Det är krönikören som står för åsikterna som förs fram i texten, inte tidningen Samverkan 112.
Rapporterna om våldsamma upplopp, våldsdåd, dödsskjutningar och hotade näringsidkare duggar allt tätare. Livet för många boende i vissa områden manar till stor uppmärksamhet och konkreta åtgärder. Frågorna måste få en helt ny plats på den politiska dagordningen, där framtida utredningar parallellt måste mötas av aktiv handling och kraftfull resursförstärkning. Problemen går inte att köra kurragömma med.
Vid en av gårdagskvällens nyhetssändningar* intervjuades Najm Obaid, fadern till den mördade Ahmed Obaid och anhöriga till andra människor som fallit offer för det grova och dödliga våldet. I dag ska ett antal anhöriga till den långa raden skjutna människor träffa regeringen för att framföra ett antal högst befogade förslag:
− vittnesskydd
− sänkt straffålder
− möjligheten till husarrest
− ökad kameraövervakning
− tillåta hemlig dataavläsning
− mindre sekretess mellan myndigheter
Najm Obaid berättar att familjen vill flytta. Det är inte konstigt. Jag har tidigare skrivit ett antal artiklar om den oro som många invånare i utsatta områden känner. De vittnesmål som mött mig beskriver en skrämmande verklighet.
Vi orkar inte bo kvar här längre. Så säger pappan till Ahmed Obaid som 16 år gammal mördades på en busshållplats i Malmö. Dagligen stålsätter han sig för att klara av vardagslivet och stötta resten av familjen – intervju SVT 27/3 2017
Vilka åtgärder kan behövas
Undantagstillstånd kan vara en nödvändig åtgärd som ger statsmakten befogenheter att ta direkt kontroll över svåra eller farliga situationer. Det är en rimlig reaktion på orimligt beteende.
Förstärkt skalskydd på akutmottagningar och brand- och ambulansstationer är viktiga åtgärder som måste realiseras tids nog.
Fler förstärkta taktiska sjukvårdsresurser är helt nödvändigt för att ingen människa tillföljd av våldsamma upplopp ska riskera att avskärmas från livräddande vård.
Preventiva insatser med ökad blåljusnärvaro i skolor och det offentliga rummet kan ge flera positiva effekter över tid.
Den privata sektorn kan erbjuda avancerad säkerhetspersonal som fyller ut uniformen med nödvändig pondus och taktiskt tänkande.
Stöd och hjälp till blåljuspersonal och invånare
Blåljuspersonal som har att undsätta människor utsatta för synnerligen grovt våld i hotfulla miljöer erfar riktigt obehagliga upplevelser, som måste hanteras med stöd och hjälp. Här måste arbetsgivare bli betydligt bättre på att fånga upp anställda som gång på gång undsatt skottskadade och svårt misshandlade människor.
Människor som känner stor oro för sina barn, sin egendom och framtid måste tas på allvar. Vi kan inte lösa allvarliga problem genom att förneka dess existens och bråka om vilka åtgärder som bäst kan rå på dem stegrade graden av grovt våld. De våldsamma upplopp och upprepade skjutningar som sker, visar hur redan allvarliga situationer mycket snabbt kan utvecklas till storskaliga kriser.
Den som fortfarande anser att den långa raden skjutningar och våldsamma upplopp är udda företeelser måste ta sig en ordentlig funderare
Politiska beslut som kan göra skillnad
Nuvarande regering gör det väl bekvämt för sig då utredningsivern gör att konkreta åtgärder kommer i skymundan. Den våldsamma utvecklingen är ett hot mot demokratin och det öppna samhället. Därför måste invånarnas oro tas på betydligt större allvar.
Fördröjda insatser från ambulans och räddningstjänst har fått konsekvenser för människor. Ambulanspersonal berättar om en stor frustration och vanmakt i lägen där det helt enkelt bedöms som för farligt att undsätta personer i behov av akutsjukvård.
Det finns från alarmeringen och ambulanssjukvårdens verksamhet flera fall där svårt sjuka och skadade inte får snabb hjälp på grund av att det helt enkelt är för farligt att åka in i vissa områden
Många frågar sig förstås hur det står till i huvudet på människor som attackerar räddningsresurser. Tanken att någon angriper personer som kommer för att hjälpa är förstås omöjlig att komma tillrätta med.
Barnfamiljer och äldre personer som hör skottsalvor, och läser om skjutningar, eller vars fordon står i lågor erfar allt annat än trygghet
Har vi i Sverige alls någon beredskap för att ge skydd för internflyktingar i händelse av multipla våldsamma upplopp, mordbränder och fasansfulla våldsdåd. Humanitära insatser med säkrade zoner inom nationens gränser måste diskuteras.
Sjukvården i allmänhet och ambulanssjukvården i synnerhet måste också ta höjd för utvecklingen. Inget talar dessvärre för att den breda politiska viljan finns för att prioritera dessa områden, då många landsting och kommuner sparar in på såväl ambulanssjukvård som räddningstjänst i en tid med redan eftersatt beredskap. Den inslagna vägen att spara in på samhällets räddningsresurser är redan från början kantad med fallgropar. Bakom besluten om nedmonteringen av beredskapen lurar sannolikt avgrunder av okunnighet om de omständigheter under vilka blåljuspersonalen verkar. Några portioner ignorans och salvor av attityden ”det händer nog inget” ligger säkert till grund för besluten. Därtill kan jag ställa mig frågande till hur, förvisso lovvärda preventiva satsningar, ersätter eller tar fokus från behovet av förstärkta operativa resurser.
På den rubricerade frågan om Sverige är redo att hantera internflyktingar är svaret sannolikt nej.
Ingen ska behöva leva under förtryck och laglöshet. När kriminella nätverket fjättrar områden, så måste samhället kunna erbjuda oskyldiga invånare en väg ut ur eländet. När anhöriga till våldets offer nu ska träffa regeringen, så behöver dom vårt fulla stöd.
De anhöriga förtjänar handlande – inte politisk akrobatik.
* Intervju med Najm Obaid, fadern till den mördade Ahmed Obaid
Intervju med en far som förlorat sin son
