Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Nyligen läste jag en gammal bok om hur männen halkat efter i jämställdhetsarbetet i Sverige. Boken är från 1984*. I november 2021 kan man fråga sig om det är så att flera arbetsgivare inom ambulanssjukvården halkat efter i jämställdhetsarbetet då det på många håll i landet råder en närmast verklighetsfrånvänd syn på organisering av arbetstider.
Ni har säkert i likhet med mig otaliga gånger fått det där larmet innan passbyte efter ett natt- eller dagpass vid ambulansen. Vetskapen att hemgången kommer försenas med timmar kan i bästa fall vädras bort med några inre ordsalvor om tillståndens jävligheter och varför det inte finns kapacitet så folk får gå hem i tid. Inte sällan har jag intalat mig själv att mina känslor trumfas av att personer sväva i livsfara. På med siren och blåljus och respondera oavsett tid, väderlek. Andra planer och förpliktelser får backa. Den nu sistnämnda lite romantiska superman-hållningen att ge vika för sitt civila liv för att andra ska få leva, borde vara ett udda undantag för varje ambulanspersonal, men har som jag uppfattar saken allt som oftast blivit normaliserad i takt med en alltmer produktionsstyrd ambulanssjukvård. Ambulanspersonalen förväntas att arbeta över oavsett om förskolan stänger. Likt den svårt skadade eller sjuke så behöver barnen även sina föräldrars trygghet – men ambulanspersonalen förväntas lyda alarmerings signal. Inte sällan hyser alarmeringen stor förståelse för personalens problem att inte få gå hem i tid, men vad hjälper det när det är en arbetsmiljöfråga som i många fall är på behörigt avstånd från alarmeringen. Kanske fungerar det lite bättre i regionerna som tillhandahåller integrerad alarmering.
Stressen det innebär att inte veta om du ska få sluta i tid – om du ska behöva ringa till dagiset eller dagmamman och ånyo förklara att ”det kom ett larm” har fått flera av mina tidigare kollegor att sluta vid ambulansen. Ibland när dessa spörsmål förs på tal så kan jag möta kommentarer som: ”i den här branschen får man räkna med att inte sluta i tid” eller ”ambulanssjukvården är inget för småbarnsföräldrar”. Nyss nämnda kommentarer kan säkert tolkas välvilligt av arbetsgivarna, som tycker sakernas tillstånd ändå är acceptabla – för hur skulle det se ut om personalen börjar höja rösterna för att få gå hem i tid. Vissa chefer som jag under åren talat med inom ambulanssjukvården ger uttryck för en oro att stressen från medarbetarna att inte få sluta i tid kan leda till uppsägningar. En samtida iakttagelse är att det finns oerhört mycket kvar att göra i jämställdhetsarbetet när det alltjämt finns attityder som ”det får du räkna med” när vi talar om att inte få sluta sitt arbete i tid.
Det finns ambulansvårdgivare och regioner som föredömligt försökt bryta mönstret av livegna arbetstider för att få till hållbara scheman. Det har bland annat införts funktioner (flexbilar) för att möjliggöra matrast och hemgång i tid. Det finns även avlösningsbilar på några platser och möjlighet att byta besättning vid icke akuta ärenden, vilket är viktiga steg i rätt riktning, men dessvärre inte en lösning i det större perspektivet.
En verksamhet som kallt räknar med att personalen systematiskt ska arbeta övertid är i första hand ett solklart tecken på en arbetsplats med usel beredskap och haltande bemanningsplanering. Det blottlägger även en unken syn på ensamstående föräldrar
Alla småbarnsföräldrar har inte föräldrar eller anhöriga som kan hämta barnen på dagis för att dom inte får sluta i tid. Ska ambulanssjukvården vara en arbetsplats för folk som inte behöver sluta i tid eller som har ett socialt skyddsnät som kan ryka in när det saknas ambulansberedskap är en fullt berättigad fråga. När allt kommer omkring ska inte planerad övertid vara okej i någon bransch och mig veterligen så finns det ingen ambulanspersonal som arbetar mot oreglerad arbetstid och därtill skäligen kompenseras. Ingen ambulansarbetsgivare har heller någon mobil utryckande barnomsorg att ta till när pappa eller mamma inte hinner till dagis, fritids eller skolan i tid. Lotteriet att inte veta om man får gå hem vid passets slut innehåller enkom nitlotter.
Vill vi ha en jämlik ambulanssjukvård i hela landet så krävs det raska steg mot mer vettiga individuella arbetstider och avgjort bättre beredskap för att personalen ska få sluta sina arbeten i tid.
*Den svenska mannen ISBN 91-550-2949-3
TEXT: Henrik Johansson
