Svedenäspojken som växte upp vid sjön Gapern hade en dröm han delade med många småpojkar – att bli polis. Men han utbildade sig till rörmokare, hade oturen att vara klar när den djupa lågkonjunkturen lamslog arbetsmarknaden 1992.
Det blev lumpen och därefter en återkoppling till pojkdrömmen. Han var 21, gjorde de prov som krävdes men Polishögskolan införde intagningsstopp. Men strax fick Värmland ändå några platser, han tog en av dem.
1997 VAR TOMMY Lindh färdig polis, men hade under sista terminen på Polishögskolan drabbats av något som skulle komma att prägla mer än ett decennium av hans liv som ung man: en aggressiv cancer.
– Jag har genomgått 13 operationer och tre cellgiftsbehandlingar och har inte i alla stunder kunnat jobba ute i radiobil. Men jag har haft förmånen att få vara på flera olika ställen inom polisen, bland annat utredare på länskrim och närpolisen city, som vakthavande befäl och inom sjöpolisen.
– Inget ont som inte har något gott med sig för jag har fått fina ingångar till yrket, beskriver han. Jag kan den här myndigheten utan och innan och har sett hur den utvecklats de sista fem åren.
Om cancern säger han:
– Det är en grym sjukdom. Jag har fått flera omtag och huvudtumören satt runt stora kroppspulsådern så det var inte självklart att man skulle våga operera. Men så kom en läkare och ritade på min överkropp och förklarade att här tar vi bort ett par revben och så går vi vidare och tar tumören.
SJUKDOMEN HAR KASTAT honom mellan hopp och förtvivlan många gånger. Han har varit nedgången av cellgifterna, men tagit sig tillbaka. Han är inte friskskriven än, men kan bli det nästa år då han varit symtomfri i fem år.
– Jag har velat hålla fast vid polisyrket och har stålsatt mig ännu mer för att göra något vettigt av situationen.
När han efter alla operationer blivit så sönderskuren att han inte kunde arbeta i yttre tjänst funderade han ändå på att sluta som polis. Men då öppnades en ny möjlighet: på ledningscentralen där han tidigt fick en arbetsledande position.
– Ett kanonroligt sätt att vara polis på. Där var jag i nio år. Det är hjärtat i hela polisverksamheten. Det är dit allmänhetens samtal kommer in, det är där prioriteringar görs.
Men det var när han arbetade som vakthavande befäl som han på allvar kom i kontakt med massmedia och behovet av att kunna informera.
– Jag har alltid sett fördelen med att informera. Polisen klarar sig inte utan hjälp av allmänheten, men det var inte alltid vi hade tid att prata med journalisterna.
När polisradion övergick till det digitala kommunikationssystemet ”Rakel” och journalisterna inte längre kunde lyssna på vad polisen hade för sig minskade kontakten. Behovet av pressinformatörer blev tydligt.
– Vi var inte tillräckligt proaktiva när det gällde att informera, inte bara när något hänt utan också när det gällde brottsförebyggande insatser. Dessutom hade nya kanaler och sociala medier kommit.
SÅ POLISEN VÄRMLAND satsade på en kommunikationsenhet på tre personer, där Tommy Lindh är en. Man avlastar vakthavande befäl, förundersökningsledare, polisinsatschefen och i viss mån områdeschefer och enskilda handläggare.
– Fantastiskt roligt att få vara med och bygga upp detta med relationerna till allmänheten och media. Sociala medier kommer att bli ofantligt stort.
Inte konstigt då att polisen i februari startade egen Facebook-sida. Över 9 000 gillare har man:
– Ska bli 10 000 innan jul, hoppas han och påpekar att detta är en viktig kanal i kriskommunikation.
– Vi bjuder in allmänheten och de synpunkter, krav och önskemål vi får sprider vi till dem det berör. Men navet i vår närvaro på Facebook är polisens hemsida www.polisen.se/varmland.
I TV HAR Tommy Lindh blivit ett känt ansikte och berättar till synes helt cool om vad som skett.
• Är du aldrig nervös inför TV-kamerorna?
– När det är direktsändning kan jag få puls.
• Hur vet du vad du kan gå ut med?
– Jag har en lång erfarenhet av förundersökningssekretess så det faller sig naturligt vad allmänheten har rätt att få reda på och vad polisen ska hålla för sig själv.
– Vi arbetar på ett strukturerat sätt: vilket är budskapet, när ska vi gå ut med viss typ av information och vilka kanaler ska vi använda?
Han poängterar att det inte bara är han som ”äger informationen” utan att det hela tiden finns en ledning bakom varje ärende, förundersökningsledare, åklagare, vakthavande befäl, polisinsatschef eller annan i ledande befattning som äger frågan. Det är med deras goda minne hans information till allmänheten kan spridas.
• Det är ju ofta snabba ryck när du ska möta media, hur hinner du få fram vad som hänt?
– När jag står i omklädningsrummet och tar mig munderingen ringer jag till ledningscentralen och frågar: vad har du skrivit i händelserapporten hittills? Då får jag tid, platser och händelsen i stora drag. Jag lyssnar även på radiotrafiken och har ett eget nätverk till hjälp.
• Hur upplever du journalisternas krav på att snabbt berätta.
– Jag respekterar deras yrke, de är professionella och har också krav på sig. Oftast finns det något att berätta.
• Vad är roligast med jobbet?
– Responsen från allmänheten och från egna organisationen som varit helt fantastisk, slutar Tommy Lindh.
Text: Eva Dahl, Karlstads-Tidningen
Foto: Mats Zetterberg
Artikeln är tidigare publicerad i Karlstads-Tidningen
