SVENSKA NATIONELLA HÖGISOLERINGSAMBULANSEN

Svenska medborgare som drabbas av extremt smittsamma sjukdomar, till exempel ebola, ska inte åka vanlig ambulans. Transporten till nationella högisoleringsenheten i Linköping ska ske med ett långt mer smittoskyddat fordon.
– Att både kunna vårda och transportera en högisoleringspatient är unikt. Ingen annan ambulans i världen har det konceptet, konstaterar Hans-Göran Magnusson.
Han är ansvarig för specialtransporter på Falck Ambulans, utöver jobbet som ambulanssjukvårdare, och i vagnhallen på stationen i Kallerstad, några kilometer från universitetssjukhuset i Linköping, visar han den gulskinande skåpbilen.
Ambulansen är den tredje i ordningen av svenska högisoleringsbilar. Det var efter ett fall av blödarfeber i Linköping 1990 som sjukvården insåg behovet av att kunna flytta särskilt smittsamma patienter på ett säkert sätt. Den första togs fram 1995, 2001 kom en vidareutvecklad ersättare, och nu är den tredje bilen i drift.
För otränade ögon är det svårt att skilja den specialbyggda ambulansen från en vanlig, men Hans-Göran Magnusson ger exempel på skillnader. Han ställer sig vid den bakre jalusidörren på vänster sida och tittar upp mot ventilationsluckan. Innanför sitter ett smittskyddsfilter som ska vara närmast hundraprocentigt virustätt.
– Man kan stå här med näsan uppåt utan att bli smittad, säger Hans-Göran Magnusson och går fram till förarhytten.
Han öppnar dörren och pekar mot en tryckmätare på mittkonsolen. Displayen visar en digital nolla, men vid transport kommer fläktsystemet se till att det blir undertryck i sjukhytten. Syftet, berättar Hans-Göran Magnusson, är att ingen kontaminerad luft ska pysa ut.
– Luften i ambulansen kommer inte ut utan att gå genom filtret.

Max fyra timmar på landsväg
Möjligheten att flyga till patienten är ett annat kännetecken. Hans-Göran Magnusson böjer sig ned och visar en av tio fästöglor i chassit, som används för att kedja fast ekipaget ombord på försvarets transportflygplan Hercules.
– Fyra timmar på landsväg är begränsningen. Annars blir det flyg, säger Hans-Göran Magnusson.
Eventuella flygtransporter utgår från Malmens flygfält i Linköping och en tänk-bar destination kan vara Västafrika för att frakta hem en ebolasmittad hjälparbetare.
På landsväg och i luften ska en läkare och en sjuksköterska, iklädda tätslutande skyddsdräkter, finnas i sjukhytten.
– Man kan jobba ungefär en timme i dräkten. Det blir väldigt varmt, säger Hans-Göran Magnusson och påpekar att det finns ett uppblåsbart slusstält för att byta personal utan att släppa ut luft.
Han öppnar bakluckan och blottar en nästan naken inredning utan skåp. Så mycket som möjligt har rationaliserats bort för att underlätta sanering efter transport.
– Det är formalinrökning som gäller. Man ställer in ett aggregat, stänger dörrarna och låter det stå några timmar. Sedan vädrar man ut och sedan är det fixat.
Utöver personalen i vårdutrymmet ansvarar två ambulanssjukvårdare för att köra ambulansen, vilket kräver C-kort, samt för att sköta radiokontakten med sjukhytten.

Eskort av två polisbilar
Skarpt läge blev det för första gången i början av januari. En sjuksköterska, nyligen hemkommen från arbete i Sierra Leone, visade symptom på ebola och
isolerades på en infektionsklinik i Malmö. Med några timmars varsel var ”ebolaambulansen” på rull och med eskort av två polisbilar flyttades patienten till specialenheten i Linköping, som senare konstaterade att sjuksköterskan inte var smittad.
– Man önskar ju inte att någon ska bli sjuk, men om man ändå tar fram en sådan här ambulans känns det bra att testa den i skarp miljö. Och alltihop gick bra, säger Hans-Göran Magnusson, som inte är orolig för att hantera ebolasmitta.
– Det är en väldigt läskig sjukdom, men jag har jobbat med den äldre bilen och vi har gjort mycket övningar, så jag känner mig säker till 100 procent.
Tanken är att den gamla högisoleringsambulansen ska fasas ut, men än så länge finns den kvar vid sidan av den nya. Hans-Göran Magnusson föredrar två bilar.
– Vi är lyckligt lottade att vi har den andra ambulansen. Om vi bara skulle ha en är vi naturligtvis sårbara. ■

Text och foto: FREDRIK DIITS VIKSTRÖM

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*