas ut från flera politiska partier. Socialdemokratin lovar grova slantar till den prehospitala sjukvården. Moderaterna vill efter inspiration från Sverigedemokraterna möjliggöra att ambulanspersonalen ska kunna ha tillgång till skyddsutrustning vid upplopp och attentat. Politisk opinionsbildning kan slå om hastigt. Se bara på tiden då Lars Leijonborg var partiledare för Folkpartiet inför valet 2002. För Leijonborg – en av vissa betraktad som en uträknad loser till att bli Lejonkungen med ett tredubblat väljarstöd, genom att lyfta ett språkkrav, som förvisso inte realiserades. Så håll detta i minnet ju närmre vi närmar oss valet.
Sjukvården toppar alltjämt listan som väljarnas viktigaste valfråga
Allting är inte beroende av våra begreppsscheman, men beredskapsarbete förutsätter att vi förstår beredskapens innebörd och förhåller oss till verkligt läge. Vi måste rimligen vid ett tankevarv kunna skilja verkligheten från fantasin och så är det även med frågan om beredskapen; Antingen finns det en god beredskap eller så är beredskapen mindre god, eller rent utav undermålig. Att det finns människor som vägrar ta ansvar är ett faktum. Problemet tilltar när människor med låg ansvarskänsla får fäste i de politiska organen som har att hantera beredskapsfrågor.
När beslutsfattare lättvindigt ser på sin personal som mindre bemedlade och styvmoderligt likt en grammofonskiva säger att läget är under kontroll med några huvudklappningar på personalen som är satta att vara alibin så blir många förbannade. Det blir prekärt när beslutsfattare långt från den operativa verksamheten inte tar ansvar för verkligheten. Hela denna distans mellan beslutsfattare och den operativa ambulanspersonal i verklighetsbeskrivningarna skorrar fränt.
Att vara ansvarig och ta ansvar handlar enligt den danske etikern Knud Ejler Lögstrup om att ansvar i grund och botten handlar om att svara an, det vill säga att svara på de krav som mötet med en annan människa ställer på oss. Jag kommer skicka ett av Knuds verk* till några beslutsfattare som i dessa tider beslutar att spara pengar genom reducerad krisberedskap, men som i media upprepar att beredskapen inte är hotad genom ambulansbantningarna.
Vad som är riktigt hoppfullt är att ambulanspersonal fattat modet och tar ton och berättar om de effekter som en försämrad beredskap innebär. Nu återstår det att fackförbund och intresseföreningar också tar bladet från munnen och sätter ned bägge fötterna.
Visst ja, den där händelsen i köket vid ambulansstationen. Jo, ni ser det blev inte bättre än att det kom ett prio 1 larm emellan och det hela föll ned i glömskans sjö, så jag vet tusan vad kollegan tjoade åt. Yabba-Dabba Do!
*Knud Ejler Lögstrup, Det etiska kravet, Diadalos 1992
