Sedan fem månader tillbaka besvaras alla samtal av erfarna, landstingsanställda sjuksköterskor.
– Vi trodde att det skulle bli jättebra på sikt. Det blev jättebra redan från början, säger ambulanschefen Fredrik Leek.
På Sjukvårdens larmcentral i utkanten av sjukhusområdet i Västerås sitter fyra larmoperatörer och dirigenter och jobbar koncentrerat.
Skenet från de stora dataskärmarna som dominerar arbetsplatserna lyser upp den annars nedsläckta lokalen.
Samtalstonen är lugn och lågmäld. Även om arbetet är stressigt med larm om olycksfall, skador och sjukdomar är det inget som märks. Allt verkar vara under fullständig kontroll.
– Ett jobb som är intressant, omväxlande och roligt. Vi ligger först i vårdkedjan. Utmaningen är att ge rätt hjälp så att patienterna hamnar på rätt vårdnivå redan från början, säger sköterskan Henrik Wikström.
Erfarenhet från frontlinjen
Henrik växlar mellan att vara dirigent och larmoperatör i den nya organisationen. Det innebär att han, som just den här dagen, dirigerar fordon och ser till att logistiken fungerar ute på fältet. Eller så tar han emot samtalen, gör vårdbedömningar och ser till att rätt hjälp ges.
Tidigare var Henrik själv en av dem som ryckte ut när larmet gick.
– Jag har jobbat i 15 år som ambulanssköterska i Västerås och Dalarna i 15 år, berättar han.
Henrik Wikström tycker att han i sin nuvarande roll har stor nytta av erfarenheten från att ha jobbat längst ut i akutvårdens frontlinje.
– Jag har träffat många patienter i deras bostäder och vet hur det fungerar i verkligheten. Det gör det lättare för mig att hänvisa till rätt ställe. Det är inte alla som behöver åka ambulans till akuten.
Redan för tio år sedan började några landsting i Mellansverige, däribland Väst-manland och Uppsala, titta på hur de till-sammans skulle kunna utveckla ambulanssjukvården.
– Slutsatsen blev att bästa sättet att utveckla kvalitén är att äga sina egna resurser, kunna dirigera dem själva och bygga vårdkedjor utan att behöva ta hänsyn till andra, säger Fredrik Leek, ambulanschef i Västmanland.
Slutade med skilsmässa
Då blev det ingen larmcentral i egen regi. I stället gick några av landstingen vidare genom att lämna offentligägda SOS och upphandla ambulansdirigeringen av privata Medhelp, som bemannade sin larmcentral med sköterskeutbildad personal.
Resultatet blev bara delvis lyckat. Medhelps anställda gjorde ett resultatmässigt mycket bra jobb. Men företaget och landstingen kom inte överens om de affärsmässiga villkoren. Det slutade med skilsmässa och ömsesidiga stämningar.
Under en övergångsperiod fick SOS tillbaka uppdraget medan Uppsala, Västmanland och Södermanland planerade för nästa steg med verksamhet i egen och med enbart erfarna sjuksköterskor som tar emot larm och prioriterar insatser.
Modiga politiker
Under resans gång valde landstingspolitikerna i Södermanland att hoppa av. Bland annat med hänvisning till sjuksköterskebristen och att man inte ville riskera att förvärra den genom att plocka sköterskor till nya uppdrag.
Kvar blev Västmanland och Uppsala, som gick ihop och bildade en gemensam politisk nämnd som ansvarig för Sjukvårdens larmcentral.
– Vi har haft modiga och framsynta politiker. När vi har fått utveckla den här organisationen tror jag inte det finns något gångbart alternativ, säger Fredrik Leek, starkt övertygad om att det är en framtidsmodell man jobbat fram.
Intresset är också stort från andra landsting som med intresse följer arbetet i Västerås och Uppsala för att eventuellt haka på själva i en eller annan form.
Kostnaden för själva larmcentralen är några miljoner högre i dag än när landstingen tidigare köpte tjänsten av SOS. Men i gengäld minskar belastningen på akuten. Det blir också färre onödiga utryckningar med bilarna och såväl mänskliga som ekonomiska vinster i form av att patienterna hamnar rätt direkt.
– Vi slipper mycket irritation hos både patienter och vårdpersonal för att folk hamnat fel, säger Fredrik Leek.
Har sköterskebristen förvärrats?
– Det ser vi ju inte här oss. Jag har svårt att tro det. Man kan också vända på det och fråga varför det inte är krav på sköterskekompetens hos den som svarar på 112. På akutmottagningen jobbar en sköterska i luckan. Ringer man 1177 (vårdguiden) svarar en sköterska.
– Varför ska det inte vara krav på att man ska möta en sköterska när det är som mest akut? Vi har satt det kravet.
– Den stora vinsten är, enligt Fredrik Leek, att den medicinska kvalitén ökar när patienterna redan från första samtalet sorteras rätt av sjuksköterskor med till-gång till det prisbelönade beslutsstödet som utvecklats av ambulanssjukvårdens överläkare.
– De som ringer ska få den hjälp de behöver. Behöver du ambulans ska du få det. Om inte kanske du behöver tid hos familjeläkaren eller ett besök av mobila familjeläkarteamet. Då får du det. Alla hänvisas, ingen avvisas.
Den som i dag ringer larmnumret 112 får fortfarande svar av SOS innan samtalet, om det handlar om sjukvård, kopplas vidare. Några sura reaktioner har det inte blivit sedan de båda landstingen gick sin egen väg.
– Samarbetet med SOS är väldigt bra, säger sjuksköterskan Stina Merdén.
Driftmässigt fungerar Sjukvårdens larmcentral som en enda enhet. Operatörerna i Västerås och Uppsala tar i första hand emot sina egna samtal inom respektive län.
Mer stryktåligt
Blir det extra hög belastning på det ena stället går samtalen automatiskt över till det andra. Det händer också att Västerås höjer bemanningen när det är vakanser i Uppsala eller vice versa.
På det sättet blir verksamheten mer flexibel och stryktålig än om var och en hade jobbat på egen hand samtidigt som fördelen med småskaligheten behålls.
– Det har gått ännu bättre än vad vi hade hoppats, säger Fredrik Leek.
Svarstider, larmtider och andra mätbara resultat har överträffat förväntningarna. Det finns heller inga indikationer på att patienter råkat illa ut för att de blivit hänvisade till fel vårdnivåer.
– Vi trodde det skulle bli jättebra på sikt. Det blev jättebra redan från början.
Och på sikt blir det då?
– Ha, ha. Fantastiskt! ■
Text och Foto: Mats Jonsson
