Denna krönika behandlar flera faktorer som alla påverkar ambulanspersonalens arbetstid och arbetsbelastning.
Det händer att ambulanspersonal är oeniga om hur arbetstiden bäst kan förläggas, och i vilken mån dygnstjänst, två- eller treskift är lämpligt. Jag upplever att vi ofta glömmer flera väsentliga problembeskrivningar i sammanhanget.
För det första, arbetstidsförläggning som dygnstjänst, två- eller treskift förutsätter beredskap och individuella möjligheter att kunna förlägga sin arbetstid till olika tider på dygnet. Beroende på var vi befinner oss i livet, ser förutsättningarna olika ut.
Antalet samtal till nödnumret 112 ökar. De senaste fem åren har nödsamtalen ökat med nästan 17%. Ökningen är inte tillfällig utan förväntas att permanentas på grund av faktorer som ökad folkmängd och en åldrande befolkning. Det ekonomiska grundanslaget till alarmering har inte ökat, snarare tvärtom. Dyker man ned i landstingsekonomin flaggas besparingskrav för flera ambulansorganisationer. Dessa besparingar rimmar förstås mycket illa med ökad folkmängd och en åldrande befolkning i behov av akutsjukvård.
För det andra, kris- och katastrofberedskap har på många håll blivit en pappersprodukt, som i bästa fall kan utgöra en imagefasad att visa upp för befogat oroliga medborgare. Övningar för att hantera samhällskriser begränsas som ett led i stränga budgetramar och kan i många fall inte genomföras, då det helt sonika saknas ambulansresurser.
En klok person sa följande till mig avseende landstingens reella vilja att sörja för beredskap:
”granska alltid landstingens budget och djupdyk i de olika klinikernas sparbeting. Där hittar du den verkliga beredskapen. De landsting som vill spara miljontals kronor på ambulanssjukvård, samtidigt som det sker en larmökning, en stigande befolkningsmängd och bantningar i sjukhusvården, har inte för avsikt att realisera sina tjusiga beredskapsplaner – då det helt enkelt saknas resurser och träning att hantera större händelser”
En katastrof brukar beskrivas som en situation där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet. Belastningen är då så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling inte längre kan upprätthållas trots adekvata åtgärder. Vad kallar vi då läget när hela län tidvis är dränerade på ambulansresurser?
För det tredje, sjukvårdslarmen för räddningstjänsten ökar stadigt. Det är ett tydligt tecken i en tid då många län stundtals är helt dränerade på ambulansresurser.
För det fjärde, ambulanssjukvårdens spridande förbannelse (eftersatt beredskap och övning) har sannolikt sitt ursprung i att distanserade tjänstemän i sin iver att slimma organisationer (med de folkvaldas goda minne) blundar för en av ambulanssjukvårdens vitala uppgifter, att vara insatsberedd vid oförutsedda händelser.
För det femte, eftersatt beredskap, dynamisk dirigering, flytande ambulanssjukvård och gränslös dirigering är inte förenligt med dygnstjänst.
En sak är dock säker; eftersatt beredskap resulterar i låsta luckor, rullande ambulanser (jfr: flytande ambulanssjukvård) och en verksamhet i avsaknad av övning. När organisationer tar bort tester och sänker kraven, lurar sparmotiv i bakgrunden.
Dygnstjänst, tester och krav är enligt mitt sätt att resonera lika mycket en fråga om beredskap, tid för återhämtning, och tid för övning.
