De berömda slotten Hohenschwangau och Neuschwanstein lockar årligen tusentals turister till östra Allgäu. En extra vacker blick över sevärdheterna får besökaren under linbanefärden upp till Tegelberg, ett 1 881 meter högt bergsmassiv som reser sig brant ur det böljande landskapet.
Tegelberg är ett attraktivt resmål, inte bara för vandrare, bergsbestigare och bergsklättrare. Även drak- och glidskärmsflygare utnyttjar den lätta linbanefärden upp till 1 720 meters höjd till startplatsen på toppen.
Så var situationen även den 12 augusti 2011. Vid lunchtid var det full aktivitet vid startplatsen för glidskärmsflygarna. Bland flygarna fanns även så kallade tamdemglidflygare. En erfaren flygare har då bundits samman med en passagerare via ett speciellt bälte.
Strax efter klockan 13 startade en sådan tandemglidskärm. Den steg snabbt, men seglade sedan oväntat tvärtemot den normala flygrutten åt vänster i riktning mot gondolliftens bergsstation.
Efter cirka 50 meter kraschade tamdemglidskärmen in i gondolliftens linor. Skärmen och linorna lindades runt linbanans bär-, drag- och räddningslinor. De båda flygarna hängde i sina bälten cirka 15 meter över marken.
I samband med kollisionen stannade gondolliften. När räddningslinan vidrörde en av de andra linorna, stoppades linbanan automatiskt via en elektrisk kontakt. Hade skärmen fastnat enbart i draglinan, hade de båda flygarna dragits med upp till den andra stödsektionen.
En orsak till den olycksaliga flygrutten antogs senare av haverikommisionen vara att glidskärmens styr- och draglinor hade trasslat in sig i varandra.
Klockan 13:07 kom det första larmet till räddningstjänstens ledningscentral i Kempten om incidenten på gondolliften. Ledningscentralen larmade vidare till den alpina räddningstjänsten i Füssen att en tandemglidskärm hade flugit in i linorna på gondolliften i Tegelberg och att linbanan stod stilla. Efter en kort lägesbedömning begärde räddningstjänsten en räddningshelikopter försedd med en räddningsutrustning för sådana situationer.
Ledningscentralen kontaktade då räddningshelikoptern “Christoph 17“ i Kempten.
Den första åtgärden gällde de båda glidskärmsflygarna
Räddningshelikoptern landade klockan 13:17 vid gondolliftens dalstation för att hämta upp insatsledaren för den alpina räddningstjänsten i Füssen. Insatsledaren skapade sig följande lägesbild:
De båda glidskärmsflygarna verkade vara oskadade, varför en räddning med hjälp ordinarie utrustning för linbanor borde vara möjlig. Räddningsaktionen startade rutinmässigt.
Ytterligare fyra medarbetare från den alpina räddningstjänsten i Füssen var nu på väg upp mot gondolliftens bergsstation.
För passagerarna i de båda gondolerna förelåg det ingen fara. Gondolerna hängde säkert i linan. Den nedre gondolen hade fastnat ungefär 70 meter över marken och den övre cirka 100 meter över marken.
Via kommunikationssystemet i gondolerna fick man veta att alla passagerare mådde bra.
Med hjälp av en speciell räddningsanordning för linbanans bärlina tog sig en person ur räddningstjänsten fram till den inlindade glidskärmen. Därifrån släppte han ned ett rep till de båda flygarna. De hakade fast sig i repet och kapade sedan linorna till glidskärmen.
Klockan 14:44 hade de båda flygarna firats ned till marken. Här togs de emot av medlemmar av den alpina räddningstjänsten som transporterade upp dem till gondolliftens bergsstation.
Akutläkaren på räddningshelikoptern “Christoph 17“ undersökte de båda flygarna. Glidskärmsflygaren var oskadad. Däremot hade hans passagerare fått revbensskador och lätta chockskador i samband med olyckan.
Passageraren flögs ned till dalstationen med räddningshelikoptern “Christoph 17“ och därifrån fördes han klockan 15:22 med ambulans till ett sjukhus för fortsatta undersökningar. Glidskärmsflygaren tog sig därifrån på egen hand.
Direkt efter att flygarna hade räddats försökte räddningstjänsten befria gondolliftens linor från glidskärmen. Det visade sig emellertid att skärmen var ordentligt inlindad i gondolliftens alla tre linor. Ett snabbt slut på räddningsaktionen var därmed uteslutet.
För den oinvigde kan det vara svårt att föreställa sig att en nylonduk och tunna linor kan skapa sådana problem. Det krävs en bromssträcka på cirka 20 meter, innan linbanan står stilla. Genom den friktionsvärme som då uppstår, smälter skärmen ihop med gondolliftens linor.
Skärmens konstruktion försvårade dessutom räddningstjänstens arbetsinsats. Materialet i en sådan glidskärm består av ripstop-nylon. För att förhindra att revan blir större vid en eventuell skada på duken, har starka trådar vävts in i ett nätmönster i den lätta duken. Trådarna ska stoppa en reva och därmed förhindra att hela skärmen rivs sönder.
De linor, som förbinder skärmen med flygaren, består i sin tur av aramid- eller dyneema-fiber med hög hållfasthet. De är visserligen bara 3 mm tjocka, men de har en brotthållfasthet på upp till 300 kg.
Om man lägger ihop hållfastheten för de 25 linorna på en tandemglidskärm, klarar de en belastning på över 7 ton. En ihoptrasslad skärmduk förstärker den effekten ytterligare.
Det är extra riskfyllt att arbeta med belastade linor som ligger på varandra. Om skärmen skärs av obetänksamt, finns det risk för att linorna plötsligt fjädrar tillbaka med risk för skador på insatsstyrkan. Först två dagar senare – på söndagen – lyckades en specialistfirma avlasta linorna och skära loss glidskärmen.
Turister kom inte ner från Tegelberg
För den alpina räddningstjänstens insatsledare utvecklade sig ett vanligt rutinärende till en massiv räddningsaktion. För på grund av glidskärmen, som blockerade gondolliften, satt inte bara passagerarna i de båda gondolerna fast, utan även en mängd besökare uppe på Tegelberg kunde inte åka tillbaka ner till dalen. Därmed berördes förutom de 51 personerna i gondolerna även 100-150 människor uppe på bergsstationen.
Klockan 16:03 utlöses larmet för den sanitära insatsledningen, bestående av organisationschefen och den ansvarige akutläkaren.
Klockan 17:20 ägde den första lägesbeskrivningen mellan den extrainkallade beredskapsledaren för den alpina räddningstjänsten i Füssen och organisationschefen för räddningstjänsten i Allgäu rum.
Då insatsledningen utgick från upp till 180 berörda människor, larmades nu de första snabbinsatsgrupperna. Därefter delades insatserna in i olika områden. Förutom arbetet med att ta loss glidskärmen från linorna lokaliserades och registrerades de personer uppe på bergsstationen som behövde ett särskilt stöd.
Många vandrare valde den vanliga stigen nedför berget, medan andra begav sig till Rohrkopfhütte, en stuga som ligger 400 meter lägre än bergsstationen. Vägen ner dit är enkel och i nödfall klarar man den med gymnastikskor. Från Rohrkopfhütte ordnades skytteltrafik som tog ned turisterna till dalen via den breda vägen.
Men på bergsstationen fanns även turister som inte vågade ta sig ned till Rohrkopfhütte. Det rörde sig om bland annat äldre personer och personer med funktionshinder, exempelvis rullstolsbundna. För de personerna begärde ledningscentralen en räddningshelikopter.
Totalt flögs 132 personer ned i dalen med hjälp av en Eurocopter AS 332L1 Super Puma och en Eurocopter EC 135 från polisen samt en SAR-Bell från militären. Alla personer registrerades såväl innan de lämnade bergsstationen som när de anlände till dalen. En person var tvungen att transporteras till sjukhus med en fotledsdistorsion.
Under tiden anlände snabbinsatsgrupperna. De eskorterades av BRK:s (Bayerska Röda Korset) motorcykelpatrull till uppställningsplatserna. De tidigare övningarna visade sig nu vara till nytta under det skarpa läget.
Insatserna delades in i olika sektioner med vardera en sektionschef:
• Sektionen alpin räddningstjänst
• Sektionen hkp-landningsplatser (koordinering via flygkommunikation)
• Sektionen behandling
• Sektionen omsorg
• Sektionen uppställningsplats och av- transport för ambulanser
En krishanteringsgrupp från den alpina räddningstjänsten ansvarade för omsorgen om de evakuerade personerna. För att säkringen av insatsställena – speciellt landningsplatserna för helikoptrarna – och omsorgen om de evakuerade personerna skulle fungera fullt ut, tillkallades även de frivilliga brandkårerna i Schwangau och Füssen.
De lokala omständigheterna försvårade räddningsinsatserna: Det är betesmark runt gondolliftens dalstation och det finns bara en väg från dalstationen till riksvägen.
Tre små byggnader på en idrottsplats skapade tillräckligt mycket plats för insatsledningen och räddningspersonalen.
Runt bygnaderna grupperades de enskilda insatsledningssektionerna och på vägen fanns fordon uppställda. Därmed fanns det tillräckligt mycket plats för behandling av och omsorg om de räddade personerna.
Tack vare de få tillfartsvägarna kunde polisen, med hjälp av brandkåren, enkelt hålla insatsområdet fritt från nyfikna åskådare och massmedia.
31 personer räddades
från den nedre gondolen
Samtidigt påbörjades räddningen av de 31 personerna i den nedre gondolen. På grund av väderförhållandena var det besvärligt att flyga fram till gondolen. Trots detta lyckades man sätta ner två personer ur räddningstjänsten på taket på gondolliften.
Räddningspersonalen hade med sig ett 100 meter långt statiskt rep som räckte ända ned till marken. Med hjälp av det repet var alla passagerarna – även barn och tre hundar i sportväskor – tvungna att fritt svävande firas ned till marken från 70 meters höjd.
Där togs de emot av personal från den alpina räddningstjänsten och allihop fick en medicinsk undersökning. Inga personer skadades under räddningsaktionen.
Men några personer var synligt stressade och psykiskt medtagna.
Klockan 19:50 hade alla personer som befann sig på bergsstationen respektive i den nedre gondolen förts i säkerhet.
Länsstyrelsen i östra Allgäu begärde klockan 19:30 en lokal insatsledare, enligt artikel 15 i den bayerska katastrofskyddslagen, för ledning och koordinering av den totala insatsen. Från den tidpunkten befann sig hela tiden två medarbetare ur ledningsgruppen för katastrofskyddsmyndigheten på plats i insatsledningen.
Evakueringen av den övre gondolen var emellertid fortfarande ett problem. I den fanns det 20 personer. Även de skulle kunnat ha firats ned till marken. Men då skulle de delvis dåligt klädda turisterna ha kommit ned till en besvärlig högalpin terräng.
De skulle ha varit tvungna att klättra ned cirka 300 meter från en klippavsats, för att komma fram till terräng som man kan gå i. Alternativet att vinschas upp till en helikopter ansågs av helikopterpiloterna vara för farligt på grund av de aktuella väderleksförhållandena nära klippväggen.
Passagerarna var tvungna att övernatta i gondolen
Därmed blev passagerarna tvungna att övernatta i gondolen. Trots detta försökte man långt in på natten att skära loss glidskärmen från linorna. När det började regna blev aktionen för farlig och man var tvungen att avbryta den.
Brandkåren och den begärda tekniska expertisen säkerställde belysningen på olycksplatsen och framför allt på landningsplatsen för helikoptrarna. Brandkåren säkerställde även att det fanns tillräckligt med bränsle för elaggregaten.
Lamporna lyste hela natten av psykologiska skäl. Detta skulle visa de instängda turisterna i gondolen att hjälpen var nära och att man arbetade på en lösning för att rädda dem.
Då sommarnatten är ljus länge, kunde man strax före mörkrets inbrott fira ned en akutläkare och en person ur den alipna räddningstjänsten med material till en stödposition. Från den stödpositionen firade sig de båda männen 300 meter vidare ned till gondolen. De hade med sig mat, dryck och täcken samt målarböcker och spel åt barnen.
Personer ur den alpina räddningstjänsten och akutläkaren övernattade därefter på stödpositionen för att i nödfall kunna ingripa snabbt. Via kommunikationssystemet var de hela tiden i kontakt med de instängda.
På insatscentralen skapades en förteckning över det nuvarande medicinska och psykiska läget för varje person i gondolen, men även den aktuella personliga medicineringen noterades. Alla personer försågs internt med ett nummer, så att insatsstyrkan utåt sett kunde kommunicera anonymt om de berörda personerna.
Inte bara människorna i gondolen behövde omsorg, utan även insatsstyrkan. SEG Verpflegung, Bayerska Röda Korsets snabbinsatsgrupp, svarade för att varma drycker och mat hela tiden fanns tillgängligt.
Ägaren till en stormarknad och en bensinstation erbjöd insatsstyrkan att den när som helst kunde ringa honom privat. Han var hela tiden tillgänglig för insatsstyrkan för att ställa material till förfogande.
Som en följd av den stora insatsen skaffade man på stormarknaden senare en extra mobiltelefon som brandkåren kunde ringa till 24 timmar om dygnet. Vilozonerna för insatsstyrkan utnyttjades framför allt av helikopterpiloterna.
Stort mediaintresse
När det blev något lugnare framåt tvåtiden på natten diskuterade insatsledningen hur man skulle hantera den förväntade anstormningen från media. Bara den lokala pressen var på plats under fredagen, men man kunde utgå ifrån, att mediaintresset skulle öka för varje timma.
Vid en korsning skapades därför ett presscentrum. I tältet erbjöds sittplatser, informationsmaterial och inte minst kaffe. Därifrån kunde man utan att hindra arbetsinsatsen lätt se gondolliften samt helikoptrarna som lyfte och kom tillbaka.
Alla hoppades att räddningen med hjälp av helikoptrarna skulle lyckas. Men det fanns ändå en plan B. Ungefär klockan 3 på natten samlades därför en grupp ur den alpina räddningstjänsten som sedan klättrade upp till klippavsatsen under gondolen. Vägen dit säkrades med rep.
I gryningen på lördagen den 13 augusti klockan 05:45 såg utsikterna goda ut för en räddning med helikopter. Det var molnigt och framför allt vindstilla.
Till de instängda i gondolen delades vita overaller ut. I första hand var overallerna tänkta som skydd mot väder och vind. Många personer var otillräckligt klädda i sina sommarkläder. Overallerna som egentligen var framtagna som infektionsskydd var lätta att anskaffa, vatten- och vindtäta samt mycket lätta att transportera med sina 150 g.
Alla 20 personer i gondolen – däribland fem ungdomar, två barn på cirka fem år och en 75-årig nunna – hissades upp av tre polishelikoptrar och flögs till landningsplatsen.
På marken togs människorna direkt emot av en krishanteringsgrupp och genomgick en hälsoundersökning. Omsorgsgruppen hade gjort i ordning frukost i en sporthall. Som sista person lämnade gondolföraren kabinen klockan 08:15.
De vita overallerna visade sig ha en extra positiv effekt: De evakuerade personerna kunde ta av sig dem i sporthallen. Därefter kördes de i polisens civila bilar till sina egna bilar via en omväg. Därmed skyddades de berörda personerna mot nyfikna blickar.
Samtidigt som insatsstyrkan – däribland över 100 personer ur den alpina räddningstjänsten – var nöjd med den lyckosamma räddningen började åklagarmyndigheten undersöka glidskärmsolyckan. Det var inte bara räddningsaktionen som hade varit kostsam, utan även driftavbrottet för gondolliften hade inneburit ett kraftigt inkomstbortfall.
Text: Helmut Stark (född 1960), räddningsassistent, insatsledare för räddningstjänsten, docent på en räddningstjänstskola, frilansjournalist.
Artikeln är tidigare publicerad i Rettungs Magazin.
Översättning till svenska: Ante Carlsson
