Ambulansanställda i olika delar av landet svarade anonymt på en enkät med femtio frågor om sin arbetsbörda. Ambulanspersonal vid sjukhus med högt intag av svårt sjuka och döende uppgav en klart högre psykisk belastning jämfört med sjukhus med lägre intagsfrekvens. En av tre anställda ansåg sitt jobb vara psykiskt ansträngande, medan ungefär en fjärdedel tyckte att de inte hade särskilt stor eller t.o.m. liten intagning. Fler kvinnor än män tyckte jobbet på ambulansen var psykiskt ansträngande. Men själva sjukvårdsuppgiften – att ge vård och omsorg till akut svårt sjuka, döende och deras efterlevande – var inte direkt avgörande för känslor av psykisk stress.
Tidspress, vag arbetsledning, ensamhet och resursbrister
Var tredje kände ofta av tidspress på jobbet. Omkring totalt en tredjedel ansåg sig tvingade att ensamma utföra alltför snabba och radikala insatser på arbetsplatsen. För nästan hälften av de anställda var arbetsledningen ”inte särskilt eller inte alls insatt” i det arbete de utförde. Många (67%) rapporterade bristande resurser och knappt en av tio kunde påverka sin arbetsbelastning. Majoriteten ansåg, att kraven i arbetet var högt ställda, och cirka var tredje ansåg, att det fanns risk för behov av att byta arbetsuppgift p.g.a. den aktuella arbetsbördan. Överraskande få hade dock varit sjukskrivna det senaste året p.g.a. för hög arbetsbelastning.
Tillfredsställelse med den egna arbetsinsatsen
Ändock var så gott som alla mycket eller ganska nöjda med sitt omhändertagande. Var femte anställd sade sig dock uppleva osäkerhet vad gäller utgången av sin vårdinsats. Fyra av fem anställda trodde att tydligare vårdprogram och rutiner skulle hjälpa. Sådana program användes fullt ut enligt var tredje ambulansanställd. Stödprogram för personalen var dock inte särskilt eller inte alls utförliga bland hälften av dem som svarade. Tre till fyra anställda ansåg ändå, att de fick ett behövligt stöd, av allt att döma förmedlad av kollegor.
Saknar fortbildnings- och avancemangsmöjligheter
Mer än var sjätte angav, att det fanns saker på jobbet som de skulle vilja ändra på för att kunna arbeta med tillfredsställelse och tillförsikt. Ett exempel var möjligheterna till fortbildning. Utbud och erbjudanden från ledningshåll tycktes fåtaliga, och över hälften av samtliga fick sådana möjligheter “mindre ofta eller inte alls”. Man verkade överlag ha svårt att precisera vad man egentligen skulle vilja för kunskapslyft, kanske beroende på att sådana möjligheter inte framfördes på arbetsplatsen. Kanske berodde de upplevda mindre goda möjligheterna till avancemang – i 7 av 10 fall – på denna brist.
Jobbets inverkan på psykosociala faktorer
Över en tredjedel av de tillfrågade menade, att jobbet inverkade negativt på deras fritids- och familjeliv. Hälften trodde också, att de själva påverkades mycket vid dödsfall, och att arbetslust och välbefinnande då också blir lidande. Övertid, nattpass, jourer och otillfredsställande arbetsscheman angavs ofta som störande psykosociala faktorer. Både den ekonomiska situationen på arbetsplatsen (tids- och resursbrister) och den egna ekonomiska utkomsten av jobbinsatsen var överlag otillfredsställande. Få var nöjda med sin lön, och många ansåg sig göra mycket arbete mot låg ersättning.
Personliga egenskaper viktiga för jobbet på ambulans
All ambulanspersonal utan undantag var nöjda med sitt omhändertagande av svårt sjuka och olycksdrabbade. Motivationen att göra ett gott jobb var hög. Så gott som alla var också övertygade om att deras personliga egenskaper var viktiga därvidlag och underlättade i arbetet, även om var åttonde trodde att man genomgår en anpassning och tillvänjning till förekomsten av död och sorg i arbetet. Ändå trodde hälften, att personalen själva påverkas mycket vid dödsfall, och att arbetslust och välbefinnande då också påverkas.
Stödprogram för olycksdrabbades anhöriga
I enkäten frågades även efter stödmöjligheter för anhöriga, som vid trauman ofta blir häftigt berörda, chockade och då inte sällan går från att vara anhöriga till att bli efterlevande och sörjande. Överlag tycktes det saknas bra rutiner för att ge rekommendationer åt anhöriga och efterlevande i form av tid och personal för direkt stöd på olycksplatser, remitteringar till stödjande instanser eller olika skrifter och informationsblad att dela ut. Då även de anställdas egna stödmöjligheter och avsatt tid för återhämtning tycktes begränsade, torde en översyn av stödprogram vara angeläget.
På ambulanspersonalens önskelista
Personalens önskelista över vad som skulle kunna gör arbetet mer uthärdligt toppas av kortare arbetstid, längre semester, omfördelning av jourtjänstgöringar och en annorlunda sammansättning av arbetsteamet. Tydligt var också önskan om en högre ekonomisk utdelning av arbetsinsatserna, en bättre arbetsledning, tydligare arbetsrutiner och mer eget inflytande över arbetet som sådant.
Summering
Det tycktes totalt sett finnas en hel del att önska sig som ambulansanställd, bl.a. minskad stress, ökad trygghet i arbetet, högre lön och mer möjligheter till vidareutbildning och avancemang. Positivt var överlag bra arbetskollegor, ansvarskänsla, att kunna hjälpa medmänniskor och få feedback av tacksamma vård-tagare. Negativt var tunga lyft och svårt sjuka eller skadade med dålig utgång, vaga rutiner för sörjandestöd, dåliga scheman, för litet tid till återhämtning, långa pass och mycket övertid, skift- och nattarbete, svårigheter att påverka sin arbetssituation och känsla av otillräcklighet. Ändå var merparten av de svarandena sällan sjukskrivna, hade många år i yrket och tycktes välmotiverade av bl.a. gott kamratskap, frihet under ansvar och egen personlig hjälpanda. Att få komma till tals och bli sedda genom en enkät upplevdes både överraskande och positivt.
Projektledarens kommentar
Först önskar jag rikta ett hjärtligt tack till alla respondenter i studien! Frågorna i enkäten var många att besvara, vilket ändå tycktes ske med entusiasm. Omhändertagande och vård av svårt sjuka, döende och deras efterlevande är kritiska moment på våra sjukhus. Därför är arbetstillfredsställelse och uthållighet, liksom resurser och fortbildning viktiga att synliggöra för alla involverade i sådana vårdsituationer. Frågorna i enkäten gav dock en inte alltför djuplodande inblick i arbetsförhållandena inom ambulansverksamheten. Som projektledare skulle jag glädjas över att få bekräftelse av resultaten genom mer ingående studier av olika frågeställningar i enkäten, exempelvis av magisterstuderande eller doktorander på området. Jag ställer givetvis gärna våra data från denna undersökning till förfogande för den eller dem som genom en vidgad forskningsansats önskar göra fördjupning av frågeställningar och resultat!
Agneta Grimby Psykolog, Med dr, projektledare Foto: Sven Åsheden
