Meningen som utgör rubrik till denna artikel, är hämtat från en händelse i Paris, en kväll i början av september 1939. Och ”det”, det är kriget. Människor organiserade sig för att spika upp mobiliseringsplakaten på husväggar och plank. Den som utropade meddelandet var telegrafist i det civila trafikflyget och mottagaren av budskapet var piloten Marshall Lindholm, en på den tiden erfaren svensk trafikflygare. Som alla vet bröt sedan andra världskriget ut.
Men den här artikeln ska inte handla om sällsamma riskfyllda äventyr i luftrummet, utan om samhällets civila beredskap i allmänhet och ambulansberedskapen i synnerhet, som under flera år gått förlorad och ersatts av chanstagning, nonsens och okunskap.
Samhällets krisberedskap är generellt sett låg och på vissa håll obefintlig
Vid en första anblick av respektive landstings kris- och beredskapsplaner kan den oinvigde förvilla sig i föreställningen att beredskapen är god, att den kommunala räddningstjänsten och landstingens ambulanssjukvård äger kapacitet och resurser att agera vid en allvarlig händelse.
Tjänstemän vid kommuner och landsting, har under många år åtnjutit ett högt förtroende i samhället. Människor som är välavlönat anställda för så viktiga ting som samhällets krisberedskap, måste rimligen vara kritiskt tänkande och samvetsgranna, tänker nog de allra flesta.
Men tänk om kommuner och landsting tvärtom bebos av människor med ömma tår, vassa armbågar och mediokra självförtroenden. Där chanstagning, medlöperi och revirtänkande är viktigare än att beskriva verklighetens sårbarhet. Tänk om riskblindheten är så utbredd att politiskt ordvrängeri ersatt en handfast och verklighetsbaserad operativ verksamhet, ja då har samhället ett ansvar att ingripa och skapa ordning.
Orden ovan kan synas hårda men äger sin giltighet i en tid då beredskap blivit ett villebråd för landstingen och kommunernas ”anpassningar”. Det här med att anpassa beredskap till minskade skatteintäkter och stora offentliga utgifter, är och förblir ett risktagande. Avståndet mellan kamrerer och operativ blåljuspersonal är idag milsvidd, vilket också lett till en trend av riksblind iver. En iver som fått ambulans- och räddningstjänsten på flera platser att gå vilse. Det har på sina håll skapat en avgrundsdjup spricka mellan högre tjänstemän och manskap.
Livet är förvisso ett fält av stridiga motsatser, där konflikternas spaningsområden måste mötas. När människor ställs inför tillsynes övermäktiga uppgifter upplever vi inte sällan ångest. Frågan kan konkritiseras i en modell där vi låter simulera olika riskscenarion och spegla dessa mot de resurser som finns. På ett mänskligt plan är denna övning inte mer komplicerad än att skilja natt från dag, utandning från inandning, ansträngning från avslappning, introversion från extroversion, glädje från sorg, styrka från svaghet osv. Överför man resonemanget med några räkneexempel där övningstimmar och antal ambulanser vägs mot antalet tänkbara larm, så lurar ångesten runt hörnet.
Filosofen Sören Kierkegaard, som omvårdnadsinstitutionerna gjort till sin husfilosof, beskrev ofta synteser som antingen – eller. Vid en audiens hos kung Christian presenterade drottningen hans bok som ”Antingen och Eller”, vilket fick kungen att ge henne en uppsträckning för sin bristande bildning och Kierkegaard att sina dagböcker kalla henne tjänstehjonet.
Berättelsen går att använda som beskrivning för de landsting som i sina utspel helt glömt syntesen.
Flisa-kongressen med gemyt och ryggdunkningar
Jag besökte Flisa-dagarna i Helsingborg nyligen. Välkomstgraden var god och stämningen var festligt upplupen mellan skål och vägg. Flisa, Föreningen för Ledningsansvariga Inom Svensk Ambulanssjukvård, arrangerar bland annat kongresser och säger sig arbeta för att stimulera utvecklingen inom ambulanssjukvården, såväl nationellt som internationellt. Den utveckling vi de senaste decenniet fått erfara, går sannerligen inte i en riktning som blickar ut mot glimrande internationella notiser om en ambulanssjukvård i framkant. Jag kan inte minnas att jag någon gång hört Flisa tala högt och tydligt om vikten av beredskap eller om att många av deras medlemmar fullständigt nonchalerat lagar och regler, där bland annat katastrofberedskap och övning regleras. Regelverk med glasklara ska-krav kring läkemedelshantering vill Flisa uppenbart inte ens vidröra med tång, säkerligen för att många av dess medlemmar sitter med sina händer långt ned i kladdiga syltburken. Dagens situation med en uppenbar otydlighet kring vad som är (eller inte är) tillåtet avseende experimenten med läkemedel är otillfredsställande för alla inblandade parter. Idag finns föreskrifter som inte alls efterlevs, vilket lett till flera patientrisker och ett skuggsystem som ersatt gällande svensk rätt. Regioner och landsting gör tolkningar som uppenbart står i strid med tvingande föreskrifter.
Det ska sägas att Flisas nuvarande ordförande vid något tillfälle både belyst vikten av tester, och åtminstone berört legitimationsfrågan. Men dessa frågor är alldeles säkert av övriga Flisa-medlemmar, smittade av en gnagande rädsla för förlorade intäkter, risken för ökade rekryteringsproblem, förlorade språkpevilegier och försvagad facklig monopolism.
Konstigt nog är det få i Flisas styrelse som har operativ erfarenhet från ambulanssjukvården. Många är de facto akademiskt sett bokförda långt från blåljusverksamheten. Flisa hade lejt in en managementkonsult till kongressen, som med väckelsepredikantens engagemang bland annat talade om lärandeprocesser. Han sa bland annat att det krävs övning, övning och övning för att kunskap ska fastna. Kanske blir det avdrag på konsultens faktura för denna övningsiver. Hemska tanke; han kan ju få personalen att kräva övning och tester. Hur det blir med den saken vet jag inte.
En jämlik ambulanssjukvård måste baseras på en stabil och enhetlig grund, där föreskrifter kan efterföljas i praktiken. Degens system kring läkemedelshantering är i handlingspraktiken omöjlig att efterleva och därför är följsamheten också i stort sett obefintlig inom ambulanssjukvården.
Det jag däremot vet att Flisa vet, är att Region Gävleborg i stort sett helt reducerat övning och utbildning, låter akutambulanser stå avställda, anlitar bemanningsbolag utan kollektivavtal.
En dagambulans försvinner från Kungälvs upptagningsområde, då Kungälv sjukhus ska spara 60 miljoner. För boende i Ale, Kungälv och Stenungsund kommer det att bli en ambulans mindre.
I Jönköpings län ska vårdplatser minskas och ambulanssjukvården utredas. Den enda orsaken till utredningen är besparingskrav. Jönköpings län har en välfungerande ambulansverksamhet som länge gått i täten både vad gäller övning och vagnpark. Nu måste de stålsätta sig mot kamrerenas vassa sedelkniv. Besparingarna i Kungälv och Jönköping sker i en tid då befolkningen ökar och blir äldre.
Som jag skrev i min förra krönika klingar statsministerns ord om att nedskärningarnas tid var över oerhört falskt. Herr statsminister kanske borde byta talskrivare eller läsa manuset innan orden hamras ut nästa gång. Lika illa är det med en förening som tiger när dom borde tala.
Hellre sanning på grått porslin än humbug som splittrar och gör beredskap till image
Valhänt sifferbearbetning leder till en grovt felaktigt sannolikhetsbedömning och därför behövs mer uppriktighet i svensk sjukvårdspolitik. Är det ekonomiska läget kritiskt så säg det rakt ut. Meddela planerna om att ta bort ambulanser i tid så att åtminstone medborgarna hinner samordna sig för att volontärt sörja för sjukvårdslarm och räddningsutryckningar fram tills dess att frågan når sådant missljud att det blir en valfråga. Meddela tillsynsmyndigheter och lagstiftare. Meddela familj och vänner.
Pretentiöst struntprat och konstruerade utspel om gränslös och dynamisk dirigering, flytande ambulanssjukvård, tillikauppgifter mm, är sprungna från en mycket märklig begreppsapparat som endast har ett syfte; ATT STRYPA KOSTNADER.
Bieffekten är en för medborgarna avsevärt sämre beredskap, en ojämlik sjukvård och en försämrad arbetsmiljö. Hur ståtligt det än kan framstå med moderna termer, så är konsekvensen för den som får betala priset, fullkomligt bedrövligt. För den som orkar granska dimridåerna bakom diverse utspel avtecknar sig snart en otäck bild med stora områden helt dränerade på beredskap. Nu har man till och med börjat tala om personcentrerat ledarskap. En kommentar blir helt överflödig.
Resignation är inte ett allternativ.
De som medverkat till att montera ned rikets beredskapsförmåga kommer inte få en angenäm plats i historieböckerna.
Nu är det på allvar – snart gör beredskapsvänner en demokratisk resning.
