Tysthetskulturen kan brytas


Ni har säkert mött på arbetsgivare som ber er sätta tand för tunga och hålla flabben stängd. Det kan bland annat röra sig om frågor om uteblivna övningar, allvarliga brister i fordonsflottan eller indirekta uppmaningar att bryta mot lagar som reglerar arbetstid, arbetsmiljö eller läkemedelshantering. Kanske har ni även stött på landsting eller kommuner som betalar för något som de aldrig får se röken av. Kanske hotas ni med stämning om ni andas tankar om att säga upp en anställning eller byta arbetsgivare. Kanske har någon av er till och med blivit kallad till ledningens högsta salonger för ni yttrat er i media eller kontaktat en myndighet på grund av uppriktig oro.

Nu hör väl ovanstående tråkigheter ändå till ovanligheterna inom så vitala delar av samhällsberedskapen som 112-yrken, men det räcker att otyget alls förekommer, för att behovet av stärkt skydd för yttranderätt och meddelarskydd ska diskuteras. Det ligger i sakens natur att personer som utbildats och anställts för att upprätthålla samhällets beredskap vid olyckor, sjukdomsfall och våldsamheter ofta ser felaktigheter tidigt. Det kan röra sig om frånvaron av exempelvis beredskap i ett område, där någon beslutsfattare med nervös blick utropar att beredskapen är god och sedan med inlindade lovord gör blåljuspersonal till alibin för uttalandet.

Om exempelvis ledningen vid ambulanssjukvården i ett län säger att patientsäkerheten inte är hotad trots att man ställer av ambulanser och närmsta möjliga ambulansresurs finns 10 mil bort – är då beredskapen god för de boende i berört område? Om ledningen för en kommun säger att nedläggningen av en brandstation eller kraftigt försämrade arbetsvillkor inte kommer påverka insatstider vid en brand eller trafikolycka; finns det då inte goda skäl att ifrågasätta ett sådant uttalande? Om ledningen för polisen säger att även boende i område B kan räkna med samma hjälp som boende i område A; finns det då med givet läge att det saknas resurser i område B, inte synnerligen goda grunder för att falsifiera uttalandet.

En viktig reform till värn för yttrandefrihet och insyn

Riksdagen antog igår regeringens förslag till lag om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter.

Den nya lagen innebär i huvudsak att anställda, uppdragstagare och andra som på liknande grund deltar i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom skola, vård och omsorg, som till någon del är offentligt finansierad, ska ha motsvarande rätt som offentligt anställda har att lämna uppgifter om verk­samheten för publicering i medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

Den som bedriver verksamhet inom skola, vård och omsorg förbjuds att efterforska vem som har utnyttjat sin meddelarfrihet eller medverkat till en grundlagsskyddad framställning och får inte heller utsätta den personen för negativa åtgärder på grund av detta. Den föreslagna lagen innehåller bestämmelser om straff för den som ingriper eller efterforskar uppgifter i strid med lagen.

Böter eller fängelse i upp till ett år finns på straffskalan för arbetsgivare som efterforskar eller åsiktisbevakar sina anställda 

 

Skattefinansierad verksamhet får nu finna sig i att underkasta sig granskning, vilket jag också tror lejonparten av både marknaden och offentlig verksamhet välkomnar. Det finns uppenbara problem med verksamheter där bolagslogiken krockar med begrepp som transparens. Varningsklockor om missförhållanden eller hur bolag och förvaltningar använder skattemedel på felaktigt sätt har inte sällan kommit från personal, vars öde ibland blivit exkludering och ensamhet. Därför kan denna lag få en preventiv effekt och kanske utgöra en moralisk kompass för aktörer som medvetet eller oaktsamt hanterar skattemedel och samhällets förtroende att bedriva exempelvis sjukvård.

I verksamheter som hanterar utsatta grupper (människor i behov av vård, räddning och skydd exempelvis) är det helt avgörande att det finns ventiler som kan slå ut om missförhållanden slagit rot. Intäkter och kostnader för exempelvis övning ska oavkortat balanseras mot kostnadsstället övning. Lönekostnader ska användas till de kostnader som omsluter löneansvaret, exempelvis pensionsinbetalningar och ett lagstadgat försäkringsskydd. Arbetsgivare som systematiskt kringgår arbetstidsregler ska veta att det inte är illojalt av medarbetare att påtala saken till ledningen – och vidare till upphandlande part och media om rättelse inte sker per omgående. Egentligen kan man säga att de externa intressenterna (skattebetalarna) förtjänar att hållas informerade om att samhället får det man beställt i såväl hög- och lågkonjunktur.

För välfärdsbolagen gäller det nu att omge sig med kloka rådgivare som ser mer än kronor och ören, och som äger modet att redan från räknestadiet signalera att bolag med given prislapp inte kommer kunna ta ut vinst med mindre än inställda övningar och trixande med bemanningsbolag utan kollektivavtal. Låt oss stanna där en stund, för visst är det väl konstigt att den svenska modellen som offentlig verksamhet talar sig så varm för, inte alls gäller när landstingen i ökad grad köper in tjänster från bemanningsbolagen. Åtminstone har S112 i sin granskning funnit att merparten av bemanningsbolag som bemannar delar av den svenska ambulanssjukvården, saknar både kollektivavtal och medlemskap i branschorganisationer (vilket annars hade villkorats med kollektivavtal).

Landstingens kullerbytta i upphandlingsprocesser

För upphandlande landsting kan det tyckas vara ett självklart krav att utforma sina kravspecifikationer vid upphandling på ett sådant sätt att de är praktiskt möjliga att följa. En viktig utgångspunkt är att landstingen inte köper tjänster eller varor som de inte kommer få levererade. Detta kan exemplifieras genom liknelse med taxiresan; beställer jag en taxi från stationen i Göteborg till Liseberg och betalar för densamma, så har något blivit fel om jag hamnar vid Feskekörka.

Landsting och kommuner måste bli bättre på att artikulera sina behov då det snart finns en legal möjlighet för anställda att berätta att någon köpt grisen i säcken. Det ska inte vara riskfritt att ge sig i lag med aktörer som systematiskt kringgår regelverk. Ingen tjänar i långa loppet på en kvasimarknad och osund konkurrens. Allra minst de seriösa aktörerna på marknaden.

Dylikt översitteri som ovan behandlats är långt ifrån en fråga isolerad till den bolagiserade skattefinansierade delen av välfärden. Beteendemönstret med ohyfsad syns titt som tätt även i offentligt driven verksamhet och bland politiserande fackförbund som spatserar fram, hand i hand med allsköns ledningsfigurer. De känns igen med mantrat: ”beredskapen är god – håll med, håll med.”

Nu får arbetsmarknadens parter några månader på sig att anpassa sin verksamhet till den nya lagen som träder i kraft den 1 juli 2017. Det är ett i alla avseenden välkommet beslut som Riksdagen fattat.

Henrik Johansson är kolumnist vid Samverkan 112


 

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*