Året som gått skulle kunna vara refrängen i en fräsig schlagerdänga, eller som titeln på en biografi över tolv händelserika månader. Krönikan du nu har framför ögonen är vare sig en schlagermelodi eller en biografi – utan en krönika som ska försöka orientera sig kring ett allvarligt område: Den personliga beredskapen och behovet av tester och krav.
För egen del har det gångna året ägnats åt en hel del tankegångar kring olika beredskapsfrågor. Det är väl förvisso intet ett nytt tema, men tankarna har mer kretsat kring den personliga beredskapen för de krav olika yrken kan och i vissa fall rimligen ska medföra. I en självspegling så har jag ånyo konstaterat att jag inte varit i särskilt gott tjänstdugligt skick för operativ ambulanssjukvård. Insikten har gjort att jag aktivt avstått placering på akutambulanser och stundom ägnat mig åt helt annan verksamhet.
I frånvaro av fysiska tester så blir det inte sällan den enskilde själv som får göra halt, eller att trots sviktande förmågor ändå gå i tjänst, med risk för såväl patientsäkerheten, arbetsmiljön och den egna hälsan. Det är vanskligt att överlåta denna bedömning till individen, då det inte sällan ligger i den mänskliga naturen att överskatta sina egna förmågor en liten smula. Ganska ofta har jag vid mitt ställningstagande att inte tjänstgöra operativt mötts av liknelser som; men person X arbetar ju trotts diverse åkommor och svagheter.
Det är ett oskick att personer utan grundläggande förutsättningar att exempelvis göra en kamraträddning eller att förflytta en svårt skadad eller sjuk person bereds plats inom en så vital verksamhet som ambulanssjukvård många gånger kan vara. I en metafor är det som att sätta en icke uthållig och simkunnig person att vara livräddare vid en havsstrand. Det förefaller faktiskt som kravlöshet i många avseenden blivit norm på flera platser inom såväl ambulanssjukvården. Kanske finns också en i och för sig välriktad och humanistisk hoppfull tanke: ”att det går nog bra”, eller en attityd som kan sammanfattas i: ”det händer nog inget”, eller ”vi måste vara lite schyssta”.
Ojämnheten mellan olika kollegors faktiska kunskapsnivå, stresstålighet och fysiska förutsättningar får ibland allvarliga konsekvenser. Dels drabbas den olycksdrabbade eller vårdsökande individen genom ibland fördröjda vårdinsatser på grund av fumlig rörighet, osunda stressreaktioner och ett allmänt klydd vid akuta uppdrag. Dels kan kollegor gå sönder fysiskt vid ojämnhet och obalans vid förflyttning av patienter, eller andra fysiskt krävande livräddande moment. Ibland är utgångsläget givet på förhand, där förutsättningarna att göra snabba, tunga och balanserade lyft är uteslutna på grund av en illavarslande hälsostatus eller fallerande fysisk beskaffenhet hos ambulanspersonalen.
I sammanhanget kvarstår också problemet som kan uppstå vid iordningställande och administration av läkemedel, där icke legitimerad personal inom ambulanssjukvården vare sig får iordningställa eller administrera andra läkemedel än syrgas. Förordningen som var tänkt att hålla ordning på den prehospitala läkemedelshanteringen är i och för sig att betrakta som obsolet, då Socialstyrelsen år efter år lämnar carte blanche till vårdgivarna att köra eget race. Tandlöst regelverk kan man verkligen kalla det.
En av intentionerna med en formell yrkesutbildning inom ambulanssjukvård var att skapa en lägsta standard. Detta gällde både den sedan länge nedlagda 2-åriga högskoleutbildningen och nu existerande yrkeshögskoleutbildningar som finns på olika håll i riket. Sedan några år kör ambulansbolag korta hemmasnickrade utbildningar för personer som vill förverkliga ambulansdrömmen och göra skillnad. För personer som investerat tid och pengar i en statskontrollerad utbildning, så är devalveringen ett faktum. Arbetsgivarna kan förvisso alltjämt klistra titulaturen ”ambulanssjukvårdare” på vem dom vill.
Mot bakgrund av ovanstående har jag landat i att det är påkallat med årliga nationella tester som också är kopplade till ett utökat rehabiliteringsansvar även för kommersiella arbetsgivare inom ambulansbranschen. Testerna måste motsvara verkligheten som möter ambulanspersonalen. Till dess att en lag om tester är på plats så bör ambulanspersonalen titt som tätt fråga sig själv om man verkligen är i form för arbetsuppgifterna och om den egna förmågan räcker till i verkligt läge. Ett tankeexperiment kan vara om du skulle vilja ha din egen varelse flåsandes ovanför dig när livet rinner ur dig.
Sanningen är ju också den att ett skadat knä, axel eller rygg knappast ses som en merit i ambulansbranschen. Detta oavsett om funktionsnedsättningen tillkommit genom uppoffringar i tjänsten eller händelser som ligger utanför din kontroll.
Motsatsen till krav är kravlöshet.
Med vänlig hälsning
Henrik Johansson
