Rotar man runt i hur mycket övertid ambulansarbetsgivarna i Sverige tar ut av sina anställda, så kan man utan kalkylator räkna ut att många arbetsplatser inte har ambulanspersonal i paritet med det verkliga behovet. Det går helt enkelt åt fler timmar än det finns personal för. Logiskt handlar det förstås om underbemanning som inte sällan är utkomsten av långtgående nedskärningar och besparingar (jfr på politikersvenska: ”effektiviseringar”).
Detta oskick med avsaknad av personell beredskap i ambulansverksamheterna är förvisso inget nytt men aktualiseras titt som tätt. Nu senast när EU:s arbetstidsdirektiv börjat diskuteras så blir underbemanningen fullkomligt uppenbar. Det är dock en smula skrattretande att läsa om hur SKR flaggar upp för direktivet men där deras medlemmar regionerna och kommunerna inte med en spadtag förberett sig för att möta direktivet. Likväl som det finns regioner som inte äger en enda startklar akutambulans själva (Region Gotland och Region Östergötland) så finns det många regioner som inte ser mer personal och ökad kapacitet som den robusta lösningen för framtiden. Det finns helt enkelt inte budget för det.
Det har sakteliga blivit normaliserat att inte ha överkapacitet och beredskap även inom andra samhällsområden. Antalet sjukvårdsplatser är ett exempel, ett annat är situationen inom svensk psykiatri, där bland annat barn- och ungdomspsykiatrin spårat ur rejält. När till och med Flisa-konferensen ska diskutera beredskap i förhållande till ambulansproduktion, så inser man hur vågskålen välter över till fabrikörens tankar (maskinerna ska gå maximalt).
Vårdförbundet i Stockholm belyste för en tid sedan föredömligt att enkom arbetsgivare kan kalla ut ambulanspersonalen på övertid. Detta efter att SOS Alarm Sverige AB (SOSAB) dunkat ut larm på ambulansenheter som stod i färd att rulla till garagen för personalbyte eller som larmats ut helt utan hänsyn till arbetstiderna och det civila livets många måsten. Region Stockholm har nämligen ingen överlappningstid alls inskriven med ambulansbolagen – ej heller någon luft i drifttiden som SOSAB har att förhålla sig till. Frågan om vem som får beordra vem gav både regionen, alarmeringen och arbetsgivaren en hel del huvudbry. Sedan en tid, har vad jag förstått, samtliga fack inom ambulanssjukvården tydligt tagit ställning för att oskicket med planerad övertid måste upphöra. Hur detta ska åstadkommas rent praktiskt återstår att se, men en första åtgärd kan vara att se över beredskapen och även direktiven från regionen till SOSAB.
Arbetsgivarna å sin sida måste illa kvickt hedra arbetstidslagen. Att fortsätta förvänta sig att människor med tjänst i ambulanssjukvården ska backa upp en illa planerad ambulansberedskap kommer inte vara en framkomlig väg. Såväl Arbetsmiljöverket och facken synes vara redo att agera om eländet fortsätter.
Ambulansverksamheten vid Sahlgrenska har rekryterat sjuksköterskestudenter som sommarvikarier. Personerna som ska arbeta under sommarmånaderna anställts som ”Sjuksköterskeassistenter” med löner mellan 24100 – 27200kr per månad. Sahlgrenska har hämtat inspiration från Region Örebro som under många år använt såväl sjuksköterske- och läkarstudenter inom ambulanssjukvården. Många ambulansanställda i Örebro län kan vittna om hur studenter vid skarpa larm hamnat ensamma i vårdutrymmet med svårt sjuka patienter.
Vid Sahlgrenskas ambulansverksamhet ska sommarambulanser med sjuksköterskeassistenter alltid vara bemannade med mentorer (specialistsjuksköterska med flera års ambulanserfarenhet) och dessa ambulanser ska enligt ambulansledningen under inga omständigheter respondera på akuta prioett-larm. Sedan cirka två veckor så har Sahlgrenska ett inre befäl hos SOSAB, som bland annat ska säkerställa att ambulanser med ”assistenter och mentorer” inte är dragbara på larm. Jag frågar mig då om antalet akutambulanser minskar, d v s om det kommer bli färre ambulanser som blir dragbara på akuta sjukdomsfall. Nåväl, det lär vi bli varse vad det lider.
Mentorerna som ska ta sig an sommarvikarierna har enligt arbetsgivaren själva fått anmäla intresse av att vara mentorer åt sjuksköterskeassistenterna. Jag blev uppriktigt förvånad när jag fick information om att intresset av att vara mentor varit stort och att arbetsgivaren inte haft några problem att hitta mentorer. Det krockar med fackens appeller och utkomsten av riskanalysen som är gjord. Det var trots allt inte ett rungande nej till sjuksköterskeassistenter bland ambulanspersonalen. Det kommer inte utgå någon extra ersättning till mentorerna men kommer finnas med som en liten lysande stjärna vid kommande lönesamtal (min tolkning). Det som för en del kan förefalla fullkomligt självklart att resa värn mot behöver uppenbarligen inte vara det för andra. Arbetsgivaren säger dessutom med all önskvärd tydlighet att det inte är någon som tvingas arbeta med sjuksköterskeassistenter. Fackmannen i mig tar händerna för pannan och funderar på hur vi så till den grad kunde missbedöma situationen vid Sahlgrenska. Jag levde i tron att det var 100% solidarisk uppslutning för ett nej till sparmodellen med SSK-assistenter.
Konklusionen av ovanstående är följande. Det finns dom som inte tycker återkommande övertid är något större problem (för dom) och likaledes finns det dom som inte tycker SSK-assistenter är så värst stor risk för arbetsmiljön, patientsäkerheten eller individerna. Det hade varit avgjort lättare att nå framgång om fler slöt upp i enhet – men det kräver ju å andra sidan att vi landar i samma slutsats. Det har vi inte gjort.
Kanske är sakernas tillstånd inte så underliga ändå med tanke på hur regionerna medvetet valt att i verkligheten inte möta EU:s arbetstidsdirektiv – för hade dom tagit höjd och menat allvar med följsamhet till arbetstidsdirektivet så det hade det varit bra många fler arbetskamrater på stationerna. Då hade kanske både planerad övertid och Sahlgrenska-modellen varit ett minne blott.
