Jag är övertygad om att många medborgare skulle ta sig för pannan om de visste att inkommande sjukvårds- och olyckslarm till larmnumret 112 ofta samlas på hög, då det saknas ambulanser att skicka ut. Ambulanserna är nämligen upptagna med andra uppdrag.
Orsaken till ambulanslarm som samlas på hög, kan som jag ser det, i huvudsak bero på tre ting:
Den första tänkbara orsaken är att det helt sonika saknas tillräckligt med ambulansresurser för att ens klara av att hantera återkommande normala situationer med olyckor och individuella sjukdomsfall. Inom ambulans- och alarmering brukar man använda olika mått för uppskatta tillgänglighet. Dessa tillgänglighetsmått skulle i så fall vara i behov av en översyn och revidering.
Den andra är att det via det indexeringsverktyg som alarmeringen använder, sker en lång rad felprioriteringar, vilket kan förklara att antalet prio 1 larm skjuter i höjden. Ambulanser skickas ut med blåljus och tjutande sirener då livsfara befaras föreligga, det vill säga akuta livshotande symtom eller olycksfall.
Den tredje är att den ekonomiska verkligheten på grund av landstingens skakiga ekonomi svingar en stoppstöt. Bristande ekonomiska resurser skapar ofta en riskblind improvisation och uppfinning av nya begrepp för att vagga lugn i människor. Det nya modet bland landstingens kamrerer och tjänstemän är att tala om ”flytande ambulanssjukvård” (ska ej förväxlas med sjöburen ambulanssjukvård).
Kanske är det ett orsakssamband. För få resurser i insatsberedskap, ett eftersatt indexeringsverktyg och vilseledande begrepp för att invagga lugn i människor under ekonomiskt bistra tider. Det otäcka i kråksången är att ambulans- och alarmeringspersonalen görs till alibi för oskicket, och de förväntas därtill lojalt sätta tand för tunga om rådande läge. Den som deklarerar en klar och uppriktig lägesbild kan vara säker på ett uppstramande samtal eller de facto riskera sitt arbete. Vissa sker pratar man nämligen bara om i slutna rum.
Ekonomin som skiljedomare
Den nya skattunderlagsprognosen från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är dyster. Den visar att det blir cirka 6 miljarder i lägre skatteintäkter under 2017. Detta besked borde inte överraska någon då landstingen på sina håll redan har ett mycket bekymmersamt ekonomiskt läge. Några landsting skulle dessutom i en renodlad marknadsekonomi vara på porten till skoningslös likvidation. Om medborgarna såg sitt delägarskap i landstingen som en investering, skulle säkerligen många av dessa investerare att få kalla fötter. Situationen kring ambulansverksamheten, dess beredskap och personalsituation, ligger sannolikt bortom mångas kontroll. Ett är säkert; pengarna börjar ta slut.
Lapptäcken av floskler
När förgrundsfigurer för vissa landsting, under direktsändning i radio, besvarar frågan – om inte ambulanssjukvården behöver mer ekonomiska resurser – med kommentaren: ”Jag tänker att det kommer att kosta mindre” följt av: ”En ambulans ska kunna vara olika saker”, så kan man i vart fall konstatera att det finns diametrala synsätt på ambulanssjukvårdens tillstånd och definitionen av densamma. Det rör sig inte bara om en målkonflikt, utan om en avgrundsdjup spricka mellan de som är satta att realisera besparingarna i vardagen (ambulanspersonalen) och landsting som försöker lappa över regelverk kring beredskap, övning och patientsäkerhet.
Likt en spökröst
Län som regelbundet står utan ambulansberedskap, där övning är lika sällsynt som en högvinst på lotteri, formulerar sin syn på verksamheten i en rad pressmeddelanden. Likt en spökröst som utropar att vi klarade krisen, basuneras mängder av meningar ut från landstingens staber. Inte sällan refereras till en god dialog med medarbetarna och de fackliga organisationerna.
I Region Gävleborg drar man in på ambulanser och utbildning. I Göteborg är det ofta kaosartade utlarmningar, där även ensam personal skickas ut i ambulanser då det saknas handlingsberedskap för att klara vakanser, det vill säga ingen överkapacitet överhuvudtaget. I många län samlas ambulanslarm på hög, vilket personalen regelbundet erfar genom vädjande sms-meddelanden om antal prio 1 som står på kö. Varje vettig människa förstår att det i en sådan verklighet inte finns tillstymmelse att handlingskraftigt hantera större allvarliga händelser. Åtminstone inte med mindre än att det drabbar tredje man och därtill med stora kraftansträngningar och oändliga portioner improvisation från ambulanspersonalen.
Bakom alla dessa larm som hamnar i kösystemet finns det ibland svårt sjuka eller olycksdrabbade människor, som behöver snabb och adekvat hjälp – i tid. I diskussionen om ambulanssjukvården gäller det att alltid hålla patientsäkerhetsperspektivet i minnet. Lika fullt måste ambulanspersonalens arbetsmiljö belysas.
I pressmeddelanden från Region Gävleborg kan medborgare och ambulanspersonal i samband med avställda ambulanser och indragna utbildningar läsa:
”Det sker i samråd med medarbetarna”
Jag har ännu inte träffat en enda person från ambulansen i Gävleborg som vill kännas vid någon dialog eller något samråd. Tvärtom.
Hav tröst, det finns ännu hopp
Det finns ännu ett antal ambulansaktörer som i motvind värnar en ambulanssjukvård värd namnet, vilka jag kommer behandla i en kommande krönika. Det finns också ett gryende intresse från forskningssamhället att studera konsekvenserna av en eftersatt ambulansberedskap. För några veckor sedan läste jag bland annat ett välgjort kvalitativt examensarbete (på avancerad nivå) om rikets ambulansberedskap.
Kanske vore det idé att landstingsdirektörer och följet tjänstemän ägnade tid åt studier och fördjupad dialog med ambulanspersonalen, istället för att rulla ut lapptäcken av floskler.
Det är hög tid att landstingen slutar prata om ambulanser som uppenbarligen inte finns.
Henrik ”Hoffa” Johansson, kolumnist hos Samverkan 112.
Prioriteringsgrader enligt Socialstyrelsens föreskrifter
Prio 1 – Akuta livshotande symtom eller olycksfall.
Prio 2 – Akuta men inte livshotande symtom.
Prio 3 – Övriga uppdrag med vård- eller övervakningsbehov där rimlig väntetid inte bedöms påverka en patients tillstånd.
