När larmet går – då dom står


Krönikören lämnar byggnaden vid larm.

Larmet går

För en tid sedan satt jag bekvämt på ett café i en galleria i en svensk stad. Jag drack gott färskbryggt kaffe och bläddrande i tidningen Samverkan 112, när utrymningslarmet plötsligt började ljuda. Uppmaningen var att lämna byggnaden omedelbart. En tydlig röst upprepade budskapet på både svenska och engelska mellan serier av höga alarmsignaler. Det fanns inget att ta miste på; byggnaden skulle utrymmas.

Jag är tränad att följa instruktioner när larmet går, så jag lämnade anläggningen (följde instruktionerna) medans larmet gick. Folk tittade frågande på varandra, vissa verkade helt oberörda. Inom loppet av 90 sekunder hade jag lämnat byggnad enligt instruktionen och jag fick sällskap av en man. Jag funderade på vad som var otydligt då uppmaningen var fullkomligt glasklar – LÄMNA BYGGNADEN -.

Larmet fortsatte att ljuda, så även verksamheten i butiker och allmänna utrymmen. Jag la märke till en person som bakom glasfasaden höll för ena örat och med en mobiltelefon i andra handen var färd med ett samtal. Personen gick av allt att döma in mot centrum av anläggningen. Butiksinnehavare stod kvar (vissa höll för öronen som en bön om att den manade rösten skulle sluta tjata). Efter ett antal minuter lokaliserar jag en uppsamlingsplats (där står jag ensam), larmet ljuder och folk är fortfarande kvar i byggnaden.

Sverige VS Frankrike 

Händelsen fick mig att tänka på ett av mina besök i Paris. Där utspelade sig en liknande scen. Skillnaden var att gallerian i Paris var utrymd på någon minut, där vaktmanskap lugnt och tydligt vallade människor ut. Där trotsiga eller naiva val att stå kvar och hålla för öronen sannolikt resulterat i ett handfast grepp från vaktmanskapet. Folk lydde och förflyttade sig samordnat enligt instruktionerna.

Inte händer det väl mig

Efter den aktuella händelsen har jag funderat på psykologin kring våra beteenden vid fara. Kanske tänker många att det inte kan börja brinna, ske en gasolycka eller ett attentat. Kanske är den första tanken att tekniken felar. Det är som bekant känt att vi människor håller det otäcka och skrämmande ifrån oss. Inte händer det väl mig.

Men frågan måste aktualiseras. Vad ligger bakom ett beteende att hålla för öron och inte lyda uppmaningar om utrymning, som vid reell fara kan kosta människor livet. Kan det vara ett motstånd mot auktoriteter, det vill säga en röst som beordrar människor att lämna byggnaden. Kanske en blandning av ovanstående faktorer.

Vi väljer en viss handling eftersom den framträder som den rätta idag, men effekten av handlingen kan redan imorgon visa sig bli radikalt motsatt den avsedda / Från teaterpjäsen Smutsiga händer av Jean-Paul Sartre.

En sak är i vart fall helt säker – där människor flyr ut (eller står kvar och håller för öronen) kommer räddningsmanskap gå in för att rädda liv och egendom. Räddningsmanskap ska vara tränade för dessa insatser och bär en stjärna som påminnelse över deras uppdrag. Oskicket att inte följa en utrymningsorder är lika mycket ett hån mot räddningspersonal som ett bevis för en neonaiv hållning att faror aldrig kan drabba mig.

Kanske kan en Frankrikeresa vara välgörande i flera avseenden. En sak är säker – där lämnar du anläggningen illa kvickt.

Henrik Hoffa Johansson, kolumnist S112


 

 

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*