Det tycks gå inflation i allsköns modeord och begrepp hos svenska sjukvårdspolitiker och landstingsdirektörer. När patientsäkerhetsrisker uppdagas på grund av personalbrist (nedskärningar) eller överbeläggning (eftersatt beredskap) används nästan som ett mantra ordet ”utmaning”. Ofta i meningen ”vi har flera utmaningar”.
Brandbefälet som står inför en släckinsats vid ett övertänt hus talar sällan om en ”utmaning” utan konstaterar logiskt att det brinner ordentligt. I samma stund kan brandstyrkan konstatera att det föreligger ett reellt faktiskt problem då huset är övertänt.
Polisbefälet som överskådar en större demonstration där slagsmål bryter ut skulle nog aldrig ens tänka tanken ”här föreligger en utmaning” utan konstaterar att riskfyllda problem har uppstått och att bråket måste avbrytas eller mildras med det till buds stående manskapet. 
Ambulansenheten som åker på en stor trafikolycka i glesbygden tänker inte: ”Wow, vilken utmaning!” Saknas resurser är det aldrig en utmaning utan ett reellt problem. Jägaren utan ammunition fäller inte något vilt. Den törstande utan vatten släcker inte törsten med mindre än att hitta en svalkande källa.
På det privata planet behöver man inte gå längre än att tänka sig in i situationen bensinstopp, det vill säga: Min bil stannar mitt i ingenmansland på grund av att jag glömde tanka bilen, eller för att min chansning och beräkning inte höll. När jag sitter där tio mil från närmaste bensinstation utan telefontäckning tänker jag inte: ”nu har jag en utmaning”. I efteranalysen framträder behovet av att vara förberedd, att inte chansa.
Inom idrotten kan uttrycket ”hästen hoppar bäst när den står inför hindret” passa bra. Översatt till en överbelagd vårdavdelning skulle uttrycket ”personalen arbetar bäst när de står inför en överbeläggning” bara bli löjlig.
Men det är de facto vad många anställda upplever när personalledningen på nyheterna talar om att de har en rad utmaningar. De borde i stället sagt: ”vi chansade på att det skulle fungera när pengarna är slut”.
Detsamma gäller ordet ”modern”. Det lämpar sig väl för att beskriva nya tuffa bilar eller det färggranna vårmodet, men föga som ord att anknyta till arbetstider, arbetsmiljö och lönebildning. Det moderna är utan tvekan långt från alltid det allgörande goda.
Dessa så uttjatade ord förföljer oss. Känn på ”modern(a)” och ”utmaning(ar)”. I det första fallet reserverar jag mig till om ”modern” alls har annan innebörd än ”tidsenlig” (som sagt, inte med självklarhet något positivt). I det andra fallet anser jag att ”utmaning” är inspirerat från idrottsvärlden och äventyrsbranschen, det vill säga utmaningen att nå mål eller bestiga ett berg. För att något ska vara en utmaning måste det rimligen finnas en realistisk vilja att nå fram – annars anser jag det vara fråga om ett problem att hantera.
Risken med de nu behandlade orden är att deras egentliga innebörd skuffas åt sidan. Man behöver inte vara lingvist för att oroas över dess översvämmande verkan i den gigantiska sjukvårdsapparaten. De upphör att betyda mer än en tung suck över en situation som för länge sedan blivit ogreppbar för såväl landstingsdirektörer och landstingspolitiker.
Det som möjligen kan vara riktigt i sammanhanget är att orden är moderna att använda – på helt fel plats – i helt fel tid.
