På spaning efter ambulanssjukvårdens identitet


Igår gästade jag ett 1 maj tal, där Socialdemokraterna hade flaggat upp tillsammans med LO-fack och andra till arbetarrörelsen närstående organisationer. Det bjöds på korv, kaffe och mörkröda rosor. Anders Ygeman, riksdagsgruppens gruppledare, talade om utmaningar och vallöften. Jag noterade särskilt ett vallöfte om en fördubbling av antalet ambulanshelikoptrar. Nåväl, alla och envar som upplevt ett valår är luttrade nog att sätta löften i relation till verkliga förutsättningar och sammanhang.

Jag har under det senaste halvåret tagit del av en rad dystra prognoser över regionerna- och landstingens ekonomiska förutsättningar. Skatteunderlaget bedöms minska samtidigt som behovet av sjukvård kommer öka. Befolkningen ökar och människor blir äldre. Att i dessa tider minska på antalet ambulanser och därtill försämra ambulanspersonalens scheman krockar förstås med allehanda tjusiga vallöften oavsett om dessa löften kommer från vänster eller höger.

En fråga som återkommer och som inte sällan blir diskuterad i goda vänners lag, handlar om acceptans. Det vill säga det faktum att vissa tycks tro att vårdpersonal i allmänhet och ambulanspersonal i synnerhet, har en förmåga att acceptera försämringar. Många gånger sker det helt säkert en acceptans tillföljd av personalens naturliga patos för empati – det vill säga att värna sjuka, svaga och olycksdrabbade. Inte för att jag önskar någon organisation den vilda massans vrål i ett Colosseum eller vilda strejker som riskerar att drabba tredje man. I någon mån så skulle det dock vara välgörande om fler regioner och landsting eller politiska fraktioner inte fått stå oemotsagda. Reaktionerna från ambulanspersonalen i Gävleborg, Jönköpings län och Värmland är goda exempel på en resning till värn för såväl patientsäkerheten och arbetsmiljön. Det är hoppfullt och tyder på att det trots allt finns en stark ryggrad bland Sveriges ambulanspersonal, som vare sig kommer låta sig tjasas in i livegenskap eller bli alibi till försämringar av den redan eftersatta ambulansberedskapen.

Ambulanspersonal från norr till söder, ja kors och tvärs, är arvtagare till omistliga erfarenheter av hur det kan fungera i ett samhälle där beredskap upprätthålls.

 

Låt oss konstatera att föreskrifter som är avsedda för att reglera beredskap, övning och läkemedelshantering i många fall blivit tandlösa och till och med obsoleta. I en spaning efter ambulanssjukvårdens identitet så vore det bra att spåra upp något gemensamt – exempelvis ett krav eller någon form av hederskodex. Förvisso finns de gemensamma behoven som håller samman många människor, eller åtminstone skapar förståelse mellan människor. Sömn, mat och olika glädjeämnen kopplas inte sällan till den trygghet och den lugnande känslan en regelbunden inkomst bidrar med. Det ger inte sällan en behaglig känsla av förutsägbarhet och begriplighet i tillvaron.

Hela vårt vakna liv löper likt återkommande tolkande processer. Våra hjärnor bearbetar myriader sinnesintryck i snart sagt varje ögonblick. Vi gör tillvaron hanterlig genom att söka oss till människor som delar våra värderingar och aspirationer. Kort och gott skapas mening och sammanhang. Om vi överför detta resonemang i en organisatorisk hierarki så kanske vi är ett möjligt svar på gåtan kring ambulanssjukvårdens identitet nära.

Det får vara nog med myter (beredskapen är god) och vanföreställningar (patientsäkerheten är inte hotad). Spaning pågår!

Henrik ”Hoffa” Johansson är kolumnist i Samverkan 112


 

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*

Integritetsinställningscenter

Avsluta ditt konto?

Ditt konto kommer att avslutas och all din data kommer att raderas permanent och kan aldrig återskapas. Är du säker på att du vill fortsätta?