”BEDÖMNINGSAMBULANSEN en milstolpe i ambulanssjukvården”

Syftet med projektet är att testa om de fullutrustade och fullbemannade ambulanserna i Göteborg kan avlastas genom att en personbil, utrustad med en betydande arsenal av mediciner och medicinsk apparatur och inte minst en erfaren ambulanssjuksköterska, tar de larm som av larmcentralens operatörer bedöms inte vara akuta och livshotande, det vill säga Prio 2 och 3-larm.

Bakgrunden är att ambulanssjukvården i Göteborgsområdet vill möta ett mer och mer mångfacetterat vårdbehov bland allt fler uppdrag där inte alltid lösningen är att med ambulans köra patienten till ett akutintag. Tankarna på detta har funnits länge och sedan projektet startade i juni bemannas bilen av sju personer, alla erfarna ambulanssjuksköterskor, varav forskaren och ambulanssjuksköterskan Christer Axelsson är en av dem.

Klockan är 07:30. Christer börjar dagen med en genomgång av utrustningen i bilen. Första uppdraget kommer in vid kvart i åtta. Christer kvitterar ett prio två uppdrag från larmoperatören som gäller en man som är 67 år, han har känt en stickande smärta från bröstkorgen vid hjärttrakten sedan igår eftermiddag. Han bor i Mölndal.

Christer rattar vant bilen i göteborgstrafiken, som vid den här tidpunkten är ganska tät.
– Om man kör den vanliga ambulansen syns man bättre. Det kan vara frustrerande med den här bilen. Vi är stripade och har ljus på taket men det blir inte samma sak, folk håller inte undan på samma sätt. Men å andra sidan är det ju sällan akuta larm vi åker på, berättar Christer medan vi åker nordväst åt, från gasklockan mot Mölndalshållet.
Jag frågar vad han tror om uppdraget vi fått. Vad tänker han när larmoperatören beskriver symtomen patienten beskriver?
– Jag tänker att det kan vara vad som helst, säger Christer lugnt. Bröstsmärtor är rutin för mig, jag har jobbat mycket med hjärt-patienter.

Christer är en av de mest rutinerade ambulanssjuksköterskorna i Göteborg när det gäller bröstsmärtor. Han bemannade den sk OLA-ambulansen under alla år den opererade i Göteborg, från 1985 till 2008-2009 och via OLA-ambulansen är det många bröstpatienter som har passerat.
Bedömningsambulansen är framme kl 07:51 och vi hittar parkering, plockar med utrustning för undersökning, bland annat en ekg-apparat.

Mannen möter oss i entrén, påklädd och redo att följa med ambulansen han förväntar sig står utanför.
– Du ska inte åka med oss in till sjukhuset, utan vi tittar på dig hemma först, säger Christer med trygg och glad röst. Mannen tittar förvånat men vänder om och öppnar dörren till hissen och vi kliver in.
Christer börjar prata redan i hissen, med glittrande ögon och lugnt och professionellt kroppsspråk. Han konstaterar redan där, i det tysta, att det inte rör sig om hjärtat. Det är troligtvis muskulärt.
– Det sticker inte i sidan om det är hjärtat, säger Christer och den äldre mannen nickar och säger att han inte tycker att det känns som förra gången, då för tio år sedan, när han hade infarkt och blev bypass-opererad.

Ett ekg-tas ändå för säkerhets skull, och en rad ytterligare andra prover. Frågor ställs. De kommer överens om att mannen ska uppsöka sin vårdcentral senare på dagen. Mannen kan ta sig dit för egen maskin, säger han, inga problem. Han är lugn och lättad och när systern ringer från Finland viftar han bara lite avmätt åt oss när vi går. Klockan är 08:25 när Christer rapporter till larmcentralen av Mölndals-fallet är klart
– Det här är ett perfekt exempel på ett fall för bedömningsambulansen. Här fick han den undersökning han behövde direkt på plats hemma, och närhälsan eller vårdcentralen tar vid. Han hade inte mått bättre av att sitta på akutintaget halva dagen och vänta, samtidigt fick akutmottagningen och ambulanssjukvården avlastning. Det är så här bedömningsambulansen ska fungera, säger Christer som berättar att projektet ska pågå till och med november i år. Men han är ganska förvissad om att projektet, som initierats och finansieras av Sahlgrenskas universitetssjukhus, kommer att göras om till ordinarie verksamhet.
– Resultaten talar för det. De är nästa för bra, säger han och förklarar vad han menar med ”för bra”.

Av alla uppdrag som tilldelats bedömningsambulansen under perioden 10 juni till 11 september, dvs 280 uppdrag, har hälften kunnat prioriteras till vård på annan plats än akutintaget. Patienterna har transporterats med hjälp av sittande eller liggande sjuktransport, färdtjänst, polis, anhöriga eller med bedömningsambulansen samt ibland ambulanstransport beställd av bedömningsambulansen. Även om cirka hälften av alla uppdrag kördes till ett akutintag var det bara totalt ca 15 procent där ambulans behövdes.  Många av patienterna klarade sig med bedömning och stöd i sin hemmiljö såsom ökad hemtjänst eller hjälp med att förnya recept som tagit slut. I genomsnitt har bedömningsambulansen 6-8 uppdrag om dagen.
– Det betyder rent krasst att vi i många fall använder ambulanserna på fel sätt idag, det är inte effektivt att åka på alla uppdrag med ambulans och två personal. Patienterna kan få väl så god vård och gott omhändertagande, om inte till och med bättre i vissa fall, via bedömningsambulansen. Lågprioriterade patienter (enligt RETTS triagesystem) får ofta sitta väldigt länge på en akutmottagning eftersom högre prio alltid går före. Dessutom kan det i många fall vara bättre att knyta en kontakt med primärvårdenoch få den hjälp de behöver på den vårdnivå som är rätt för just dem. Samtidigt frigörs ambulanspersonal och bilar för de riktigt akuta fallen, menar Christer.

– Jag tror att detta är framtiden. Bedömningsambulansen är en milstolpe i ambulanssjukvården, säger han till och med.

Av de sex uppdrag bedömningsambulansen åkte på denna dag i september är det bara ett som egentligen är att klassa som det ”perfekta” uppdraget för bedömningsambulansen; det allra första, 67-årige mannen med stickningar i bröstet. Här kunde patienten lotsas direkt till primärvården, dit han tog sig själv.

Nästa uppdrag var en prio två en man född -53 med förmodad hjärtsvikt, patienten  prioriterades ner till en prio fyra som kunde åka sjuktransport till akutintaget.

En äldre kvinnan med ryggskott kunde också varit ett sjuktransportfall, men eftersom hon inte kunde gå och bodde på tredje våningen i ett trapphus utan hiss fick det ändå bli en ambulans dit.

Den unga mannen som svimmat under löprundan tog sig på egen hand till sin vårdcentral dagen efter.
Två av uppdragen denna dag borde, med facit i hand, ha fått ambulans direkt; en 19-åring med kraftiga magsmärtorna och en tioårige pojken med bruten arm. I båda fallen kunde dock Christer köra patienterna till akuten med bedömningsbilen, den tioåriga pojken blev även smärtlindrad intranasalt med Fentanyl.

Vad betyder detta för bedömningsambulansen – talar det för eller emot att den blir permanent i Göteborg?
– Dessa fallen visar tydligt hur svårt det är för SOS att göra bedömningar via telefon, fel prio uppstår dagligen,  i båda fallen gjorde troligen språkförbistringar att patienterna blev felprioriterade. VI löste trots allt båda uppdragen vilket talar för bilen, hade jag bedömt något annat hade jag skickat efter ambulans.

Är resultaten från bedömningsambulansen förväntade? Behövs en bedömningsambulans som komplement i Göteborg? – Vi har cirka 60 000 uppdrag per år i Göteborg, merparten är prio två och tre, ponera att hälften av dessa kan prioriteras ner till prio 4 (=sjuktransport) eller gå till annan vårdnivå än akuten så talar detta resultat för ett stort behov av fler bedömningsambulanser, både ur ett patientperspektiv och ett hälsoekonomiskt perspektiv. Resultatet är nog skrämmande mycket bättre än vad vi trodde, avslutar Christer

Text och foto: Eva-Lotta Andersson

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*