Att inte lyda order kan i många fall vara förenat med konsekvenser. Ordervägran kan bottna i mängder av olika ställningstaganden. Efter otäckheter som krig ekar ofta ”jag löd bara order”. Att vägra utföra vissa arbetsuppgifter kan vara kopplat till aspekter som samvetsfrihet, ideologisk uppfattning eller religiös övertygelse. I vissa fall kan det också vara kopplat till att personalen helt enkelt inte har erforderlig formell eller reell kunskap, fysiska förutsättningar, rädsla eller otydliga regelverk.
Många av oss kommer ihåg situationen med barnmorskan som nekades anställning i Region Jönköping för att hon vägrat göra aborter på grund av sin religiösa övertygelse. Flera rättsliga instanser kom fram till att hon inte blev diskriminerad av den potentiella arbetsgivaren Region Jönköping. Det konstaterades även vid de arbetsrättsliga efterspelen att den religiösa övertygelsen inte gav stöd för barnmorskan att vägra utföra aborter. Arbetsdomstolen kunde inte heller se att religionsutövning i Europakonventionens mening skulle vara ett hinder för en barnmorska att vara delaktig i aborter. Det har enligt Arbetsdomstolen inte varit fråga om vare sig indirekt eller direkt diskriminering att inte erbjuda barnmorskan ett arbete vid Region Jönköping. Liknande frågor kommer säkerligen att bli aktuella då det även finns en diskussion i vilken omfattning olika ideologiska uppfattningar ska kunna diskvalificera personer från exempelvis medlemskap i fackförbund och liknande. Det finns yrkesgrupper där samvetsfrihet praktiseras under lång tid. Journalister har detta inskrivet som en del i sina kollektivavtal och etiska koder. Inom Svenska kyrkan har präster kunnat avstå från vissa vigslar. Ingendera är jämförbart med nuvarande fråga, men det finns förstås anledning att titta på vem som trumfar vem i bestämmanderätt.
I tidigare krönikor har jag berört närliggande frågor där ambulanspersonal skickas ut på uppdrag som det inte alltid finns optimala förutsättningar för. Det finns även situationer där ambulanspersonal skickas ut till miljöer där flera risker koexisterar. Den återkommande frågan om behovet av flaggning skulle helt säkert kunna bli föremål för en diskussion om att inte respondera på ett larm om inte polis medföljer. Ur arbetsrättslig synpunkt har arbetsgivarna en förhållandevis oinskränkt rätt att fördela och leda det arbete som arbetstagarna är anställda för. Jag har i mina fackliga roller flera gånger varit inkopplad i ärenden där ambulanspersonal kritiserats för att antingen fördröja utryckningar eller på annat sätt inte hörsamma ordergivningen från alarmeringen. Jag förstår att just ordet ordergivning kan reta upp vissa inom ambulanssjukvården, men det finns en logik i detta då regionerna upphandlat alarmering, där det inte sällan också är så att alarmeringen blir en form av arbetsledning i realtid.
Det händer titt som tätt att det blir tjafs mellan en operatör vid en alarmeringscentral och ambulanspersonal. Det kan röra sig om att ambulanspersonalen upplever att dom fått för lite information i larmuppdraget eller att ambulanspersonal bedömer utryckningen som ruggigt riskfylld. Det finns fall där ambulanser skickas till personer som flera gånger blivit lagförda för hot och våld mot ambulanspersonal utan medföljande polisenhet. Det är i sig inget konstigt då det inte sker någon formell delning av sådan information mellan olika blåljusaktörer. Det råder säkert olika uppfattningar om en ambulansbesättning ska kunna åberopa sina personliga övertygelser för att vägra utföra vissa arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården eller om en brandman ska kunna avstå från att lyda styreledarens arbetsorder om en riskabel insats.
Helt nyligen läste och begrundade jag en diskussion på ett så kallat blåljusforum för medlemmar på webben i anslutning till att en anställd vid ambulanssjukvården enligt en artikel hade vägrat åka på ett larm där det flaggades upp om misstänkt Corona-smitta. Uppfattningarna om en anställd vid en blåljusorganisation ska avgöra om den åker på vissa larm ventilerades. Några ansåg att det var upp till individen att avgöra om den har tillräckliga förutsättningar för larmet och av detta skäl på moralisk grund (min tolkning) ska kunna vägra att utföra uppgiften. Andra menade att man i rollen som ambulanspersonal vid en akutambulans (min tolkning) ska ha erforderlig träning för att alltid kunna göra en första insats och att man kort och gott åker när larmet ljuder. Det finns situationer där det inte är så enkelt att kategoriskt vara rulla ut från stationen, eller för den skull säga nej vi vägrar ta denna resa. Jag har varit med om situationer där ambulansbesättningar rullar mot olyckor där nära anhörigas namn kommer upp på skärmen. Jag har även varit med om fall där ambulanspersonal kommer till en olycksplats där det krävs omedelbara livräddande insatser i en farlig miljö. Vid merparten av ambulanslarmen i Sverige så tror jag att ambulanspersonalen sätter sig själva i andra hand och helt fokuserar på att ha patienten/patienternas behov i centrum. Visst finns det undantag och i dessa fall är det förstås viktigt att arbetsgivarna leder verksamheten rätt. Att ställa krav på mer kunskapskontroller och tester är ett sätt att kvalitetssäkra en verksamhet. En annan inte alls oviktig del är att regelbundet nöta in kunskap, hålla sig i god form och därtill ha en klar ordergivning inom verksamheten.
Inom det civila flyget talas det ibland om personalen är ”fit for flight” vilket är en viktig säkerhetsfråga. Om en pilot inte känner sig fit for flight så ska vederbörande helt enkelt inte flyga. I en analogi till ämnet kring ”vägran att respondera på larm” inom ambulanssjukvården så sker det regelbundet olika hälsokontroller av flygande personal. Det finns regler om vilotider mm. Såväl sjökaptener och flygkaptener bestämmer i sina funktioner som befälhavare om väder och andra omständigheter tillåter sjö- respektive flygtrafik. Likt ambulanssjukvården har både sjö- och flygfarten en form av ledningscentraler. Samarbetet är ofta helt avgörande.
Ambulanspersonal som hedrar livets stjärna och med egen risk går in där andra flyr ut
Rörande fenomenet att inte rulla ut på larm så finns alla skäl att återkomma. Några av de viktigaste komponenterna för framgång och trygghet tror jag är att öva regelbundet och att arbeta taktiskt omsorgsfulla krav.
Låt oss fortsätta diskutera frågorna om larmhantering med god ton och låt oss även slå vakt om en hög standard där övning blir ambulanssjukvårdens signum.
Text: Henrik johansson
