Det är krönikören som står för åsikterna som förs fram i texten, inte tidningen Samverkan 112.
När frågan om beredskap diskuteras råder ofta ett eko av ”den dagen – den sorgen”. Inom flera blåljusverksamheter synes många aktörer famla i en självförvållad dimbildning där frågorna om beredskapsförberedelser, systematisk övning och rekrytering i stort utelämnar tänkbara scenarier. Den folkpsykologiska förklaringen om att människan helst håller otäcka saker på tankeavstånd riskerar att skapa stor förvirring i händelse av en kris. Den avvaktande inställningen som många landsting uppvisar vid tal om beredskapsfrågor är en allvarlig sak i sig, men att det också finns landsting som gång efter annan försäkrar medborgarna att beredskapen är god utan att berätta om grunden för dessa uttalanden skapar med rätta stora frågetecken hos omdömesgill och vetgirig personal.
Det går på goda grunder att vara ytterst kritisk till den undfallenhet som råder på många håll när beredskapsfrågor diskuteras. Det finns fog att åtminstone anta att många landsting ännu idag 2017 står i det närmaste oförberedda att agera vid attentat eller långvariga kriser
Kanske förlitar sig vissa beredskapssamordnare i regioner och landsting på andra samhällskrafter. Exempelvis nämns ibland försvarsmakten och civilförsvaret. Det är delvis sant att fler aktörer kommer hjälpas åt om en kris eller katastrof inträffar, men framgången i handlandet kommer i många avseenden vara kopplad till graden av samverkan, resurser och förberedelse. Gemensamma övningar och insatsklara räddningsresurser är i alla avseenden nödvändigt för att kunna etablera samhällsskydd och beredskap.
De aktörer, såväl offentliga och privata, som identifierar sina svagheter klarar sig bättre när kriser uppstår. Det är inte svårt att ansluta sig till Denis Smiths* resonemang om att framgångsrika övningar kan avslöja en organisations svagheter. Det ligger dock långt från hårda ekonomiska ramar att blottlägga den egna verksamhetens brister – i synnerhet om bristerna är så omfattande att det skulle innebära behov av kraftfulla ekonomiska tillskott för att alls realisera en objektiv godtagbar nivå.
En utblick
Den norska dokumentären ”Ambulansen” från 2016 sändes på SVT 2 igår (20/3). Sönderslitna kroppar, vettskrämda familjer och en konstant fara speglade ambulanssjukvårdens villkor vid Gaza. Den unga filmaren Mohamed Jabaly följer sjukvårdarna i en av få ambulanser. Denna inblick är för många människor omskakande och skrämmande. Situationen på många platser i världen är fruktansvärt farlig och människor lever där mitt i kriser och kaos.
Ambulanssjukvården finns i varierande form även på dessa platser och opererar under närmast omänskliga förhållanden under dygnets alla timmar. Dessa förhållanden har naturligtvis stor påverkan på alla inblandade. I dessa situationer handlar det inte sällan mer om överlevnad än pliktuppfyllelse.
Dokumentären ”Ambulansen” kan ses på SVT Play till den 19 april
Samordning
Sverige behöver en samordnad krisberedskap, där landsting som ersätter övningar med ord- och bildrika beredskapsfoldrar också måste erfara konsekvenser av underlåtenheten att inte vara förberedda. Ofta ryms inte ens ett studiebesök i respektive landstings beredskapsbudget (om det alls finns någon), vilket också gör beredskapsfrågan till en ekonomisk fråga. Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) finns det anledning att bland annat tydliggöra åtgärder utifrån lagen (2006:544) inför och vid extraordinära händelser. MSB anser att landstingen och kommunerna måste få mer pengar (ytterligare 50 mnkr) för att planera och ta höjd för en förstärkt beredskap redan under 2018. MSB ser därtill stora behov av riktade utbildningar för att landstingen och kommunerna ska höja kompetensen i bland annat säkerhetsskyddsfrågor, vilken bedöms vara förenat med statliga bidrag på 10 mnkr per år under budgetunderlagsperioden**.
Vi har alla ett ansvar för krisberedskapen. För myndigheter, kommuner och landsting regleras den av ansvarsprincipen. Det innebär att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden har samma ansvar i en krissituation.
När ansvarsprincipen färgas av initiativdille måste staten äga kraft att gå in och utföra grundliga stresstester av verksamhet och ekonomi. Fixar inte landstingen testerna – så ska de inte heller anförtros beredskapsfrågorna.
* Denis Smth – For Whom the Bell Tolls: Imagining Accidents and the Development of Crisis Simulation in Organizations. 35(3): sid 374-362.
** Budgetunderlagsperioden 2018 till 2020
